SexdagarskrigetSexdagarskriget eller Junikriget (hebreiska: , translittererat: Milhemet Sheshet Ha Yamim; arabiska: translittererat: an-Naksah (Bakslaget), eller , Ḥarb 1967 (1967 års krig)), även känt som 1967 års arab-israeliska krig eller Tredje arab-israeliska kriget utkämpades 5 juni till 10 juni 1967 mellan Israel och de arabiska grannstaterna Jordanien, Syrien och Egypten. Kriget var i grunden en fortsättning på 1948 års arabisk-israeliska krig och Suezkriget år 1956. Ytterligare 11 länderIrak, Saudiarabien, PLO, Libyen, Libanon, Marocko, Tunisien, Kuwait, Sudan, Algeriet och Pakistan bidrog med trupper till den arabiska sidan.
Åren innan kriget attackerades israeliska städer och byar nära Syrien regelbundet, israeliska trupper angrep byn as-Suma på Västbanken och i början av 1967 ökade spänningarna vid gränsen mellan länderna. Efter falska rapporter från Sovjetunionen om att Israel var nära att anfalla fick Syrien med sig Egypten och en rad andra arabstater och en militär uppladdning mot Israel påbörjades. I maj intog egyptiska trupper defensiva positioner i Sinaiöknen nära den israeliska gränsen och stängde Tiransundet för israelisk sjöfart. I början av juni 1967 bestämde sig därför den israeliska ledningen för att slå till först, hellre än att riskera statens utplåning.
Kriget inleddes på morgonen den 5 juni då Israels flygvapen attackerade Egypten på västfronten i Operation Focus, som slog ut deras flygvapen och gav Israel luftherravälde under stridigheterna. Några timmar senare anfölls Israel av jordanska och syriska trupper på östfrontenhttp://www.sixdaywar.org/war.asp Under de följande sex dagarna erövrade den israeliska armén Västbanken från Jordanien, Golanhöjderna från Syrien samt Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten innan krigets slut.
Sexdagarskriget följdes av Oktoberkriget 1973.
Bakgrund och upptrappning miniatyr|Svenska FN-trupper utvisas av den egyptiska militären. Efter Suezkrisen hade Israel dragit sig tillbaka ifrån Sinai i utbyte mot att FN:s fredsbevarande styrkor, UNEF, utplacerats vid gränsen mellan Israel och Egypten samt vid Tiransundet för att garantera passage för israeliska fartyg. Tiransundet möjliggjorde för israeliska handelsfartyg att segla till Asien och Afrika ifrån Eilat och var av avgörande betydelse för södra Israel och importen av olja ifrån Iran. Egypten vägrade dock att låta israeliska fartyg passera genom Suezkanalen, vilket Egypten inte hade rätt att göra enligt Constantinople Convention of the Suez Canal.Constantinople Convention of the Suez Canal of 2 March 1888 Nasser förklarade att han avsåg fortsätta vägra passage, trots säkerhetsrådets beslut.
Under hösten 1959 började Israel att pumpa vatten ur Jordanfloden till sitt jordbruk. När Förenade Arabrepublikens regering diskuterade frågan på hösten 1959 ville de syriska ledamöterna att man som motdrag åter skulle spärra Tiransundet. Nasser vägrade dock, väl medveten om att detta skulle leda till krig som de inte skulle klara. Istället började Syrien och Libanon att avleda vattenflödet till Israel från Jordanflodens huvudkälla för sina jordbruk. Vid det arabiska toppmöte som hölls i Kairo 13–17 januari 1964 beslutades dock att inte använda militärmakt för att stoppa Israel från att ta vatten från Jordanfloden. Man bestämde att med hjälp av oljepengar ändra på floden Hasbanis lopp så att vattnet hamnade i floden Baniyas på Golan och därifrån till floden Yarmuk i Jordanien, och därmed tömma Jordan på vatten. I Knesset förklarade den israeliske premiärministern Levi Eshkol att Israel skulle ingripa om de hotade vattenförsörjningen för Israel. Arabländerna beslutade att sätta upp ett gemensamt militärkommando, ett beslut som dock inte omsattes i praktiken vid det tillfället.
Syrien hade haft flera militärkupper i början av 1960-talet. Den 23 februari 1966 genomförde en grupp yngre officerare tillhöriga Baathpartiet en kupp. Den nya regimen förespråkade militärt anfall för att utplåna Israel och för att sprida den arabiska socialismen, samt gav stöd åt beväpnade palestinska grupper, för vilka man bland annat upplät träningsläger i Syrien. Vid det syrisk-jordanska-israeliska gränsområdet var läget oroligt. FN hade sänt dit en övervakningsgrupp, United Nations Truce Supervision Organization, för att vaka över den demilitariserade zonen. 1965 utförde den palestinska Al Fatah en räd mot en israelisk pumpstation. Egyptens president Nasser försökte hålla sig väl med USA för att få ekonomiskt stöd, men den syriska militärkuppen kom bara en vecka efter att USA förklarat, att man skulle sälja stridsflygplan och luftvärnsmissiler till Israel. Nasser distanserade sig från Jordanien och Saudiarabien, som han menade var reaktionära stater, och närmade sig Syrien.
Vid gränsen mellan Syrien och Israel fortsatte incidenterna. Israel bombade en pumpstation vid floden Banyas i Syrien den 14 juli 1966. Grupper ur al-Fatah baserade i Syrien fortsatte med angrepp mot norra Israel. Bakom Syrien stod Sovjetunionen som förklarade Syrien vara Mellanösterns progressivaste stat. Den 4 november förnyade Syrien och Egypten ett försvarsavtal. Efter flera anfall in i Israel av al-Fatah anföll en israelisk armébrigad den 13 november den jordanska staden as-Suma i närheten av Hebron på Västbanken. Den 7 april 1967 skärptes situationen ytterligare, när skottlossning utbröt mellan Syrien och Israel vid den demilitariserade zonen. Det israeliska flygvapnet sköt ned sex syriska stridsflygplan och flög sedan ett ärevarv över Syriens huvudstad Damaskus. Den 13 maj meddelade Sovjetunionen Nasser falskeligen, att Israel hade dragit samman 11–13 brigader vid gränsen mot Syrien och att de tänkte gå till anfall den 17 maj. Israel försökte motbevisa denna anklagelse genom att vid tre tillfällen erbjuda den sovjetiske ambassadören i Israel att besöka fronten mot Syrien, men han vägrade bestämt. Vid ett tal den 14 maj förklarade Nasser, att "den arabiska revolutionen hotas av USA och Israel som vill sätta stopp för arabvärldens frihet och framsteg". Den 16 maj dag försattes den egyptiska armén i alarmberedskap och började röra sig i riktning mot Suezkanalen och samma dag bad Nasser att FN:s fredsbevarande styrkor skulle dra sig undan ifrån sina positioner på Sinai-halvön och i Gazaremsan.
Den 22 maj stängde Egypten Tiransundet för israeliska fartyg och följande dag beslutade Israels regering om full mobilisering. När FN:s generalsekreterare U Thant anlände till Kairo den 23 maj förklarade Nasser för honom att Egypten inte hade för avsikt att vara först med att inleda stridshandlingar och att eldupphöravtalet från 1956 låg fast. Andra ledare lät inte lika fredliga. Den 29 maj förklarade den syriske premiärministern Yusuf Zuayyen att "Vi står nu på tröskeln till det arabiska folkets ödestimma". PLO:s Ahmed esh-Shuqeiri förklarade att "Nu har den tid kommit vårt folk väntat på i 19 år!".
Israels premiärminister Levi Eshkol förklarade att blockaden av Tiransundet var ett casus belli (anledning för krig) för Israel och att landet tänkte ta till alla medel för att säkerställa den fria sjöfarten genom sundet. Sovjetunionen gav sitt stöd åt Egypten så länge inte Egypten gick till anfall först. USA och Frankrike varnade Israel för att anfalla först. Den 30 maj överraskade Jordaniens kung Hussein omvärlden när han flög till Kairo och där skrev under ett försvarsavtal med sin konkurrent Nasser. På båda sidor väntade man sig krig när som helst och i Israel tillträdde en samlingsregering den 1 juni. Den 4 juni anslöt sig Irak till det syrisk-egyptisk-jordanska militärkommandot. Israel stod utan strategiskt djup, med bara 12–20 km bred "midja" mellan den jordanska Västbanken och havet. Över hela arabvärlden företogs massiva demonstrationer med krav på krig och Israels utplåning. I ett tal inför trupperna i Sinai förklarade den egyptiske överbefälhavaren att hans land var redo för krig.
Kriget miniatyr|200px|Israeliska trupper säkrar ett förstört arabiskt flygplan. miniatyr|200px|Erövringen av Sinai 7–8 juni. Trots att USA och Frankrike förklarat att de skulle ha svårt att stödja Israel om de anföll först, attackerade 180 israeliska stridsflygplan Egyptens flygfält i Operation Focus klockan 08.45 den 5 juni. Målet var att ge Israel luftherravälde och därmed få övertag i markstriderna vilket ställdes mot politiska konsekvenser som att stå utan allierade. En del plan anföll från väster; andra hade flugit lågt över Sinai för att undgå upptäckt av egyptisk radar. Under de första tre timmarna förstörde israelerna 286 av 420 flygplan i det egyptiska flygvapnet. Det israeliska flygvapnet förlorade 19 nedskjutna stridsflygplan och tio piloter varav fem dödades och fem togs till fånga. Därmed hade Egyptens 120 000 soldater i Sinai inte längre något flygskydd. Den egyptiska generalstaben var oförberedd på attacken och omfattningen av förstörelsen stod inte genast klar. Inte förrän klockan fyra på eftermiddagen fick Nasser veta, att det egyptiska flygvapnet var näst intill utraderat och militärhögkvarteret skyllde på att brittiska och amerikanska stridsflygplan hade deltagit i anfallet. Detta visade sig senare vara en lögn som Nasser och den jordanske kungen Hussein kommit på i ett försök att lura allmänheten att Israel aldrig kunnat lyckas med anfallet utan USA:s och Storbritanniens militära stöd, ett stöd som de i själva verket inte hade.http://www.theaustralian.com.au/news/world/the-times/arab-version-of-the-six-day-war-the-great-lie-that-refuses-to-die/news-story/3bc210996fff468a6cd4576e1d812f89
Egypten hade sammanlagt 180 000 man i sin armé, men 50 000 var stationerade i Jemen. I Sinai fanns 5 infanteridivisioner och 2 pansardivisioner, mellan 700 och 800 stridsvagnar i defensiva positioner. Den israeliska armén hade sammanlagt 260 000 man och anföll först med en pansardivision mot Gazaremsan för att nå och sedan rycka fram längs kustvägen mot Suezkanalens norra ände. Genom sitt luftherravälde kunde israelerna inleda bombningen av de egyptiska ställningarna.
Ytterligare två israeliska mekaniserade divisioner under befäl av Avraham Yoffe respektive Ariel Sharon ryckte fram mot de centrala delarna av Sinai, där de arabiska motståndarna visserligen var väl utrustade men hindrades av undermåligt ledarskap.
Efter den första dagens strider hade den egyptiska sjunde divisionen nästan utplånats i strider vid Rafah i Gazaremsan.
Klockan 06.00 den 6 juni beordrade den egyptiske överbefälhavaren Abdul Hakim Amer ett allmänt tillbakadragande från Sinai till Suezkanalens västra bank. När Nasser fick höra det tog han sig till arméhögkvarteret och gav kontraorder. De egyptiska styrkorna hade dåligt samband med högkvarteret, samtidigt som det israeliska flygvapnet anföll. Via FN hade Eshkol skickat ett meddelande till Jordaniens kung Hussein där han varnade Jordanien för att gå med i kriget. Oavsett vad kungen själv ville var det dock knappast politiskt möjligt för honom att ställa sig utanför. Jordanien gick med i kriget och började med att skjuta artilleri mot västra Jerusalem varvid 900 byggnader förstördes eller skadades kraftigt. Den israeliska armén gick till anfall in i Västbanken och efter två dagars strider intogs Östra Jerusalem som varit under arabisk kontroll sedan vapenstilleståndet 1948, samt andra städer som Betlehem, Jeriko och Ramallah.