Russell Ira Crowe, född 7 april 1964 i Wellington, Nya Zeeland, är en nyzeeländsk skådespelare, musiker och regissör. Han har bott i Australien sedan han var 21 år gammal där han började skådespela. Genombrottet kom med filmen Romper Stomper (1992) vilket gav honom ett Australian Film Institute Awards för Bästa manliga huvudroll. Sitt internationella genombrott fick han med L.A. konfidentiellt (1997).
Med The Insider (1999) fick han sin första oscarsnominering för Bästa manliga huvudroll. Ett pris han sedan vann med sin nästa film Gladiator (2000). Även för A Beautiful Mind (2001) blev han nominerad för samma pris. Samtliga filmer (utom Romper Stomper) var också nominerade till Bästa film. Under sex år mellan 1997 och 2003 medverkade han i fem filmer som nominerades till Bästa film på Oscarsgalan.
Bland Crowes övriga filmer märks Master and Commander – Bortom världens ände (2003) (även den nominerad till Bästa film), Cinderella Man (2005), Les Misérables (2012), Man of Steel (2013), The Nice Guys (2016), Thor: Love and Thunder (2022) och Nürnberg (2025). Crowe har samarbetat med regissören Ridley Scott fem gånger. Förutom Gladiator har de även gjort Ett bra år (2006), American Gangster (2007), Body of Lies (2008) och Robin Hood (2010). Han gjorde regidebut med The Water Diviner (2014). Crowe är även delägare i rugby league-laget South Sydney Rabbitohs.
Biografi
Uppväxt Crowe föddes i Strathmore Park, en förort till Wellington i Nya Zeeland. Han är son till John Alexander Crowe och Jocelyn Yvonne, född Wemyss, som båda är cateringansvariga på filminspelningar. Hans morfar Stan Wemyss var filmfotograf under andra världskriget, vilket gav honom utmärkelsen Brittiska imperieorden. Crowe härstammar från maorier på sin mors sida. Crowes farfar, John Doubleday Crowe var walesisk från Wrexham och emigrerade till Nya Zeeland där han gifte sig. Crow är kusin till cricketspelarna Martin och Jeff Crowe som båda spelade i nationallaget. Han är även brorson till Dave Crowe som också var en erkänd cricketspelare.
När Crowe var fyra år gammal flyttade familjen till Australien och bosatte sig i Sydney där fadern John började arbeta för sin far Jack, som hade ett patent på rostfria avgasljuddämpare. Det gick inget vidare och föräldrarna började istället med catering som senare, även det via Jack som också var filmproducent, ledde till att de stod för catering på filminspelningar. De gjorde catering för hela den australiske serien Spyforce (1971-1973) där Crowe berättat att han fick växa upp bland kulisser och skådespelare. Han fick också en replik i serien som en föräldralös pojke mot seriens huvudroll Jack Thompson.
I Australien gick han i skolan på Vaucluse Public School och Sydney Boys High School, där han på den senare satte upp egna pjäser varje fredag, oftast om krig och där alla dog. Han blev populär i skolan av sina kändisimitationer och spelade både cricket och rugby. Under en skolutflykt till en TV-studio när han var 12 år gammal råkade han också gå ifrån klassen in i en provspelning, där fick han en kort roll i den australiska serien The Young Doctors. Familjen flyttade tillbaka till Nya Zeeland 1978 där föräldrarna började arbeta på ett hotell. Crowe gick där i skolan på Auckland Grammar School and Mount Roskill Grammar School, där han istället blev intresserad av musik och startade bandet Roman Antix.
Tidig karriär Crowe hoppade av skolan vid 16 års ålder för att hjälpa till att betala räkningarna. Han började arbeta på nattklubbar där han lärde sig DJ:a och träffade Tom Sharplin, som skulle bli en viktig vägledare för Crowes musikaliska karriär. Han antog scennamnet "Russ Le Roq" och gjorde en mindre solokarriär. Under Russ Le Roq släppte han bland annat singlarna "I Just Wanna Be Like Marlon Brando", "Pier 13" och "Shattered Glass". Ingen av singlarna nådde någon listplacering eller gav några direkta framgångar så istället tog han 1984 arbetet som chef på ett spelställe kallat The Venue i Auckland. miniatyr|Pressbild på Crowe som Russ le Roq, 1981. Året därpå, 1985, flyttade Crowe tillbaka till Australien med avsikt att återuppta sin skådespelarkarriär och gå på scenskolan National Institute of Dramatic Art, men ett möte med deras scentekniska chef fick honom att ångra sig. Crowe frågade helt enkelt om det var värt för honom att spendera tre år på skolan, han hade då svarat: "Du gör redan det man går där för att lära sig, och du har gjort det i största delen av ditt liv, så det finns inget att lära dig förutom dåliga vanor". När han spelade i en amatöruppsättning av Grease träffade han regissören Daniel Abineri som gav honom sin första proffessionella roll som både Eddie och Dr. Scott i en nyzeeländsk uppsättning av The Rocky Horror Show 1986. Musikalen fortsatte inpå året därefter där en period på ett halvår följde för Crowe där han inte kunde hitta något arbete för att sedan återuppta rollen igen 1987 för en turné i Australien och Nya Zeeland.
Under tiden med The Rocky Horror Show hann Crowe 1987 också med att göra ett kort inhopp i ett avsnitt av Rafferty's Rules och i fyra avsnitt av Grannar. Han fortsatte med teater i den australiske uppsättningen Blood Brothers (1988) där han spelade rollen som Mickey. Crowe fick ett gott mottagande för rollen men hans motspelare Chrissy Amphlett fick den största uppmärksamheten. Crowe återförenades med regissören Abineri i huvudrollen som Johnny i musikalen Bad Boy Johnny and the Prophets of Doom (1989) som fick gå i ett halvår. Trots att Crowe kom för sent till provspelningen för den romantiska Vägvalet (1990) så landade han sin första huvudroll. Regissören George Ogilvie tyckte han såg en desperation i honom som gjorde att han hörde hemma i filmen. Genom inspelningen blev också Ogilvies protogé Stephen Wallace imponerad av Crowe och anlitade honom till sin film Blood Oath (1990) som trots inspelad efter Vägvalet hann få premiär en månad innan.
Genombrott i Australien När Crowe fick rollen som Andy i Blint bevis (1991) var det första gången ett manus kändes viktigt för honom. Filmen fick ett gott mottagande och gav Crowe bred uppmärksamhet i Australien. I filmen syntes han tillsammans med Hugo Weaving och skulle vinna ett Australian Film Institute Awards för Bästa manliga biroll. Samma år syntes han också i När toffelfabriken tystnar (1991) tillsammans med Anthony Hopkins samt korta roller i serierna Brides of Christ (1991) och Acropolis Now (1991). Året därpå fortsatte de mindre rollerna i TV-serier som Shirty the Slightly Aggressive Bear i ett avsnitt av The Late Show (1992) och ett kort inhopp i den andra säsongen av Räddande änglar. Medan Crowe hade fokuserat på sin skådespelarkarriär lade bandet Roman Antix ned, men tillsammans med bandets gitarrist Billy Dean Cochran startade de 1992 istället rockgruppen 30 Odd Foot of Grunts. 1992 hade också Romper Stomper premiär i vilken Crowe spelar Hando, ledaren för ett nynazistiskt gäng i Melbourne som terroriserar den vietnamesiska befolkningen. Crowe tog rollen trots att alla runt honom uppmanade honom att inte ta rollen, då de menade att den kunde förstöra hans karriär. Filmen och Crowe fick ett mycket gott mottagande och för andra året i rad vann han ett Australian Film Institute Awards, men nu för Bästa manliga huvudroll. Den gen gav honom också en status som en storstjärna i Australien.
Rollen som Hando gav Crowe flera jobberbjudanden, däribland från USA, som Joshua Chamberlain i det historiska krigsdramat Gettysburg (1993), men han snubblade på mållinjen och rollen gick istället till Jeff Bridges. Istället gjorde han sin första utländska produktion med den kanadensiska romantiska krigsfilmen For The Moment (1993) där regissören Aaron Kim Johnston blivit imponerad av Crowes närvaro framför kameran i hans australiska filmer. Samma år medverkade han också i de något förbisedda och mediokert mottagna filmerna Hammers Over the Anvil (1993), The Silver Brumby (1993), Love in Limbo (1993). Crowe återförenades med Jack Thompson från Spyforce i The Sum of Us (1994) där Thompson spelar fadern till Crowes rugbysspelande karaktär. I filmen blir han kär i John Polsons karaktär och kyssen emellan de två skådespelarna var bådas första kyss med en man. Filmen fick ett mycket bra mottagande från kritiker där, även om alla skådespelare hyllades, Thompson skulle anses stjäla uppmärksamheten. miniatyr|Crowe i Australien 1997. Crowes första roll i Hollywood blev istället västernfilmen Snabbare än döden (1995) tillsammans med Sharon Stone, Gene Hackman och Leonardo DiCaprio. Crowe hade ursprungligen sökt för en av de mindre rollerna men det var Stone som drev på för att han skulle provspela för en av de ledande rollerna. "När jag såg Romper Stomper tyckte jag Russell inte bara var karismatisk, attraktiv och talangfull utan även orädd. Och jag tycker oräddhet är väldigt attraktivt. Jag blev övertygad om att jag inte kunde skrämma honom" har Stone förklarat. Även regissören Sam Raimi fick tycke för Crowe och beskrev honom som "modig och utmanande. Han påminner mig om hur vi föreställer oss hur en amerikansk cowboy kunde vara". Filmen blev ett finansiellt misslyckande och möttes av blandad kritik men skulle med tiden växa bland publiken och omvärderas bland de mindre nättidningarna. Collider benämnde den år 2020 som en klassiker. Crowe fortsatte i Hollywood och syntes tillsammans med Denzel Washington i science fictionfilmenVirtuosity (1995) som fick ett dåligt mottagande bland kritiker. Samma år medverkade han också i de två sågade filmerna No Way Back och Rough Magic, i den sistnämnda spelade han tillsammans med Bridget Fonda. Han hann också med att släppa debut EP:n The Photograph Kills (1995) med sitt band 30 Odd Foot of Grunts.
Internationellt genombrott Crowes stora genombrott skedde när han spelade Los Angeles-polisen med kort stubin, Bud White som har en kärleksaffär med en call girl vars arbete hos en skum miljonär som använder sina prostituerade för att utpressa politiker och affärsman sätter honom i en svår situation i neo-noir filmen L.A. konfidentiellt (1997). Trots att filmstudion hade visat oro över att filmen inte hade några stora namn kopplade så fick Crowe rollen genom att även regissören Curtis Hanson hade sett Romper Stomper (1992) och funnit Crowe "motbjudande och läskig, men fängslande". När filmstudion fick se Crowes provfilmning ska de ha blivit så nöjda med hans framträdande att Hanson fick självförtroende nog att även höra av sig till Kim Basinger, Danny DeVito och Kevin Spacey.
L.A. konfidentiellt mottogs mycket väl av både publik och kritiker och hyllades särskilt för sin regi, manus, musik, klippning och skådespel. Desson Howe på The Washington Post hyllade skådespelarna och om Crowe skrev han: "Ny Zeländsk födda Crowe har en unik och sexig tuffhet; föreställ er Mickey Rourke fast utan attityden". Andrew Sarris på The New York Observer tyckte Crowe var det bästa med filmen och skrev: "Herr Crowe ger det djupaste registret med den plågade karaktären Bud White, en roll som inte är lika nedskuren från boken som herr Spaceys eller herr Pearces karaktärer.. men herr Crowe påminner mig vid tillfällen om James Cagney gripande insats i Charles Vidors Dej ska jag ha! (1955), och jag kan inte tänka mig ett högre beröm". Med tiden har filmen hamnat på flera listor om världens bästa film och 2015 blev den utvald att förvaras i USA:s kongressbibliotek på grund av sin kulturella, historiska och estetiska betydelse. miniatyr|Crowe på premiären av The Insider i Washington D.C. 1999.