Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG), ibland felaktigt kallad Europeiska kol- och stålunionen, var en internationell organisation bestående av ursprungligen sex stater i västra Europa: Frankrike, Italien och Västtyskland samt Benelux-staterna Belgien, Luxemburg och Nederländerna. Senare ingick även Danmark, Finland, Grekland, Irland, Portugal, Spanien, Storbritannien, Sverige och Österrike. Organisationen upphörde att existera den 23 juli 2002 då den ersattes av Europeiska gemenskapen (EG).

EKSG bildades i ruinerna av andra världskriget. Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman presenterade den 9 maj 1950 en vision om ett europeiskt samarbete kring kol och stål – två huvudingredienser för krigsmaterielindustrin – för att förhindra framtida krig mellan framför allt Frankrike och Västtyskland. Schuman föreslog bland annat inrättandet av en hög myndighet (numera Europeiska kommissionen) som skulle agera utifrån det gemensamma europeiska intresset, och inte efter nationella intressen. Genom Parisfördraget, som undertecknades den 18 april 1951 och trädde i kraft den 23 juli 1952, upprättades kol- och stålgemenskapen för en period av 50 år. EKSG ersatte Internationella myndigheten för Ruhr och blev den första organisationen att bygga på överstatlighet, det vill säga att beslut kan genomgående fattas och verkställas även mot en enskild medlemsstats vilja.

Genom EKSG lades grunden för det som senare blev Europeiska unionen. Parisfördraget inrättade bland annat fyra europeiska institutioner som senare har utvecklats till Europaparlamentet, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens råd och EU-domstolen. Genom fusionsfördraget 1967 fick EKSG helt gemensamma institutioner med Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen.

Historia

miniatyr|Robert Schuman var en av männen bakom EKSG:s grundande. Som premiärminister och utrikesminister, bidrog Robert Schuman till att vända Frankrike bort från den gaullistiska politiken, som gick ut på att delar av det tyska territoriet, såsom Ruhrområdet och Saarland, permanent ockuperades eller på annat sätt kontrollerades. Trots hård kritik från ultra-nationalister, gaullister och kommunister, röstade den franska nationalförsamlingen för ett antal resolutioner som innebar att Västtyskland skulle integreras med Frankrike genom en gemenskap. Internationella myndigheten för Ruhr förändrades till följd. Schumans vägledande principer baserade sig på att de båda staterna skulle behandlas som likvärdiga motparter. Schumandeklarationen resulterade i undertecknandet av EKSG-fördraget, som upprättade Europeiska kol- och stålgemenskapen mellan sex europeiska länder: Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland. Gemenskapen låg till grund för bildandet av Europeiska unionen.

Schumandeklarationen

miniatyr|Jean Monnet och Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer. Schumandeklarationen, som deklarerades offentligt den 9 maj 1950 (senare känt som Europadagen), blev efter två regeringssammanträden en del av den franska regeringens politik. Frankrike blev således den första regeringen att godkänna skapandet av en överstatlig gemenskap, och i förlängningen att dela landets suveränitet med andra suveräna stater.

Beslutet grundade sig på en text skriven av Schumans vän och kollega Paul Reuter, som vid tillfället var jurist vid franska utrikesdepartementet, i samarbete med Jean Monnet och Schumans kabinettssekreterare Bernard Clappier. Texten innebar en plan över hur man skulle skapa en gemensam kol- och stålmarknad mellan Frankrike och Västtyskland.

Schuman föreslog att den fransk-tyska produktionen av kol och stål skulle underställas ett gemensamt organ, ”Höga myndigheten”, och att samarbetet skulle vara öppet för andra europeiska stater att ansluta. Ett sådant projekt skulle bidra till ökad ekonomisk tillväxt och cementera freden mellan Frankrike och Västtyskland, som var historiska fiender. Kol och stål var grundläggande resurser för framställandet av ett lands krigsmateriel, så den gemensamma fransk-tyska produktionen var mer än bara symbolisk.

Schuman såg den franska regeringens beslut om hans förslag som det första exemplet på bildandet av en demokratisk och överstatlig organisation och därmed också ett historiskt steg. Planen sågs också av vissa, till exempel Monnet, som hellre talade om federalism än överstatlighet, som ett första steg i bildandet av Europas förenta stater. Schumandeklarationen som lade grunden till EKSG hade flera olika mål. För det första skulle den markera början på ett enat Europa. För det andra skulle den uppmuntra till världsfred och göra krig mellan medlemsstaterna omöjligt. För det tredje skulle den steg för steg demokratiskt ena Väst- och Östeuropa. Deklarationen innebar att världens första överstatliga institution och världens första internationella antikartellmyndighet bildades samt att en gemensam marknad inrättades mellan gemenskapens medlemsstater. Även om den gemensamma marknaden från början bara omfattade kol och stål, var tanken att den successivt skulle utökas till att omfatta andra produkter.

Europeiska kol- och stålgemenskapen utformades med Frankrike och Västtyskland i åtanke. Europas nationer ansågs inte kunna enas utan att den urgamla rivaliteten mellan de båda länderna upphörde. Eftersom kol- och stålindustrierna var grundläggande för tillverkningen av ammunition, ansåg Schuman att ett enande av dessa industrier genom ett överstatligt system inte bara skulle göra krig otänkbart, utan också materiellt omöjligt.

Genom att öka Europas resurser, var tanken också att utvecklingen på den afrikanska kontinenten skulle ta fart. EKSG skulle nämligen genom sin bekämpning av kartellbildningar effektivisera industrin och på så sätt kunna genomföra förbättringar i Afrika.

Politiska påtryckningar miniatyr|Charles de Gaulle och Konrad Adenauer vid ett möte i Bonn 1963. Tysklands socialdemokratiska parti beslutade, trots stödet från fackförbund och andra europeiska socialistpartier, att motsätta sig Schumanplanen. Partiledaren Kurt Schumacher hävdade att planens fokus på att integrera de sex påtänkta medlemsstaterna skulle åsidosätta partiets främsta mål om att återförena Tyskland. Han menade att det skulle leda till framgångar för de ultra-nationalistiska och kommunistiska rörelserna i väst. Han ansåg också att EKSG skulle sätta punkt för hoppet om en nationalisering av stålindustrin och dessutom låsa in Europa bland karteller, tjänstemän och konservativa. Yngre medlemmar, såsom Carlo Schmid, var emellertid för bildandet av en gemenskap.

I Frankrike fick Schuman starkt politiskt och intellektuellt stöd från alla delar av landet och många av de icke-kommunistiska partierna. En kol- och stålmyndighet och bildandet av andra överstatliga gemenskaper behandlades i speciella underkommittéer till Europarådet tiden innan det blev en del av den franska regeringens politik. Charles de Gaulle, som då ännu inte hade kommit till makten, var en tidig förespråkare för en integration mellan ekonomierna och talade 1945 om en europeisk konfederation som skulle nyttja naturtillgångarna i Ruhrområdet. Han motsatte sig emellertid bildandet av EKSG, bland annat därför att han ansåg att Frankrike inte skulle få tillräckligt mycket att säga till om. de Gaulle ansåg också att EKSG saknade demokratisk legitimitet eftersom bildandet av gemenskapen inte var underställd någon europeisk folkomröstning. Följaktligen röstade de Gaulle och hans anhängare i Rassemblement pour la France (RPF) mot ratificeringen av EKSG-fördraget. Trots denna kritik erhöll EKSG brett stöd bland allmänheten. Alla elva parlamentskamrar i de sex medlemsstaterna röstade för ratificeringen av EKSG-fördraget med bred majoritet.

Parisfördraget

miniatyr|De ursprungliga signatärländerna av EKSG-fördraget 18 april 1951. Det 100 artiklar långa Parisfördraget, som innebar att Europeiska kol- och stålgemenskapen upprättades, undertecknades den 18 april 1951 av de sex påtänkta medlemsstaterna, Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. EKSG blev således den första internationella organisationen att baseras på principen om överstatlighet. Den gemensamma marknaden för kol öppnades den 10 februari 1953 och den gemensamma stålmarknaden öppnades den 1 maj 1953. EKSG ersatte gradvis Internationella myndigheten för Ruhr. Den 11 augusti 1952 blev USA det första landet, efter EKSG:s egna medlemsstater, att erkänna gemenskapen och uppgav att landet nu skulle förhandla med EKSG i kol- och stålfrågor. Jean Monnet, som var Höga myndighetens förste ordförande, svarade med att etablera EKSG:s första externa närvaro i Washington.

Sex år efter Parisfördraget, undertecknades fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG-fördraget) och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom-fördraget). Fördragen innebar bildandet av EEG och Euratom, med EKSG som förebild. Till skillnad från Parisfördraget, som ingicks på en period om 50 år, ingicks de två nya fördragen på obestämd tid. De skyndades igenom för att kunna antas innan de Gaulle nådde makten i Frankrike. Trots hans försök till att ”kloroformera” gemenskaperna, utökades deras omfattning snabbt och EEG blev snart det viktigaste verktyget för politisk återförening och överskuggade följaktligen EKSG.

Sammanslagning och upphörande Trots att EKSG, EEG och Euratom var skilda juridiska personer hade de ”Gemensamma församlingen” och domstolen gemensamma. Däremot förblev råden och kommissionerna separerade mellan gemenskaperna. För att undvika dubbelarbete, slog fusionsfördraget ihop EKSG:s och Euratoms separata organ med EEG:s. De tre gemenskaperna bildade samtidigt Europeiska gemenskaperna (EG). Europeiska gemenskaperna kom senare att bli en av Europeiska unionens tre pelare, en struktur som upphörde att existera den 1 december 2009 genom Lissabonfördragets ikraftträdande.

EKSG-fördraget ändrades flera gånger i takt med att EG och EU utvecklades och expanderade. En debatt blossade upp under 1990-talet om vad som skulle ske när fördraget skulle upphöra att gälla 2002. Det beslutades till sist att fördraget skulle låtas upphöra i enlighet med de ursprungliga bestämmelserna. De områden som berördes av EKSG-fördraget överfördes till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget), och ytterligare bestämmelser fastställdes i ett protokoll till Nicefördraget. EKSG-fördraget upphörde till slut att gälla den 23 juli 2002. Den dagen halades EKSG:s flagga för sista gången utanför Europeiska kommissionens säte i Bryssel, och ersattes med europeiska flaggan.

Utbredning och utvidgning

miniatyr| Europeiska kol- och stålgemenskapen bestod till en början av sex medlemsstater: Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland (sedermera Tyskland). Enligt EKSG-fördraget stod samarbetet dock öppet för varje annan europeisk stat att ansluta.

Ett sådant beslut skulle tas av rådet med enhällighet efter att Höga myndigheten hade konsulterats. Eftersom EKSG:s medlemsstater var desamma som EEG:s och Euratoms, utökades antalet medlemmar i takt med utvidgningen av gemenskaperna.

Det dröjde dock till den första utvidgningen, eftersom Charles de Gaulle blockerade Storbritanniens medlemskapsansökan. Först 1973 kunde Danmark, Irland och Storbritannien ansluta sig till samarbetet. 1981 skedde den andra utvidgningen, då Grekland anslöt sig. 1987 anslöt sig även Portugal och Spanien.

Den sista utvidgnignen ägde rum 1995, när Finland, Sverige och Österrike blev en del av gemenskapen. Vid upplösandet hade EKSG följaktligen totalt 15 europeiska stater som medlemmar.

EKSG-fördraget fastställde att EKSG omfattade medlemsstaternas europeiska territorier samt de europeiska territorier vars utrikesrelationer hanterades av medlemsstaterna. Det innebar således att medlemsstaternas territorier utanför Europa stod utanför samarbetet.