Bombdådet på Piazza Fontana () var ett bombattentat förövat den 12 december 1969 på ett bankkontor vid Piazza Fontana i centrala Milano. Attentatet krävde totalt 17 dödsoffer och skadade 88 personer. Samma dag exploderade tre sprängladdningar i Rom med 20 skadade som följd, men inga ytterligare dödsoffer. Attentaten skedde under inledningen till blyåren.
Utredningen efter attentatet kom redan från början på villospår genom att fokusera på olika anarkistiska aktivister och organisationers eventuella inblandning. De undersökningar och rättsprocesser som följde varade sammanlagt i omkring 35 år. Det slutliga resultatet blev att gärningsmännen, som ändå identifierats i ett tidigt skede, endast kunde namnges men inte längre dömas för gärningen på grund av tidigare domstolsbeslut.
I sitt beslut av 3 maj 2005, meddelade Kassationsdomstolen att den nyfascistiska organisationen Ordine Nuovos sektion i Padua var ansvarig för bombdådet. Som huvudskyldiga (planerare och anstiftare) namngavs två ledande medlemmar av sektionen: Franco Freda (f. 1941) och Giovanni Ventura (1944–2010). Delaktig i förberedelserna var också, enligt sitt eget erkännande, sprängämnesexperten Carlo Digilio som valde att samarbeta med myndigheterna och vars brott preskriberades med ett särskilt domstolsbeslut.Cardini, s. 80
Den 12 december 1969 Klockan 16.37 detonerade en tidsinställd bomb med 7 kg trotyl inne på ett bankkontor, tillhörande Banca Nazionale dell'Agricoltura, varvid 16 människor dödades och 88 skadades.Zavoli, s. 47 Senare kompletterades den officiella listan av dödsoffer med ytterligare en person, en 47-årig man som avled 1983, utan att någonsin ha återhämtat sig helt från de fysiska och psykiska skador som han tillfogades vid attentatet..
Samma eftermiddag exploderade tre bomber i Rom som inte krävde några dödsoffer men skadade närmare 20 personer. En femte odetonerad bomb, hittades på ett bankkontor i Milano, dold i en väska som verkade kvarglömd och väckte personalens uppmärksamhet. Väskan, en läderportfölj, sparades men bomben sprängdes av säkerhetsskäl på en avskild plats redan samma kväll.Zavoli, s. 49 Attentaten var bland de första under det som kom att kallas blyåren och startskottet för spänningsstrategin i Italien.
De uppenbart samordnade attentaten utgjorde i själva verket slutpunkten på en bombkampanj som hade börjat redan den 15 april 1969 med en liten bomb som exploderade på rektorsexpeditionen vid universitetet i Padua och orsakade en brand som förstörde rektorn Enrico Opochers tjänsterum. Kampanjen fortsatte den 25 april med två något kraftigare sprängladdningar, placerade utanför växlingskontoret på centralstationen i Milano och på en stor mässlokal i samma stad. Totalt skadades ett tjugotal människor vid de två explosionerna men ingen dog. Efter en lugnare period med två misslyckade attentat (sprängladdningarna detonerade inte) på allmänna platser återkom attentatsmännen natten mellan den 8 och 9 augusti med en ny taktik. Man placerade tio mindre sprängladdningar ombord på tåg i olika delar av landet, Rom, Milano, Venedig och Pescara. Bomberna var små tidsinställda laddningar inneslutna i hemsnickrade ytterskal av spånskiva. Åtta av bomberna detonerade och totalt skadades ett dussintal människor.Salvini & Sceresini, s. 25 f, 104 f
I ett mycket tidigt skede av undersökningarna, omedelbart efter att explosionen vid piazza Fontana fastställts vara orsakad av en bomb, släppte de lokala myndigheterna uppgiften att det sannolikt var milanesiska anarkister som placerat bomben i bankkontoret. Uppgiften ifrågasattes för första gången offentligt redan samma kväll. I tv-programmet Tv7 uppgav en av Italiens mest kända journalister, Indro Montanelli, att han betvivlade uppgiften om anarkisternas inblandning, eftersom modus operandi inte stämde med deras vanliga. Dessutom hade ingen tagit på sig ansvaret, vilket anarkisterna vanligen gjorde. Kristdemokraternas lokale partisekreterare Piero Bassetti uttryckte sin oro över hur de lokala myndigheterna hanterade frågan, och uppgav sig misstänka någon typ av ”dubbelkommando” som politikerna inte hade fått någon information om.Zavoli, s. 49-50
Utrikesministern Aldo Moro och försvarsministern Luigi Gui informerades omedelbart efter attentatet av sina respektive departements säkerhetstjänster att det var nyfascister som låg bakom dådet. Moro som befann sig i Paris på ett möte med andra europeiska utrikesministrar skyndade sig hem och beordrade sitt departements säkerhetstjänst att påbörja en "motutredning" som pågick parallellt med den officiella, uppenbart riggade utredningen.Janzon, s. 124 f. På det första regeringssammanträdet efter attentatet utbröt ett öppet gräl mellan försvarsministern Gui och inrikesministern Franco Restivo gällande presidenten Giuseppe Saragats förslag om att införa undantagstillstånd vilket var exakt vad attentatsmännen önskade. Premiärministern Mariano Rumor som kan ha känt till attentatet i förväg avstod då, möjligen skrämd av det stora antalet dödsoffer, från att utlysa undantagstillstånd.Janzon, s. 125
Undersökningarna på villospår "En anarkists död"
Under de fyra första dagarna hämtades 84 anarkister och vänsteraktivister, samt två nyfascister, till förhör enbart i Milano.Zavoli, s. 50 En av anarkisterna var den 41-årige järnvägsarbetaren Giuseppe ”Pino” Pinelli som dock inte greps formellt. Poliskommissarien Luigi Calabresi hittade honom ute på stan, inbegripen i ett samtal med en annan anarkist, Sergio Ardau. Ardau, som saknade eget fortskaffningsmedel, erbjöds att åka till polisstationen i Calabresis bil, medan Pinelli som ägde en gammal motorcykel, uppmanades att följa efter. Calabresi betonade särskilt att det inte var frågan om något anhållande, snarare en inbjudan till diskussioner och utbyte av åsikter och information om det inträffade.Sofri, s. 29-30
Diskussionerna på Calabresis kontor kom att vara i mer än tre dygn och avslutades med en av de största skandalerna i Italiens rättshistoria. Några minuter före midnatt 15 december, föll Pinelli ut genom fönstret från polishusets fjärde våning och dog samma natt av sina skador. Bara ett par timmar efter händelsen ordnade polischefen Marcello Guida en presskonferens, där han förklarade att Pinelli hade begått självmord genom att med ett ”kattsprång” kasta sig ut genom fönstret.Sofri, s. 63-65 Man påstod även falskeligen att det fanns bevis som var besvärande för Pinelli.Foot, s. 184 Guida nämnde inget om att Pinelli hade kvarhållits av polisen ett dygn längre än vad lagen medgav utan beslut av åklagare och han nämnde inte heller något om att den tjänstgörande åklagaren, Ugo Paolillo, inte hade informerats i förväg om något massgripande av anarkister. Beslutet att kvarhålla Pinelli utan lagstöd hade fattats av Calabresis närmaste överordnade, chefen för polisens avdelning för politisk brottslighet Antonino Allegra. Pinellis mor Rosa Malacarne vittnade senare inför rätten att Allegra berättat för henne att man från huvudstaden satt stark press på honom för att snabbt hitta de skyldiga.Sofri, s. 34-35
Undersökningsdomaren Giovanni Caizzi, som tillsatts för att utreda Pinellis död, kom 14 maj 1970 fram till att den orsakats av ett olycksfall. Därmed fick Dario Fo, en av många som inte trodde det minsta på vare sig denna förklaring eller Guidas påstående om självmord, ett namn till sin kanske mest kända pjäs En anarkists död (Morte accidentale di un anarchico).Sofri, s. 48, 267-275
En dansörs påstådda taxiresa thumb|Pietro Valpreda Efter Pinelli råkade även en annan anarkist illa ut i utredningen, nämligen den 36-årige dansaren och scenarbetaren Pietro Valpreda. Valpreda hade i Rom grundat en egen anarkistcirkel med namnet ”Circolo 22 marzo”.Lanza, s. 31 Bland cirkelns första medlemmar fanns två med i sammanhanget ovanliga meriter: Mario Merlino, tidigare medlem av den nyfascistiska organisationen Avanguardia Nazionale och hans vän ”Andrea”, som i själva verket var en polis under täckmantel.Zavoli, s. 54 Merlino hade infiltrerat anarkistcirkeln med syftet att producera falska bevis mot Valpreda. Kvällen före attentatet träffade Merlino sin uppdragsgivare Stefano Delle Chiaie för att få sina sista instruktioner om detta inför attentatet och redan i det första förhöret efter dådet, på eftermiddagen den 13 december, pekade Merlino ut Valpreda.Salvini & Sceresini, s. 27, 43Lanza s. 33 f. Som grund för anhållandet av Valpreda 15 december angavs att han hade identifierats av en taxichaufför, 47-årige Cornelio Rolandi. Rolandi uppgav att han hade kört en kund till bankkontoret. Kunden bad Rolandi att vänta och gick in i banken bärande på en väska. När han kom tillbaka hade han ingen väska med sig och gav Rolandi en ny adress, där resan slutade. Rolandis vittnesmål kom att ifrågasättas av flera olika skäl. Det viktigaste var att identifieringen inte hade gått rätt till. Rolandi fördes till en officiell vittneskonfrontation i Rom som ägde rum 16 december under ledning av undersökningsdomaren Vittorio Occorsio. Rolandi fick göra identifieringen från ett foto med fem personer, av vilka en var Valpreda. De fyra andra var välkammade och närmast identiskt klädda poliser som utseendemässigt avvek starkt från den rufsige Valpreda, den ende som inte var klädd i kostym och slips. Dessutom medgav Rolandi redan före fotokonfrontationen att han tidigare hade sett ett foto av Valpreda. Det hade poliserna i Milano visat honom och kommenterat genom att säga att detta nog var mannen han förväntades identifiera.Sofri s. 38Lanza, s. 38 Det visade sig snart att Rolandi skulle bli åklagarsidans enda vittne mot Valpreda. Någon teknisk bevisning fanns inte. När Rolandi dog av en aneurysm 1971, hade undersökningarna redan ändrat riktning och Valpreda förvandlats till ett besvärligt problem för rättsvårdande myndigheter, eftersom han suttit häktad länge utan någon bevisning. Problemet löstes genom att parlamentet i december 1972 beslutade om en ny lag ad personam. Lagen är känd som ”legge Valpreda” (officiellt Legge n. 773 del 15 dicembre 1972) och innebar bland annat en utvidgning av de omständigheter under vilka en misstänkt kunde släppas på fri fot i väntan på dom. Med stöd av ”legge Valpreda” försattes Valpreda omgående på fri fot i väntan på den friande domen som vann laga kraft först 1987.
Undersökningarna växlar spår Anarkistspåret och andra ”röda” ledtrådar ledde trots ihärdiga försök inte till något positivt spaningsresultat för polisen. Medan man arbetade med dem började det dyka upp ledtrådar som ledde i en helt annan riktning på det politiska fältet, längs det så kallade ”svarta spåret”. Två undersökningsdomare i Treviso, Pietro Calogero och Giancarlo Stiz började följa detta spår ungefär ett och ett halvt år efter attentatet. De leddes i den riktningen av en lärare i Treviso vid namn Guido Lorenzon. Redan tre dagar efter attentatet hade Lorenzon besökt en advokat och berättat att hans barndomsvän, den 25-årige bokhandlaren och gymnastikläraren Giovanni Ventura kunde ha något med bomben att göra. Advokaten uppmanade Lorenzon att upprätta en PM som sedan levererades till undersökningsledarna. Deras utredning visade att läderväskorna som bomberna transporterats i hade köpts i Padua och tiduren i Treviso. Så småningom kunde man 1971 namnge ytterligare en misstänkt, den 30-årige advokaten Franco Freda. Freda som var född i Avellino och bosatt i Padua hade redan under sin skoltid anslutit sig till MSI. Efter att successivt ha radikaliserats gick han med i den av Pino Rauti ledda utbrytarorganisationen Ordine Nuovo. Freda blev känd bland annat för att ha gett ut en ny utgåva av Mein Kampf i Italien och för att offentligt ha medgett sig vara en stor beundrare av Himmler. Ventura hade börjat sin politiska karriär som katolsk aktivist men under inflytande av Freda, hade han i likhet med denne utvecklats till en radikal motståndare av den borgerliga demokratin.Zavoli, s. 55 thumb|Franco Freda (i mitten) rådgör med sina advokater under sin första process som åtalad.