Ivar Bårdssons Grönlandsbeskrivning skrevs av den norske prästen Ivar Bårdsson från cirka år 1341 till cirka år 1364. Det är den sista historiska källa till hur den nordiska kolonin på Grönland var inrättad. Bårdssons skildring är också den första som omtalar Grönlandskolonin Västerbygds undergång.

Grönlandsbeskrivningen miniatyr|Som kartan visar låg Västerbygd faktiskt närmare Nordamerika än Island. Originalet till beskrivningen av det gamla Grönland är förlorat, men flera översättningar till danska, tyska, holländska och engelska har överlevt. Några av de viktigaste avskrifterna av dessa finns i AM 777abc 4º, vilka Finnur Jónsson utgick från då han 1930 sökte rekonstruera delar av den norröna originaltexten.Det gamle Grønlands beskrivelse, Tillæg. Titeln på en av de bästa av dessa översättningar lyder: Enn kortt Beschriffuellse om Grønnland, Om Segladsenn did henn saa och om Landtzens Beschriffuelse.AM 777a 4º

”Beschriffuelsen” inleder med instruktioner för hur man lägger kursen för en seglats från Norge och Island till Grönland. Dessa anvisningar sägs vara nödvändiga på grund av den rådande klimatförsämringen. Förr kunde man exempelvis segla från Snæfellsnes rakt västerut till Gunnbjarnarsker (Ammassalik (?)), vilket var den kortaste vägen. Men nu har det kommit så mycket drivis från nordost kring dessa skär att ingen längre utan livsfara kan följa denna led. I stället bör man segla söder om Island via Reykjanes mot Herjólfsnes (Ikigait). Men om man likväl skulle utgå från Snæfellsnes måste man styra mot sydväst för att undgå drivisen.Ivar Bårdssøns beskrivelse af Grønland i nudansk översättning 2013.

Det har alltså skett en omfattande försämring av klimatet. Uppgiften om de förvärrade drivisförhållandena stöds även av vad som framgår i de isländska annalerna. Enligt glaciologen Sigurður Þórarinsson förvandlades Islands klimat under 1300-talet från ”kalltempererat oceaniskt” till ”mera arktiskt-kontinentalt” och utvecklingen på Grönland var likartad, där i synnerhet fjordarna i Västerbygd korkades igen av drivis.Sigurður Þórarinsson, ”Klimat: Island och Grönland” i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, 1963, band 8, spalt 490 ff.Sverrir Jakobsson, Hvenær og hvers vegna lagðist byggð norrænna manna á Grænlandi niður? Vísindavefurinn, 2000.

Österbygd Största delen av Bårdssons beskrivning räknar upp de fjordar, kyrkor och kloster som tillhörde Österbygd. I synnerhet redovisas kyrkornas ägoförhållanden, och det framgår att domkyrkan i Garðar var den största markägaren. Kyrkan kunde också uppbära olika avgifter inom stora områden. En förvånande uppgift är dock, att det ”under en tid” fanns två domkyrkor på Grönland; en i Västerbygd, som hette Steinsnes, och så förstås Garðar i Österbygd.

Har tanken varit att indela landet i två stift, liksom på Island? Men befolkningsunderlaget kan knappast ha varit tillräckligt stort. Finnur Jónsson ansåg att eftersom denna andra domkyrka inte omtalas i en enda isländsk källa, måste det röra sig om ”en eller anden misforståelse” (troligen i översättningen – originalet är ju inte bevarat.)Finnur Jónsson, Det gamle Grønlands beskrivelse af Ívar Bárðarson, Se Anmærkninger. (Rätt långt ner på sidan; strax före II. Enkelte ord og udtryk i teksten)

En expedition till Västerbygd Den del av framställningen som tilldragit sig störst intresse rör en expedition till Västerbygd. Även skrivaren själv tycks ha ansett berättelsen anmärkningsvärd, eftersom han två gånger åberopar sin källa: ”Allt detta sade oss Ivar Bårdsson, som var förvaltare på biskopsgården i Gardar ... att han hade sett” och ”Ivar var med där”.

Vi vet inte exakt när expeditionen ägde rum, men troligtvis efter biskop Árnis död 1349. Det sägs att Bårdsson var en av dem som av lagmannen i Brattahlíð utsågs att fara till Västerbygd för att jaga bort ”skrälingarna” därifrån. Expeditionen kan alltså beskrivas som ett krigståg för att hjälpa de kristna, och den innefattade flera skepp. Men när de kom fram visade det sig att landet var öde och tomt. De såg inte en enda människa, varken kristen eller hedning. Däremot fann de förvildad tamboskap, troligen mest får vilka tillvaratogs, det vill säga de slaktades och stuvades ombord på skeppen som proviant för hemresan.Finnur Jónsson, Det gamle Grønlands beskrivelse af Ívar Bárðarson, København 1930. Se Anmærkninger II, Enkelte ord og udtryk i teksten 30.8.

Hela framställningen avslutas med några kortfattade upplysningar om naturförhållanden på Grönland. Österbygd beskrivs fortfarande som en blomstrande koloni, men Västerbygd är övergiven.

Västerbygds undergång Bårdsson nämner inte med ett ord vad som kan ha hänt inbyggarna i Västerbygd. Människorna sägs bara vara försvunna. Om Bårdsson hade sett tecken på att bygden blivit överfallen, eller att där förekommit strid, skulle han nog ha sagt det. De förvildade fårflockarna kan visserligen ses som ett dåligt omen, men inhägnader användes sällan, varken på Grönland eller på Island. Det hände att enstaka djur rymde, och att de förökade sig i frihet. Landnámabók omtalar flera dalar på Island som fått namn efter förvildade storflockar tamboskap som där påträffats.

Expeditionen till Västerbygd har även förknippats med ett befallningsbrev, som kung Magnus Eriksson utfärdade till sin hövitsman Pål Knutsson år 1354 (eller 1355), där denne beordras att segla till Grönland för att bistå de kristna, som då var hårt beträngda av hedningar.Ivar Bårdsson i Norsk biografisk leksikonChronologisk udsigt, årtalet uppges här vara 1355. Brevet gick förlorat i Köpenhamns brand 1728 och existerar i dag bara i en dålig dansk översättning från 1500-talet.s. 120 Kung Magnus befallning till sin hövitsman Powell Knudsson (=Pål Knutsson) (Avsnitt 37). En möjlig tolkning är dock att det var denna expedition, ledd av Pål Knutsson, som då den anlände till Grönland fick förstärkning av skepp under Bårdssons ledning. I alla händelser misslyckades uppdraget eftersom man i Västerbygd inte hittade någon enda människa att bistå eller kriga mot.

Frågan är alltså vart människorna hade tagit vägen. Många handskrifter, som skulle ha kunnat kasta ljus över frågan, har blivit lågornas rov. Den stora branden i Köpenhamn 1728 var förstås den värsta, men inte den enda. Den 24 februari 1630 brann Skálholts domkyrkoarkiv och boksamling. Biskop Gísli Oddsson, som var väl förtrogen med detta bibliotek, uppgav i en skrift 1637 att västerbygdsborna hade utvandrat till Amerika (det vill säga Markland och Vinland). Orsaken skulle ha varit ett uppror mot kyrkan. ”Efter att ha avlagt alla goda seder och sanna dygder” avföll de från den rätta tron och lämnade landet.Notice om Grönlænderes Frafald fra den christelige Tro og Udvandring til America 1347 s. 459 ff. I så fall var det kanske inte mot hedniska skrälingar utan mot kätterska västerbygdsbor som man hade tänkt sig att kriga. I alla händelser kom man försent. Utvandringen till Amerika skulle ha skett 1347, vilket är några år innan Bårdsson anlände till Västerbygd. Samma år sökte, enligt de isländska annalerna, ett stormdrivet skepp som varit i Markland nödhamn i Straumfjörður vid Mýrar. Vart det senare tog vägen är okänt, men det är intressant att det kom från Markland.Uddrag af de islandske annaler, 1347.

Förklaringsförsök De förklaringsförsök, som utgår från Gísli Oddssons minnesbilder, bygger på tre inte helt orimliga antaganden:

Människorna i Västerbygd var väl förtrogna med den amerikanska kustlinjen. De första kolonisationsförsök, varom Grönlandssagorna berättar, var visserligen misslyckade, men under de århundraden som gått sedan dess hade färderna västerut fortsatt; vänliga förbindelser med urbefolkningen kan ha upprättats och nordborna kan ha ägt flera bosättningar i Amerika. Vi vet ingenting om detta, men åtminstone några uppgifter i annalerna antyder att så kan ha varit fallet, till exempel berättelsen om Eiríkr upsi Gnúpssons färd till Vinland.Norðanfari, Tölublað 41–46, bls. 83–92, 1877, Um byggðir Íslendinga og Norðmanna á Grænlandi á miðri 14. öld, og um afdrif hinnar ísl. nýlendu þar. (Eptir Grænl.annálum og bendingum í þeim). Kyrkan i Västerbygd hade blivit en förtryckande makt. Detta bygger på Bårdssons uppgifter om kyrkan som den stora markägaren i Österbygd, samt antagandet att det kan ha sett likadant ut i Västerbygd. Sina rikedomar hade kyrkan troligen förvärvat genom donationer och själagåvor (testamenten), vilka erhållits i utbyte mot löften att medelst själamässor och böner avkorta den avlidnes tid i skärselden. Med tiden hade ätterna blivit allt fattigare och kyrkan allt rikare. Här kan ha legat fröet till en konflikt, som drevs till sin spets när levnadsförhållandena försvårades och människorna bestämde sig för att utvandra, vilket kan förklara varför Gísli Oddsson beskrev dem som ”kättare”. Krasst räknat skulle ju den rika kyrkans egendomar bli värdelösa om alla människor försvann. Nordbor och ”skrälingar” (inuiter) hade så skilda levnadsförhållanden, att även om skrälingarna under klimatförsämringen på 1300-talet drog söderut kan de knappast ha uppträtt som konkurrenter. Någon ”naturlig fiendskap” mellan dessa folk behöver inte förutsättas, och det har därför betvivlats att skrälingarna aktivt medverkade till de båda Grönlandskoloniernas undergång.

Slutligen: Vad hände med dessa första utvandrare till Amerika? Det vet vi förstås inte – eftersom vi inte ens vet om utvandringen verkligen ägde rum – men antalet emigranter kan ändå inte ha varit särskilt stort, kanske några hundra personer. Med tiden bör de ha assimilerats i den amerikanska urbefolkningen och därmed ha förlorat sin nordiska identitet.

Kommentarer

Referenser Noter

Allmänna källor Jónsson, Finnur, 1930, Det gamle Grønlands beskrivelse af Ívar Bárðarson, København. Rafn, C. C. och Magnússon, Finnur, 1845, Grönlands historiske Mindesmærker, udgivne af Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab, band 3, Kjøbenhavn. Se även Grönlands Beskrivelse ved Ivar Baardsøn.

Externa länkar Ivar Baardssøn i Dansk Biografisk Leksikon Ivar Bårdsson i Norsk Biografisk Leksikon

Kategori:Norsk litteratur Kategori:Litterära källor till nordisk mytologi Kategori:Norges historia Kategori:Grönlands historia