Denna artikel handlar om kompositören. För straffrättsteoretikern, kompositörens kusin, se Franz von Liszt.
Franz Liszt, född 22 oktober 1811 i Raiding i dåvarande Kungariket Ungern i kejsardömet Österrike (i förbundslandet Burgenland tillhörande Österrike sedan 1921), död 31 juli 1886 i Bayreuth, Bayern, var en ungersk kompositör i den nytyska skolan och berömd som ovanligt skicklig pianovirtuos. Franz Liszt döptes som Franciscus, då Ungerns officiella språk fram till 1844 var latin. Han var far till Cosima Wagner och morfar till Siegfried Wagner, och kusin till juristen Franz von Liszt.
Franz Liszts etnicitet är omtvistad (se detta stycke) men anses i regel vara ungersk ungefär till hälften, eftersom hans mor Maria (1788–1866) hade tysk-österrikisk härstamning, med mormodern född i Bayern. Faderns familj härstammade från österrikare som nyligen börjat kalla sig ungerska, likt övrig överklass av varierande etnicitet i det ungerska riket. Det finns även uppgifter om slovakiskt påbrå hos hans farmorsfar. Ibland ser man också den delvis ungerska namnformen Liszt Ferencz som han själv kunde använda (eller Liszt Ferenc i modern ungerska). I Ungern betraktas Liszt som en "nationalklenod", och har hedrats på många vis, bland annat med namnet på flygplatsen i Budapest. Han brukade kallade sig själv "ungrare" ("je suis hongrais"), men han lärde sig aldrig tala ungerska, trots försök i 70-årsåldern. Hans modersmål var tyska, men han övergick efter bosättning i Paris till franska som förstaspråk, exempelvis i brev till sin tyskspråkiga mor, likt en stor del av den tidens europeiska adel, vilket hade prestige. Han talade även italienska flytande, gott latin och i någon mån engelska.
Biografi (Biografiuppgifterna bygger huvudsakligen på Alan Walkers referensverk "Franz Liszt" i 3 band)
Barndomen i Österrike/Ungern Franz Liszt föddes i en musikalisk familj och hans far, Adam Liszt (1776-1827), spelade flera instrument och hade varit cellist vid hovet hos ungerske furst Nikolaus II Esterházy de Galantha i Eisenstadt, och var personligt bekant med flera stora kompositörer såsom Haydn och Beethoven. Fadern lärde Liszt spela piano före sju års ålder då pojken intresserat betraktat faderns spelande, och snart började han komponera musik på egen hand. Vid nio års ålder deltog han i konserter, exempelvis uppträdde han med Ferdinand Ries pianokonsert i Ess-dur och senare med en egen improvisation hos baron von Braun i Ödenburg. Därigenom kom sponsorer att intressera sig för att understödja hans musikaliska vidareutbildning. Fadern uppgav att Franz under två års tid gått igenom alla pianoverk av Beethoven, Mozart, Bach, Hummel m.fl.
Franz Liszts första anlitade pianolärare var Carl Czerny (Hummel, som hade varit Mozarts elev, hade begärt för högt honorar). Liszt skickades dock tidigt till Wien och lärde sig aldrig ungerska. I Wien fick han lektioner i piano av Carl Czerny och i komposition av Antonio Salieri. Czerny ansåg Liszt vara begåvad men med felaktig fingersättning vilket resulterade i "kaotiskt spelande".
Tonårslivet i Paris Franz Liszt debuterade som konsertpianist 1822 och blev snabbt populär och rörde sig i de aristokratiska kretsarna där han umgicks med den musikaliska eliten, och lär ha fått en "lyckokyss" av Beethoven. Ett år senare publicerades hans första komposition i tryck. Han började turnera i många olika länder och 1823 flyttade familjen till Paris. Fadern tog över rollen som lärare eftersom Conservatoire de Paris slutat upplåta plats åt icke-franska elever, och Franz fick dagligen träna på att transponera fugor av Bach med mera.Rellstab, Ludwig (1842): Franz Liszt, Berlin. (s. 64) Fadern var ständig följeslagare på resorna med sitt "underbarn", som ibland jämställdes med Mozart, men modern stannade hemma eftersom resorna blev mycket betungande, vilket påverkade pojken känslomässigt med saknad. 1824 fick Franz uppträda för kung George IV i Windsor.
1827 reste Franz och Adam Liszt till Boulogne-sur-Mer för återhämtning efter en Englandsturné på läkares ordination men fadern insjuknade hastigt och dog. Franz komponerade en begravningsmarsch två dagar senare. Modern flyttade tillbaka till Paris med Franz, som var bedrövad, och de bodde i en enkel lägenhet. Han slutade turnera och skaffade sig en utkomst för att hjälpa modern, genom att ge pianolektioner och han tvangs sälja sitt fina piano. Den oregelbundna och stressande livssituationen ledde till livslångt missbruk av alkohol och tobak, såsom cognac och cigarrer. Samtidigt fann Liszt det vara en frihet att inte ha faderns övervakning och styrning av arbetet. Han lärde känna kulturpersonligheter som Victor Hugo, Honoré de Balzac, Heinrich Heine, Alexandre Dumas den äldre och George Sand.
Franz hade haft både religiösa engagemang och kärleksaffärer men bröllopsplanerna med Caroline de Saint-Cricq stoppades av hennes far, vilket ledde till en emotionell kris som medförde att han slutade spela under en längre tid. 1833 flyttade han hemifrån till en egen lägenhet i Paris.
Berlioz hade premiär för Symphonie fantastique 1830 vilket gjorde ett starkt intryck på Franz Liszt. 1831 kom Chopin och Mendelssohn till Paris och Liszt betraktades då som en riktig novis i deras sällskap, bägge med många storverk från sin tonårstid. Där träffade han även Paganini vid en konsert 1832 och han bestämde sig då för att bli en virtuos lik honom fast på piano, och började drilla sig energiskt på pianosekvenser som fordrade fingerfärdighet, ofta tio timmar dagligen. Ännu hade hans egna kompositioner inte rönt vidare intresse, utan han ägnade sig åt tolkning av andras verk.
Familjeliv och turnerande Franz Liszt träffade 1833 den tysk-franska grevinnan och författaren Marie d'Agoult (1805–1876) och fick ytterligare kreativ inspiration. År 1834 kom ett artistiskt genombrott för honom. År 1835 lämnade d'Agoult sin make som hon hade två barn med, för att leva med Liszt i Genève, vilket ansågs skandalöst. De fick tre barn; Blandine (1835–1862), Cosima (1837–1930) och Daniel (1839–1859), under de fyra år som de bodde tillsammans, delvis i Italien. Barnen fick senare efternamnet Liszt eftersom han tog på sig faderskapet. År 1839 blev relationen ansträngd så Liszt började turnera på heltid igen, medan d'Agoult reste till Paris där Franz Liszts mor Anna bodde kvar och han umgicks med familjen sporadiskt under ledigheter tills de skildes åt definitivt 1844. De hade då skaffat nya relationer. Liszt förvägrade direkt kontakt mellan barnen och deras mor under fem år. Marie d'Agoult blev ovän med Franz Liszt och skrev kritik mot honom under pseudonymen Daniel Stern, och efter deras uppbrott möttes de inte förrän 1860 i Paris. Liszts mor tog genom åren hand om hans barn i hans frånvaro, och han skickade hem pengar till deras uppehälle. Efterfrågan på hans pianouppträdanden var fantastiskt stor och han uppträdde flera gånger i veckan som bejublad "popstjärna", "Lisztomanin" hade börjat. Han fick så bra betalt att han efter 1857 skänkte i stort sett alla sina intäkter till välgörande ändamål. Han hjälpte även många yngre musiker och kompositörer, och offren efter Donaus översvämning 1838 (och 1879). Samtidigt utsattes han för en massa smädelse för sitt leverne med kvinnoaffärer och föraktades av många som otysk, oungersk och ofransk i respektive land.Huneker, James (1911) Franz Liszt, New York: Scribner
1840 lärde han känna Robert Schumann som fick ett viktigt inflytande på hans musik.
Liszt utnämndes 1842 till hedersdoktor vid universitetet i Königsberg och medlem i kungliga Preußische Akademie der Künste i Berlin. Han blev också hedersmedlem i ett flertal frimurarloger.
Tiden i Weimar Franz Liszt hade sin produktivaste tid som kompositör i Weimar där han var hovkapellmästare hos storhertigen 1848–1859, efter en inbjudan 1842 av den ryska storhertiginnan Maria Pavlovna. Han anses ha varit den musiker som befordrade den då relativt okände operakompositören Richard Wagners musik genom att uruppföra den i Weimar som hovkapellmästare. Liszt var i åratal ett starkt personligt och ekonomiskt stöd åt Wagner som han lärt känna 1840, inte minst då denne tvingades söka exil i elva år av politiska skäl. Sedermera blev han även svärfar till Wagner som gifte sig med Cosima.
I Weimar hade Liszt 1847 träffat den rysk-polska furstinnan Carolyne zu Sayn-Wittgenstein (1819–1887) som blev hans vän och understödjare och påverkade Liszt att minska på turnerandet till förmån för kompositionen. Hon var separerad från sin make Nikolaus zu Sayn-Wittgenstein-Ludwigsburg, son till Peter Wittgenstein, och som hon hade en dotter med. Paret var sambor mesta tiden 1848–1860 och uppgift finns från Carl Maria Comelius om tre gemensamma barn födda i största hemlighet. De planerade bröllop i Rom 1861, men detta stoppades av hennes inflytelserike före detta man, som fick påveämbetet att underkänna annulleringen av det tidigare äktenskapet. Parets vänskap fortsatte dock livet ut och det uppges att hon bistått Liszt på olika sätt med hans författarskap, eventuellt som spökskrivare till en del. År 1850–1855 tog Carolyne zu Sayn-Wittgenstein på sig ansvaret för omsorgen om Liszts barn som sattes under en sträng övervakning och uppfostran.
1857 blev Franz Liszt medlem i Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm.
De sista åren i Rom Franz Liszt flyttade till Rom 1863 i samband med krisen och sorgen efter att två av hans tre barn dött. Daniel dog 1859 i en lungtuberkulos och Blandine dog av blodförgiftning 1862 efter att ha fött sitt enda barn, Daniel Émile, med Émile Ollivier. Liszt ägnade sig åt franciskanerorden (tredje orden) som han sedan 1857 tillhörde. År 1865 vigdes han till akolut och började kallas "abbé Liszt", och bodde en tid i Vatikanen. År 1879 utnämndes han även till kanik i Albano.
Franz Liszt adlades 1859 som "Franz Ritter von Liszt" av kejsar Frans Josef I av Österrike, men överlät titeln 1868 till sin farbror, juristen Eduard Liszt (Eduard Ritter von Liszt), då han inte hade bruk för adelstitel när äktenskap med prinsessan Carolyne inte längre var aktuellt. Franz Liszt var således kusin till Eduards son, prof. Franz von Liszt, men kallade även Eduard för kusin, då de var ganska jämngamla.
Under åren från 1869 reste Liszt ständigt mellan Rom, Weimar och Budapest och undervisade i musik, bland annat på den 1875 inrättade musikakademin i Budapest. Han hjälpte Edvard Grieg att få ett stipendium, varvid denne kom till Rom med sin hustru och besökte Liszt två gånger under 1870. Inför publik framförde Liszt a prima vista de helt nya verk vars noter Grieg tagit med sig, och som denne själv ännu inte hade lärt sig framföra. Liszts beröm till Grieg om hans musikskapelser blev genom livet en värdefull skatt för den unge kompositören.
Även Liszts tredje barn Cosima orsakade honom sorg. Hon lämnade sin make Hans von Bülow 1867, en gång Liszts favoritelev, efter 12 års äktenskap och barnen Blandine och Daniela. Hon flyttade ihop med Richard Wagner som hon haft som älskare sedan 1863, trots att han fortfarande var gift. Franz Liszt var motståndare till en relation mellan vännen och dottern. De gifte sig 1870, efter att Cosima fött Wagners barn Isolde, Eva och Siegfried 1865–1869 (Isoldes faderskap emellertid omtvistat), och 1872 konverterade hon till protestantismen, vilket Franz Liszt betraktade som ett stort svek.
1881 blev Liszt medlem i Académie des Beaux-Arts i Paris.
1881 råkade Franz Liszt ut för en fallolycka i en trappa och var sedan sjuk de sista fem åren till sin bortgång i hjärtsvikt under en lunginflammation 1886. Endast månader därefter dog även livskamraten Carolyne i stor sorg.
Postuma hedersbevis Vännen Camille Saint-Saëns dedicerade sin berömda tredje symfoni till Franz Liszts minne.
Musikhögskolan i Weimar heter Hochschule für Musik Franz Liszt Weimar.
I Raiding, Weimar, Budapest och Bayreuth finns museer som ägnar sig åt Franz Liszts liv och arbete.