Fredriksberg (även kallad Säfsen, efter den ursprungliga kyrkbyn numera Säfsbyn)) är en tätort i Säfsnäs distrikt (Säfsnäs socken) i västra delen av Ludvika kommun i sydvästra Dalarnas län, i Sverige. Bebyggelsen i Fredriksberg avgränsades från 2015 till 2020 och från 2023 av SCB i två tätorter, en i väster (denna) då kallad Fredriksberg västra och en i öster Fredriksberg östra.
Fredriksberg, som ligger omkring 60 kilometer väster om centralorten Ludvika, är befolkningsmässigt och ekonomiskt centrum för den västra delen av Ludvika kommun, och vissa delar av den kommunala administrationen finns på orten. Fredriksberg är avskilt beläget nära gränsen mellan Dalarna, Värmland och Västmanland, med de flesta större orter i regionen så som Borlänge, Karlstad, Örebro, Falun, Karlskoga och Mora på ett avstånd av 8–13 mil och de närmast belägna tätorterna Lesjöfors och Sunnansjö på ett avstånd av 3–4 mil.
Fredriksberg grundades år 1729 som en bruksort, och järn- och skogsindustri har länge spelat stor roll för orten. Trakterna kring Fredriksberg består till stor del av glesbefolkade skogar med sjöar och myrmarker. Utländsk och inhemsk turism är idag den dominerande näringen i bygden, den största aktören är Säfsen Resort. Fredriksberg bar även länge på spår från tyngre industriella epoker, i form av Fredriksbergs Pappersbruk, vilket gjorde orten till ett populärt mål för urban explorers. I dag är dock merparten rivet.
Historik Trakterna kring Fredriksberg räknas som bebodda sedan 1600-talet. De första bosättarna var hitflyttade finnar som bedrev svedjebruk, varför trakterna också kom att kallas finnmarker. Området kring Fredriksberg utgjorde ursprungligen den södra delen av Nås finnmark, och området räknas som en del av Västerdalarna (till skillnad från övriga Ludvika kommun, som räknas till Bergslagen).
miniatyr|200px|vänster|Sebastian Grave, grundare av järnbruket i Fredriksberg.
1700- och 1800-talen: Järnbruksepoken Fredriksberg grundades som bruksort år 1729 i och med att ett bruk anlades av Hans Sebastian Grave invid Säfssjöns södra ände, väster om Säfsbyn (som idag i praktiken är hopvuxet med Fredriksberg) och fick status som huvudort 1749 när Säfsnäs socken bröts ut ur Nås socken. Inom gränserna för dagens tätort kom så småningom även Annefors bruk, grundat 1736, att ingå. Namnet Fredriksberg valdes för att hedra kung Fredrik I.
Under både 1700- och 1800-talen var järnhanteringen den dominerande näringen i bygden. Hyttor och stångjärnshammare uppfördes på flera orter i Säfsnäs socken. Förutom i Fredriksberg fanns även dylika i Ulriksberg, Tyfors, Strömsdal och Gravendal, den sistnämnda kom sedermera att bli den dominerande aktören i bygden.
Under 1800-talet kom dock skogshantering att successivt spela en större roll som en av ortens näringar och man lät under 1800-talet uppföra en rad sågverk runt om i trakterna kring Fredriksberg. I dagens Fredriksberg blev Annefors det dominerande industriområdet, vilket det kom att fortsätta vara ända till sent 1900-tal.
1900-talet: Skogsepoken Under 1800-talets senare hälft kom järnhanteringen successivt att förlora sin dominerande ställning i Bergslagen och ersättas av skogen. I Fredriksberg uppförde år 1897 Gravendalsverken en sulfitfabrik för pappersmassa, vars uppgång och fall kom att dominera ortens 1900-talshistoria.
I Fredriksberg återupptogs också en kalkstensgruva, vars produkter gick direkt till sulfitframställningen.
1910–1957: Pappersbruk och högkonjunktur Sulfitfabriken kompletterades 1910 av en sulfatmassefabrik. Gravendalsverken köptes dock upp redan 1916 och sulfitfabriken gick upp i Hellefors AB, som under denna period var en stor aktör i mellersta Sverige. På grund av finansiella problem kom dock Hellefors AB år 1924 under kontroll av staten, som på så sätt blev helägare i industrin.
miniatyr|250px|Fredriksbergs pappersbruk under sina glansdagar, kring 1900-talets mitt.
Fabrikerna återgick under 1930- och 1940-talet i privat ägo samtidigt som sulfit- och sulfatframställningen kompletterades till att bli ett fullskaligt pappersbruk. Som en följd av andra världskrigets påverkan på omvärldens konkurrenskraft och efterföljande högkonjunktur under 1940- och 1950-talen kom så småningom Fredriksbergs pappersbruk i en bättre ekonomisk situation. Denna tid kan på många sätt beskrivas som Fredriksbergs industriella guldålder. Ortens befolkning kulminerade med omkring 2 000 invånare under epoken, samtidigt som ekonomin var god.
Fredriksberg hade redan sedan 1875 järnvägsförbindelse med Hörken på Bergslagsbanan (den så kallade Säfsbanan), men kom från 1931 (då en järnvägslinje till Hällefors öppnades) till 1940 (då banan till Hörken lades ner) att vara navet i det smalspåriga 802-millimetersnätet mellan Hällefors, Hörken och Neva på Inlandsbanan.
1957–1972: Industrisamhällets sista tid År 1957 införlivades Helleforskoncernen i Billeruds AB, där pappersbruket i Fredriksberg kom att bli en av de mindre enheterna. När efterkrigstidens högkonjunktur började mattas av i början av 1960-talet hårdnade konkurrensen på marknaden och stordriftsfördelar gjorde att en mindre anläggning som den i Fredriksberg var olönsam som nyinvesteringsobjekt. Sysselsättningen började minska redan 1964 och gjorde Fredriksberg till ett objekt för regionalpolitiska satsningar, 1966 öppnades ett landstingstvätteri på orten.
Konjunkturen fortsatte försämras och 1971–72 lade Billerud ner verksamheten vid Fredriksbergs pappersbruk. Järnvägen till Hällefors hade ersatts av lastbilstransporter under 1970 och spåren revs upp kort därefter. Trafiken på banan mellan Neva och Fredriksberg hade lagts ner redan vid 1964. Fredriksberg var fram till år 1970 huvudort i dåvarande Säfsnäs kommun, som i och med kommunreformen 1971 tillsammans med Grangärde kommun och Ludvika stad bildade Ludvika kommun.
1972–idag: Övergång till turistort Billerud sålde industribyggnaderna i Fredriksberg till Lesjöfors AB redan år 1968. Med hjälp av statliga subventioner skapades olika kortvariga ersättningsindustrier av både Lesjöfors och andra aktörer under decenniet efter pappersbruksnedläggningen, bland annat tapeter, trähyllor och skruvfjädrar tillverkades innan Lesjöfors AB gick i konkurs 1985. Åren 1985–1986 tillverkades bilfjädrar av en löntagarägd industri, vilken inte heller klarade konkurrensen. Detta kom att bli den sista verksamheten i det före detta pappersbruket. Sedan 1994 saknar industriområdet juridiska ägare.
Under 1980-talet kom också Billerud att införlivas i Stora Kopparbergs Bergslags AB, i samband med detta försvann även skogsskötseln från Fredriksberg. Landstingstvätteriet såldes 1998 till Berendsen och lades ner 2003 då bolaget valde att centralisera sin svenska verksamhet till Eskilstuna.Landstinget återstartade dock tvätteriverksamheten i egen regi i januari 2009.
Sedan rekordåren under 1950-talet har Fredriksberg upplevt en drastisk befolkningsminskning, som en följd av arbetslöshet, urbanisering och starkt effektiviserade huvudnäringar. Samtidigt har orten upplevt en successivt ökande turism, vilket har vuxit fram till att idag vara den dominerande näringen i bygden och området är idag det fjärde största turistmålet i Dalarna. En stugby och skidanläggning skapades vid Säfsbyn 1979 som ett i huvudsak kommunägt företag och senare såldes det till en fackföreningsägd stiftelse. Denna kom sedermera att ombildas till det privata bolag som idag är Säfsen Resort, den idag dominerande aktören och ortens största arbetsgivare.
Befolkningsutveckling
Samhället I Fredriksbergs bebyggelsestruktur spelar rester av flera olika epoker i modern svensk historia en stor roll. Bebyggelsen domineras av villabebyggelse och mindre flerbostadshus från 1900-talets mitt. Fredriksberg är till stor del uppbyggt kring vatten och ett sjösystem med tre sjöar och reglerade forsar präglar stora delar av samhället.
miniatyr|200px|Smedja i den östra delen av Fredriksberg, invid forsen vid Säfssjöns södra ände där Fredriksbergs järnbruk ursprungligen uppfördes på 1700-talet. Västra samhället De västra delarna av samhället kring Annefors dominerades länge av de industribyggnader som under lång tid utgjorde Fredriksbergs ekonomiska ryggrad. De stora byggnaderna blev med tiden förfallna, och utgjorde en nutidshistorisk miljö och ett föremål för omfattande så kallad ruinturism, eller urban exploration, innan de år 2021 revs. Området var till hög grad förorenat, och saknade juridiska ägare, vilket gjorde att miljöansvaret övergick till staten. Länsstyrelsen utförde 2021-2022 en sanering av området, som därefter är tilltänkt att bli ett rekreationsområde. Det har funnits planer på att uppföra en golfbana i området.
På Palmheden, i västra delen av samhället, finns bland annat en återvinningscentral liksom Fredriksbergs reningsverk.
Centrala och södra samhället Fredriksbergs centrala delar utgörs av affärsbebyggelse och mindre lägenhetshus. Här finns Fredriksbergs affärsmässiga centrum med restaurang, affärer, bensinmack, bibliotek med mera. Här finns också Fredriksbergs idrottsplats (där Säfsnäs IF spelar sina hemmamatcher i fotboll), bussterminal, vårdcentral, Folkets Hus med biograf samt räddningstjänst och brandstation.
De södra delarna domineras av dagens industriområde med flera småföretag samt Landstingets tvätterianläggning. Även en hel del villabebyggelse, Nedre Egnahem, kan räknas till de södra delarna. Strax söder om samhället finns även en badplats.
Norra och östra samhället De norra och östra delarna av samhället, främst Övre Egnahem och Skarpa, domineras av villabebyggelse samt vissa rester av Fredriksbergs gamla järnbruk invid Säfssjöns södra ände. Här finns minnesmärke över ortens grundare Sebastian Grave och hembygdsgården med vacker utsikt samt Fredriksbergs herrgård, uppförd på 1700-talet (ej att förväxla med Fredriksbergs herrgård i Oskarshamn). På Skarpa, ett av de östra områdena, finns Fredriksbergs skola med årskurs 1–9.
Säfsbyn
Säfsbyn, eller Säfsen, det fritidshusområde som idag i praktiken, dock ej statistiskt sett, utgör den östligaste delen av Fredriksberg, domineras av Säfsen Resorts turistanläggning, som också är den största arbetsgivaren i Fredriksberg. Säfsen Resorts skidbacke med 16 pister på Solberget strax sydöst om området är också ett populärt turistmål för skidåkning. Säfsbyn var ursprungligen en finnby och är äldre än tätorten Fredriksberg. Här finns också Säfsnäs kyrka från 1762.
Serviceinrättningar Fredriksberg har god tillgång till de flesta offentliga serviceinrättningar. Vårdcentral med distriktsläkare och ålderdomshemmet Säfsgården i anslutning är en stor arbetsgivare på orten, och den viktigaste offentliga inrättningen. Utbildningsmässigt utgör Fredriksbergsskolan med grundskola årskurs 1-9 den viktigaste delen. Förskola, bibliotek och återvinningscentral samt apoteks- och systembolagsombud finns på orten, liksom vissa banktjänster via Kassagirot och Swedbank.
Kommunikationer Fredriksberg drogs länge med dåliga kommunikationer mot omvärlden, som en följd av sitt avskilda läge omgivet av stora vildmarker. Ännu under delar av 1900-talet var de enda sätten att ta sig till och från orten små grusvägar. Successivt har dock kommunikationerna förbättrats, och Fredriksberg av idag har både god fysisk kommunikation och god informationsteknisk kommunikation, så som bredband.
Vägar miniatyr|300px|Länsväg 245 strax öster om Fredriksberg. Fredriksberg genomkorsas av den primära länsvägen 245, vilken också är en väsentlig del i de flesta andra kommunikationer till orten. Vägen är av varierande standard men till stora delar ombyggd under 2000-talet. Vid Tyfors, en mil väster om Fredriksberg passerar riksväg 26, ibland benämnd Inlandsvägen Syd. Norrut från Fredriksberg sträcker sig den sekundära länsvägen W 524 mot Nås. Sekundära länsvägar finns från Fredriksbergs tätort även söderut mot Gåsborn (W 522) och sydöst mot Gravendal (W 550).
Buss