Dikanäs (sydsamiska: Gäjka) är en småort i Lappland, 7,5 mil nordväst om Vilhelmina i Västerbottens län. Byn utgör en central punkt för friluftsentusiaster, med sina många skoter- och vandringsleder, fiskevatten och möjligheter för utomhusaktiviteter. I Dikanäs finns även Vilhelmina församlings äldsta bevarade träkyrka, med Lapplands äldsta kyrkklocka från 1647.
Byn anlades år 1815 av en dräng vid namn Mats Mattsson från Laxbäcken som senare avstod från åborätten till Nils Johansson från Tresund, vilket var början på verkligt brukande av platsen.
Näringsliv och offentlig verksamhet
Verksamheter och föreningar I byn finns två livsmedelsaffärer, byggvaruhandel, kafé med matservering och bensinstation. Årligen anordnas en höstmarknad, följd av skyltsöndag under vintern, med lotterier, musikunderhållning, servering av palt, ponnyridning, samt olika spel och gissningslekar.
Byn har ett aktivt klubb- och föreningsliv, inklusive jaktskytteklubb, skoterklubb, idrottsförening och bygdeförening, med aktiviteter som fotboll, längdskidåkning, alpin skidåkning i Kittelfjäll och innebandy. Ett elljusspår med varierande längder är finns för längdskidåkning under vintern och för vandring under sommaren. Det finns även en byagård som kan hyras som fest- eller möteslokal, samt en bagarstuga. Camping och stugby finns cirka tre kilometer från byn. En pumptrackbana uppfördes 2022.
Skola Dikanäs har en grundskola som sträcker sig från förskoleklass upp till årskurs nio, vilken tar emot elever från närliggande byar såsom Kittelfjäll, Henriksfjäll, Grönfjäll, Matsdal, Bergland med flera. Dessutom finns det en förskola som delar matsal med Sagagårdens serviceboende.
Äldreomsorg Sagagården i Dikanäs är ett servicehus, uppfört 1990, med hemtjänst. Det består av vanliga lägenheter som är specialanpassade för äldres och rörelsehindrades behov av tillgänglighet och säkerhet. Utöver de tio lägenheterna rymmer byggnaden även en förskola och en gemensam skolmatsal för boende och Dikanäs skola.
Historia
Första nybyggarna Inga kända källor antyder att platsen för nybyggets uppförande varit bebodd eller genomgått några tidigare bosättningsförsök. Drängen Mats Mattsson från Laxbäcken ansökte år 1815 via Kunglig Majestäts befallningshavande om att få bruka platsen. En syneförrättning av marken tog plats den 15 juli 1815 av kronolänsmannen Nils Petter Degerman tillsammans med en biträdande nämndeman.
Inga protester framfördes mot denna ansökning, förutom ett yrkande från samen Daniel Nilsson från Klimpfjäll om att få delta till hälften i inrättningen. Mattsson krävde dock att Nilsson i så fall skulle vara skyldig att ersätta hälften av kostnaderna. Nilsson vägrade detta, varför Mattsson fick godkännande att själv bruka den utsynade odlingsmarken. Hans ansökan godkändes den 22 augusti 1815, då han också belönades med 25 års frihet från skatt och ränta. miniatyr|290x290px|Avvittringskarta över gårdar och odlingsmark inom Dikanäs by (1905). Nybygget genomgick flera ägarbyten under 1820-talet. År 1820 avsade sig Mats Mattsson åborätten, varefter nybyggaren Nils Johansson från Tresund övertog marken. Johansson erhöll officiell införsel i nybygget den 27 oktober 1824, efter en ny syneförrättning som genomförts den 20 juli samma år. Nils Johansson sålde nybygget vidare till Olof Kristoffersson, en storbonde och handelsman från Söråsele. Kristoffersson delade därefter upp nybygget i två lika stora delar och sålde sedan varsin del till Anders Mattsson, son till nybyggaren Mattias Bjur i Matsdal, och Mattias Nilsson från Dorotea.
Från Bjurholm kom Per Johansson Westerlund och hans familj omkring mitten av 1830-talet. De bytte till sig Mattias Nilssons hemmansdel mot ett annat nyupptaget nybygge. Westerlunds barn, som också hade etablerat hemman i Kittelfjäll, ärvde senare faderns del av Dikanäs - och ättlingar till familjen kom att kvarstanna i byn fram till modern tid.
Möte med Zetterstedt Under sin resa igenom Västerbottens inland år 1832 beskriver entomologen Johan Wilhelm Zetterstedt, som kommit vandrande på kyrkvägen från Skansnäs, sitt möte med Dikanäsborna och kyrkobyggarna på följande sätt:En tämlig god gångstig förde 1/2 mil, först öfver en myr och sedermera öfver en skogstrakt, till Dikanäs (Gikanäs). Här voro 9 personer som bäst sysselsatte med upptimrandet af en liten Kyrka. [. . .] Kl. var 1/2 7 på aftonen, då vi anlände till Dikanäs. Vi hade ernat hvila här öfver natten, men Anders Mattsson och Matts Nilsson, byns begge och ende grannar voro så fattige och trångbodde, att de icke kunde lemna oss något herberge. Vid denna årstid hålla de också sina stugor bestädigt fulla af rök, på det de sjelfva och barnen icke uti dem skola blifva ofredade af myggen.
Kommunikation och transport miniatyr|290x290px|Malgomaj I var en ångbåt byggd 1889. Den trafikerade sjön Malgomaj fram till 1911 då den flyttades till Vojmsjön och fick samma namn. Båten användes för persontrafik mellan Dikanäs (Bjurviken) och Tresund under tiden som vägen mellan dessa orter fortfarande var under uppbyggnad.
Båttrafik och väganläggning Dikanäs var under lång tid isolerat på grund av bristande vägförbindelser. Fram till 1930-talet skedde kommunikationerna främst via båttrafik på Vojmsjön under sommaren och isvägar under vintern. År 1903 framförde invånarna i Dikanäs kapellag önskemål om en 1,5 km lång väg mellan Vojmsjön och Dikanässjön, samt en vinterväg till Hattfjelldal i Norge. De argumenterade för att detta skulle underlätta postleveranser och förbättra möjligheterna att hämta förnödenheter från Norge.
Under 1910-talet pågick en debatt om hur vägsystemet i Västerbottens lappmarker bäst skulle utvecklas. 1907 argumenterade Elis Björkman för vikten av snabba förbättringar genom enklare vägtyper, snarare än att vänta på fullständiga landsvägar. År 1913 beslutade sålunda Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om undersökning för anläggande av en enklare väg mellan Vojmsjön och Dikanäs kyrkoby. Detta var ett första konkret steg mot att bryta bygdens isolering. Året därpå kallades de väghållningsskyldiga i Vilhelmina socken till vägstämma för att diskutera bidrag till byggandet av vägar av enklare typ, bland annat mellan Vojmsjön och Dikanäs.
En vägstämma hölls återigen den 27 juni 1920 i Vilhelmina. Vägstyrelsen föreslog att stämman skulle anta ett anbud för vägbygget från övre änden av Vojmsjön till Dikanäs. Anbudet omfattade terrasseringsarbeten, byggande av broar och trummor samt vägens färdigställande för grusning. Kostnaden för arbetet uppgick till 47 000 kronor, vilket godkändes av stämman.
Den 14 april 1921 utfärdade vägstyrelsen en kallelse till vägstämma med syfte att diskutera anläggandet av ytterligare en ödebygdsväg från Dikanäs. Vägen planerades gå över Henriksfjäll, Kittelfjäll och Borka till Fättjaur, samt till Matsdal med en biväg till Skansnäs. De väghållningsskyldiga skulle höras om och i vilken utsträckning de var villiga att bidra till vägbygget. Dessutom skulle de tillfrågas om de kunde tillhandahålla kostnadsfritt den mark och de byggnadsämnen som behövdes för projektet, såsom jord, sten, grästorv och grus. Samma månad rapporterades det att arbetet på den 5 km långa vägsträckan mellan Dikanäs och övre delen av Vojmsjön hade påbörjats, och stod färdig senare under den kommande vintern.vänster|miniatyr|290x290px|Ångbåtstrafiken på Vojmsjön finansierades främst genom återkommande statsbidrag. En enkelresa tog ursprungligen 7 timmar, men 1922 installerades en ny motor på 25 hästkrafter - vilket förkortade restiden avsevärt. Enligt ett beslut av Kunglig Majestät beviljades år 1922 statsbidrag för anläggning av en ödebygdsväg mellan Dikanäs och Fättjaur. Bidraget täckte hela den beräknade anläggningskostnaden. Arbetet med ödebygdsvägen påbörjades samma år och omfattade en sträcka på cirka en mil. Den 28 juni 1922 hölls en entreprenadauktion i Dikanäs för att fördela arbetet med vägens terrassering och trummor.
12 juni 1926 tillstyrkte arbetsledaren för anläggningen av ödebygdsvägen Dikanäs-Fättjaur en framställning i Dikanäs om att få trafikera vägen Vojmsjön-Fättjaur med en Ford-bil. Den första postbussen anlände till Dikanäs 1937 och var avsedd att trafikera sträckan Dikanäs-Fättjaur från och med sommaren samma år. Planerna inkluderade dagliga turer på denna sträcka, vilket skulle minska isoleringen i området.
Den 29 november 1937 anslöt sig vägen från Vilhelmina slutligen till Dikanäs by. Vägen som började byggas från Tresund 1928, nådde successivt närliggande byar som Bäckstrand och Daikanvik innan den slutligen anlände till byn. Den nya vägen, trots att den inte var helt färdigställd på grund av vinterförhållanden, möjliggjorde vinterkörning för att undvika ytterligare förlängning av byns isolering och den första bilen anlände till Dikanäs senare samma dag. 1938 färdigställdes grusningen av vägen, vilket förbättrade framkomligheten. Samma år rapporterades att vägen från Umnäs också var färdigterrasserad och att grusning påbörjats.
Telefoni År 1916 påbörjades arbetet med att förbättra kommunikationerna i inlandet av Västerbottens län. En telefonstation var under uppbyggnad i Vilhelmina, och arbetet med att ansluta denna till Fatmomakke och Dikanäs kapellag hade inletts. En enkeltrådig ledning skulle dras från Dikanäs till Tresund längs norra sidan av Vojmsjön. Denna linje hade planerade samtalsstationer i Långstrand, Hansbo, Daikanvik, Bergland och Dikanäs. Den totala kostnaden för telefonanläggningen i inlandet beräknades till 40 000 kronor.
Sommaren 1917 uppstod missnöje i Fatmomakke och Dikanäs kapellag rörande villkoren om telefonledningarnas underhåll. Invånarna framförde klagomål mot ett kontrakt som ålade dem att själva bekosta underhåll av ledningarna, eventuell stationsflyttning och utvidgning av det enkeltrådiga telefonnätet inom kapellagen. Telefonlinjen mellan Tresund och Dikanäs färdigställdes under åren 1917–1918. Linjen utökades senare för att inkludera anslutningar till närliggande orter som Luspen, Skansnäs, Matsdal och Ripfjäll.
Strax efter telefonledningens färdigdragande inrättades telefonstationen i klockaren Per Erik Vesterlunds hus i Dikanäs. Stationen flyttades senare in i en kammare i det gamla Alenius-huset med Helga Bergsten som dess nya operatris. År 1935 byggdes ett nytt hus och telegrafen flyttades återigen. År 1945 byggdes en egen telestation där växeln sköttes fram till den 1 maj 1971.
Offentliga och samhällstjänster
Arbetsstugan och elevhemmet Arbetsstugan i Dikanäs togs i bruk i september 1928 efter initiativ från landshövdingen Nils Ringstrand. Alice Tegström blev den första föreståndarinnan för verksamheten. Byggnaden invigdes i mars 1929, vilket möjliggjordes genom bidrag från ortsbefolkningen som samlade in 2500 kronor samt andra donationer, däribland från Lotty Bruzelius. Arbetsstugans syfte var att utbilda barn i praktiskt arbete och fostra dem till samhällsnyttiga medlemmar. miniatyr|290x290px|Arbetsstugan, eller elevhemmet som det senare kallades, togs i bruk 1928 och avslutades 1962. Arbetsstugan hade rymliga och ljusa rum. På bottenvåningen fanns en hall, två arbetsrum för pojkar respektive flickor, en matsal med öppen spis, köksavdelning och ett rum för biträde. Övervåningen innehöll sovavdelningar, föreståndarinnans rum och en hall. I källarvåningen fanns badrum, slöjdsal för pojkar och andra utrymmen. Toaletterna utgjordes av utedass, ett för flickor, ett för pojkar och ett för tjänstefolket, alla hopbyggda med vedboden.
Vid höstterminens början år 1928 öppnade arbetsstugan för 30 barn, vilket senare utökades till 36. Vid ankomsten fick barnen lämna ifrån sig sina kläder och bära arbetsstugans egen klädsel. Dessa var oftast skänkta, omsydda och lagade.