Assyrier/syrianer (ibland även kaldéer; syriska: , Āṯūrāyē Sūrayē) är en etnisk folkgrupp med språkliga och historiska rötter i Mesopotamien/Assyrien, vars medlemmar traditionellt talar en unik variant av östarameiska (språken tillhör den östarameiska språkgruppen och har utvecklats i en miljö präglad av tidigare akkadisk-assyrisk språk- och kulturtradition) och tillhör flera kristna kyrkotraditioner. Befolkningens kultur, traditioner, seder och språk har en historia som sträcker sig flera tusen år tillbaka. De har i huvudsak bott i nuvarande Irak, Turkiet, Iran, Syrien och Libanon.
Majoriteten av folkgruppen talar det nyarameiska språket syriska med dialekter såsom suret och surayt (turoyo). Dess kyrkor använder syriska som liturgiskt språk.
Den etniska beteckningen som används av medlemmarna är sūrāyā, sūryāyā, sūrōyō eller sūryōyō beroende på dialekt. Gruppen tillhör olika kyrkor, fyra stora och några mindre. Den största delen av folkgruppen är anhängare av den kaldeiska riten och tillhör den kaldeisk-katolska kyrkan.http://www.aina.org/aol/peter/brief.htm#Religion En del tillhör Österns assyriska kyrka varvid de också är kända som "nestorianer" efter Nestorius. En annan del inom folkgruppen är anhängare av den västsyriska riten och tillhör den syrisk-ortodoxa kyrkan, samt den syrisk-katolska kyrkan varvid de också är kända som "jakobiter" efter Jakob Zanzolus Baradaeus.
Deras ursprungliga hemland, som kallas för Mesopotamien, eller "Beth Nahrain" på moderspråket, låg i det som idag är Irak, delar av Iran, Turkiet och Syrien. De områden i Mellanöstern som är tätast befolkade av assyrier/syrianer idag är i Nineveslätten i Irak. I Tur Abdin som är beläget i sydöstra Turkiet lever idag cirka 3 000 assyrier/syrianer. Det assyrisk-syrianska folkmordet i början på 1900-talet och känt som "seyfo" i folkmun, och senare händelser såsom Simelemassakern, tvingade hundratusentals assyrier/syrianer på flykt. Dessa händelser, påspädda av senare års oroligheter och förföljelser i Mellanöstern, innebär att huvuddelen av folket idag lever i diaspora.http://www.independent.co.uk/news/world/christians-caught-in-the-crossfire-members-of-syriac-sect-driven-from-homes-1392468.html
1900- och 2000-talens omfattande migration har lett till betydande diasporagrupper i bland annat USA, Kanada, Australien, Ryssland, Jordanien och Europa – främst i Sverige, Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Belgien, England, Österrike och Schweiz. I Sverige bor cirka 150 000–250 000 assyrier/syrianer.
Assyrier/syrianer i Sverige
Folkgruppen har en relativt stor representation i Sverige, vars myndigheter använder beteckningen assyrier/syrianer. Gruppen utgör en av de större invandrargrupperna med ursprung i Mellanöstern och har etablerat omfattande föreningsliv, kyrkliga institutioner och kulturella organisationer i landet. Majoriteten av folkgruppen i Sverige tillhör den syrisk-ortodoxa kyrkan, och är uppdelade i två fraktioner. Den amerikanska invasionen av Irak har eskalerat den assyriska/syrianska immigrationen från Irak.
Den första gruppen av assyrier/syrianer emigrerade till Sverige från Libanon år 1967. Majoriteten av dem är bosatta i Stockholm, Södertälje, Västerås, Jönköping, Norrköping och Göteborg.
Identitet Assyrier/syrianer identifierar sig på olika grunder. Hur benämningarna assyrier och syrianer skall användas är till viss del omstritt.Nationalencyklopedin: Syrianer. Nätupplaga, 16 december 2007. Medan den assyriska sidan inom folkgruppen hävdar att man till största delen har sina etniska rötter hos de forntida assyrierna, så har religionen en större betydelse hos den syrianska, där en del också menar att folkgruppen har ett arameiskt ursprung. Här handlar det mer om en politisk motsättning mellan dem (syrianer) som anser att prästerskapet ska vara samhällsledare (som i det osmanska riket) och dem (assyrier) som förespråkar separation av kyrka och nation.
Denna utveckling kan även förstås mot bakgrund av det osmanska rikets så kallade milletsystem, där befolkningen organiserades efter religiös tillhörighet snarare än etnicitet. Kyrkliga institutioner fungerade som administrativa och sociala representanter för sina respektive grupper, vilket bidrog till att identitet i hög grad kom att knytas till kyrkotillhörighet. I efterhand har detta lyfts fram som en faktor som kan ha påverkat framväxten av olika identitetsbeteckningar inom grupper med gemensam språklig och kulturell bakgrund.
Det har lett till den assyrisk-syrianska namnkonflikten.
Assyrier Assyrier är den del av folkgruppen som gör anspråk på ett assyriskt ursprung. Begreppet assyrier är inte religiöst betonat, utan det är en etnonationell identitet, det vill säga en nationellt baserad identitet. Det används av medlemmar från alla de fem kyrkorna: österns assyriska, österns gamla, syrisk-ortodoxa, kaldeisk-katolska och den syrisk-katolska kyrkan som en förenad beteckning på hela folkgruppen.Deniz, Fuat (2001), En minoritets odyssé – Det assyriska exemplet, Örebro, Universitetetsbiblioteket Örebro. s. 117, 279 Mestadels är det dock medlemmar från den "nestorianska" österns assyriska kyrka, och den mer sekulära delen av den "jakobitiska" syrisk-ortodoxa kyrkan som betecknar sig som assyrier.
På sitt eget språk betecknar sig assyrier från sydöstra Turkiet och norra Syrien som Suryoye/Suroye. Assyrier från norra Irak och nordöstra Iran betecknar sig som Suraye/Suryaye.http://auf.nu/pagefiles/Assyrierna.pdf Svante Lundgren & Afram Barryakoub, Assyrierna - frågor & svar, s.11Assyrians: The Continuous Saga by Frederick A. Aprim
Kaldéer Geografiskt är kaldéerna bosatta i centrala Assyrien, på Nineveslätten, där ruinerna av de forntida assyriska huvudstäderna Nineve och Nimrud är belägna. De ursprungliga kaldéerna var babylonier, men senare har namnet dock kommit att beteckna de troende som omkring åren 1551-1553 övergick från Österns assyriska kyrka till romersk-katolska kyrkan, eftersom de av den dåvarande påven Julius III blev omnämnda som kaldéer (se vidare artikeln Kaldeisk-katolska kyrkan). Begreppet kaldéer är religiöst betonat, det är en etnoreligiös identitet, det vill säga en identifiering genom sin kyrkotillhörighet.Deniz, Fuat (2001), En minoritets odyssé – Det assyriska exemplet, Örebro, Universitetetsbiblioteket Örebro. s. 117, 173 Antalet kaldeiska katoliker är cirka 650 000 och bildar en undergrupp av det assyriska folket.
Denna utveckling behandlas mer utförligt i avsnittet om 1500-talet.
Syrianer Begreppet syrian är religiöst betonat, och har beskrivits som en etnoreligiös identitet, det vill säga en identifiering genom sin kyrkotillhörighet.Deniz, Fuat (2001), En minoritets odyssé – Det assyriska exemplet, Örebro, Universitetetsbiblioteket Örebro. s. 117, 173, 279,
Syrianer kallar sig själva för "suryoye/suroye" på sitt modersmål. En del inom folkgruppen identifierar sig också som araméer, efter den forntida folkgruppen araméerna.
Benämningarnas utveckling i Sverige När assyrier/syrianer började invandra till Sverige under 1960- och 1970-talen registrerades de i regel under beteckningen ”assyrier”, vilket motsvarade den då etablerade svenska benämningen av självbeteckningen ”suryoye”.
Under 1970-talet kom dock benämningen ”syrian” att introduceras i Sverige. Enligt forskning skedde detta i samband med organisatoriska och kyrkliga processer inom diasporan, där olika grupper började använda skilda beteckningar för identitet och tillhörighet.
Svenska myndigheter kom därefter att använda båda benämningarna parallellt, vilket bidrog till att etablera dem som officiella kategorier i statistik och offentlig förvaltning.
Forskning har visat att statliga och institutionella kategoriseringar kan påverka hur etniska identiteter formas och uppfattas inom minoritetsgrupper, och att sådana processer har haft betydelse för användningen av benämningarna ”assyrier” och ”syrianer” i Sverige.
Historia Förhistoria
Folkgruppen anses vara Mesopotamiens ursprungsbefolkning.Martling, Gud i Orienten Civilisationens vagga förläggs oftast till Mesopotamien för omkring 5 000 år sedan. Under de följande 2 000 åren var tvåflodslandet världens mest högtstående kultur. De bördiga slätterna i södra Mesopotamien, som var en del av den så kallade bördiga halvmånen, gav rika skördar, och läget mellan alla andra civilisationer gjorde att de mesopotamiska kulturerna som Sumer, Akkad, Assyrien och Babylonien till de allra mäktigaste under långa epoker.
I Mesopotamien utvecklade de allra äldsta civilisationerna skriftspråk (så kallad kilskrift), hjulet och tideräkningen. Här uppstod också de första städerna Lagash, Ur, Uruk, och Nippur. Många dynastier och imperier har genom tiderna kontrollerat området. Däribland sumererna, akkaderna, assyrierna, babylonierna och amoriterna.
900-600 f.Kr: Nyassyrisk tid
Under det nyassyriska rikets tid utvecklades Assyrien till en av den forntida världens ledande stormakter, med kontroll över stora delar av Mesopotamien och angränsande regioner. Perioden präglades av militär expansion, centraliserad administration och omfattande kontakter mellan olika folk och kulturer.
Området var en tummelplats för folkvandringar och kulturströmningar i både öst-västlig och nord-sydlig riktning. Det kom att bli en smältdegel av folk, stammar och språk. Mellan åren 830 och 640 f.Kr. deporterade assyrierna 4,5 miljoner människor i det Assyriska imperiet, och flyttade dem till olika delar av imperiet, i syfte att assimilera och integrera befolkningen. Detta bidrog till att skapa en mångkulturell och flerspråkig samhällsstruktur.
Under denna period kom även arameiska grupper att spela en allt större roll i regionen. Araméer hade redan under tidigare århundraden etablerat sig i delar av Mesopotamien och integrerades successivt i det assyriska rikets politiska och sociala strukturer.
I forskningen har denna utveckling beskrivits som en process där olika folkgrupper införlivades i imperiet, samtidigt som de anpassade sig till dess administrativa system, kultur och samhällsorganisation. Samtidigt bidrog dessa grupper till språkliga och kulturella förändringar, inte minst genom arameiskans ökade betydelse som gemensamt språk i regionen.
Rikets administrativa struktur och omfattande kontakter mellan olika regioner bidrog till spridningen av kulturella och språkliga influenser. Assyrien fungerade som ett sammanhängande politiskt och ekonomiskt system, där idéer, språk och traditioner kunde cirkulera över stora geografiska områden.
Redan under denna period användes arameiska parallellt med akkadiska, särskilt inom administration och handel. De ökade kontakterna mellan olika folkgrupper bidrog till att arameiska successivt fick en starkare ställning i regionen.
Denna utveckling har i forskningen lyfts fram som en viktig bakgrund till den senare språkliga och kulturella kontinuiteten i Mesopotamien, där äldre traditioner levde vidare även efter det assyriska rikets fall i slutet av 600-talet f.Kr.
600 f.Kr - 300 e.Kr: Postimperiell tid och språklig omvandling Efter de assyriska och babyloniska imperiernas och rikenas fall fanns det ingen assyrisk stat på flera hundra år. När Seleukiderriket föll sönder uppstod de av Partherriket beroende kungadömena Hatra, Adiabene, Osrhoene och Assur, som enligt Simo Parpola hade en assyrisk identitet.
Den inhemska statsmakten ersattes därefter av nya politiska ordningar inom efterföljande imperier, och Mesopotamiens roll som självständig stormakt upphörde. Befolkningen i regionen bestod dock, och kontinuitet upprätthölls i hög grad genom språk, traditioner, kulturella praktiker och sociala institutioner, ofta inom lokala kungadömen och självstyrande områden. I forskningen har denna utveckling beskrivits som en successiv förskjutning från en politisk till en kulturell och språklig identitet, där kontinuiteten i högre grad kom att vila på lokala samhällen och gemensamma traditioner.