miniatyr|265x265px|Minnesmärke vid platsen för grundstötningen. U 137 (sovjetisk beteckning S-363) var en sovjetisk ubåt av Whiskey-klass sjösatt 1956. Fartyget gick den 27 oktober 1981 på grund på Torhamnaskär i Blekinge skärgård. Händelsen utgjorde en kränkning av svenskt territorialvatten och skedde i anslutning till ett militärt skyddsområde vilket medförde en av Sveriges största säkerhetspolitiska kriser under kalla kriget.
Kränkningen anses ha varit medveten och ett led i illegala aktiviteter mot Sverige, en slutsats som bland annat förts fram av 1995 års ubåtskommission. Vid tidpunkten för händelsen sågs grundstötningen som ett bevis för sovjetisk undervattensverksamhet i svenska farvatten.
Händelseförloppet Tisdagskvällen den 27 oktober 1981 bedrev svenska marinen försök med en ny ubåtsjaktstorped, Torped 42, utanför Karlskrona skärgård. Ubåten och två helikoptrar deltog. Kvällen var stilla och ljud hördes långt över vattnet. Sikten var god. Några ovidkommande fartyg syntes inte till.
Vid 20-tiden samma kvällLeitenberg, Milton (mars 1982): "The case of the stranded sub". i Bulletin of the Atomic Scientists, Vol. 38:3 (mars 1982). Läst 2012-09-20. gick den sovjetiska ubåten U 137 på grund vid Torhamnaskär i Gåsefjärden, cirka en mil sydost om Karlskrona. Då man inte lyckas ta sig av grundet med hjälp av ubåtens dieselmotorer, klättrade några ur besättningen, däribland befälhavaren, upp i tornet. Endast 30–40 meter från ubåten skymtade en liten ö och 100 meter längre bort syntes en större ö. Man försökte återigen ta sig av grundet, man körde motorerna på högvarv men ingenting hjälpte. Öbor på öarna runt omkring hörde motorbullret men man kunde inte se någonting i mörkret. De flesta antog att det rörde sig om en marinövning i närheten, och man gick och lade sig för natten.
Tidigt på morgonen onsdagen den 28 oktober begav sig två fiskare, Ingvar Svensson och Bertil Sturkman, ut från Sturkö för att vittja nät. De upptäckte att vattenytan var täckt av en tunn oljefilm. De två fiskarna återvände till Sturkö och Svensson gick hem medan Sturkman återigen gav sig iväg med båten för att ta upp några egna krokar. Strax före klockan tio på förmiddagen gjorde Sturkman upptäckten: halvvägs uppkörd på grundet vid Torhamnaskär stod en ubåt. Den var svart och hade ingen beteckning. I tornet kunde han se tre, fyra män som tittade åt hans håll med kikare. De siktade med k-pistar mot hans fiskebåt när han kom nära. Han noterade en flagga med en stjärna men då flaggan inte alls överensstämde med Sovjetunionens flagga konstaterade han endast att det såg ut att röra sig om en utländsk ubåt, troligen från öst, och han vände och åkte hem igen. Väl hemma tog han kontakt med grannen Ingvar Svensson som ringde regementet i Karlskrona som först inte trodde honom men man lovade att undersöka saken. Först två timmar senare hade marinen folk på plats i Gåsefjärden.
Vedettbåten satte fart mot den angivna platsen. Man hade inga större förhoppningar att finna någon grundstött ubåt, men man var ändå tvungen att kontrollera uppgifterna. Efter en timmes båtfärd ankom man till platsen, och mycket riktigt: det stod en främmande ubåt på grundet. Fyra man stod i ubåtens torn och spanade mot dem genom kikare. Bakom dem kunde man ana en man med ett automatvapen hängande över axeln. I tornets topp vajade den sovjetiska örlogsflaggan. Insatschefen kommendörkapten Karl Andersson, som befann sig ombord på Smyge, tog kontakt med sin chef och de beslutade gemensamt att man skulle gå upp jämsides med ubåten. Man lade sig på styrbordssidan.
Vid 11-tiden klättrade Andersson över till ubåten. Han försökte konversera på engelska men ingen verkade förstå vad han sa. Då han försökte med tyska steg en ur besättningen fram. Karl Andersson presenterades för ubåtens befälhavare. Han sa sig vara kommendör av tredje graden och att han hette Anatolij Michailovitj Gusjtjin (). Under samtalets gång kom det fram att de kom från Baltijsk och att de fått fel på radiopejlen, gyrokompassen och navigationssystemet (rysk motsvarighet till Decca) vilket sades vara orsaken till att man navigerat fel och hamnat mitt i den svenska skärgården. Dessutom fungerade ekolodet dåligt. Befälhavaren ville även ha kontakt med den sovjetiske konsuln i Sverige. Andersson fick sedan komma ned till manöverrummet och äta en enkel måltid.
Polisen och kustbevakningen kallades till platsen liksom fler örlogsfartyg däribland 1a röjdykardivisionen med fartygen M18, M20, M21, M25 samt M26 . Man slog en järnring runt ubåten och man förtöjde ett av kustbevakningens fartyg vid ubåten. Vid 10:30 ringde den ene fiskaren till Kvällsposten i Malmö och berättade om ubåten. Journalisten Sven-Olof Gunnarsson fick bekräftelse från örlogsbasen och tidningen fick med uppgiften i den sista upplagan. Klockan 12:28 gick TT ut med en flash och vid 12:40 gick nyheten ut i lunchekot i Sveriges Radio. Strax före klockan 12:00 ringde ÖB Lennart Ljung till statsminister Thorbjörn Fälldin och berättade om ubåten. Klockan 17:10 höll kommendör Lennart Forsman och kommendörkapten Karl Andersson den första presskonferensen. De hade dock inget besked att ge medierna angående hur man skulle handla gentemot ubåtsbesättningen och fartyget.
Sovjet agerar Genom Sovjetunionens ambassadör, Michail Jakovlev, tog Sovjet kontakt med Sveriges utrikesminister, Ola Ullsten, och begärde att sovjetiska örlogsfartyg skulle få gå in i skyddsområdet och bärga ubåten. Denna begäran avslogs. Försvarsstaben i Stockholm meddelade att Sverige skulle bärga ubåten och att tidpunkten för detta kom att avgöras av överbefälhavaren. På kvällen tilläts U 137 att via kortvågsradio ta kontakt med sin hemmabas, en kommunikation som avlyssnades noga av svensk militär. Trots utrikesministerns nej begav sig ett ubåtsbärgningsfartyg, eskorterat av två stora och tio mindre sovjetiska örlogsfartyg, mot Sverige. Bevakningen av den svenska tolvmilsgränsen skärptes, och även på land skärptes bevakningen. Exempelvis drogs permissioner in, och man flög flera jägarförband till Karlskrona och stationerade dem på ön Östra Hästholmen. Genom att sätta upp stora strålkastare som riktades mot ubåten hade man full uppsikt över närområdet. Under natten konstaterade dykare från 1a röjdykardivisionen att bromsspåren på botten var mycket långa. Ubåten stod ordentligt fast .
Natten till den 29 oktober hade nyheten om den grundstötta ubåten nått hela världen, och klockan nio denna dag fick journalisterna följa med ut till U 137 för att med egna ögon se den. De fick komma riktigt nära ubåten, ibland var de endast ett par meter ifrån. Plötsligt kom ett Viggen-plan flygande mot dem. Det passerade på några hundra meters höjd för att vid nästa förbiflygning befinna sig på endast 25–30 meters höjd. Manövern upprepades ett par gånger, och det hela handlade om en styrkedemonstration. Från att i början ha ignorerat pressbåten tappade så småningom ett av befälen i ubåtens torn tålamodet och visade tydligt att han inte ville ha dem där. Klockan 10:45 upptäckte en av marinens helikoptrar ytterligare en främmande ubåt vid Utklippan, men innan man hann göra någonting hade ubåten försvunnit, och trots ett stort spaningspådrag återfanns den aldrig. Vid middagstid den 29 oktober upptäcktes på svenskt vatten innanför Utklippan en sovjetisk högsjöbogserare som höll kurs mot Gåsefjärden. Den svenska ubåten Neptun skickade först ut prejningssignaler och försökte sedan lägga sig i vägen, men bogserbåten väjde undan och fortsatte färden in mot U 137. Ubåten Neptun försökte genskjuta den och fartyget vek av västerut mot Karlshamn. Neptun jagade efter men hann inte ifatt den snabbare bogserbåten. Till slut fick Neptun order att vända om och bogserbåten kunde obehindrad återvända till den sovjetiska styrkan. För att försvåra fritagningsförsök ankrades ett trängfartyg, före detta isbrytaren Thule, i inloppet till Gåsefjärden.
miniatyr|höger|En sovjetisk jagare av typ Kasjin.
Ett antal sovjetiska örlogsfartyg ankom under kvällen och ankrade strax utanför svenskt territorialvatten. Styrkan omfattades så småningom av ett tiotal fartyg och stod under befäl av amiral Kalinin på jagaren Obraztsovyj. Dessutom ingick en jagare typ Kildin, två robotkorvetter typ Nanutchka och en fregatt typ Riga. För att demonstrera styrkans sårbarhet kryssade ubåten Neptun i undervattensläge mellan de förankrade fartygen med en tänd strålkastare. Sverige krävde att få förhöra U 137:s befälhavare. Vid ungefär samma tidpunkt kom beskedet från sovjetiska ambassaden att Sovjet drog tillbaka sitt krav på att själva få bärga ubåten.
Radioaktivt material ombord På torsdagen ankom två experter från Försvarets forskningsanstalt (FOA) till Karlskrona för att utföra en rutinundersökning. Man förväntade sig inte att ubåten var kärnvapenbestyckad, men då experterna närmade sig dess förskepp ombord på en båt utrustad med en detektor för gammastrålning gav denna utslag. Då besättningen i ubåtens torn börjat skrika och vifta med sina automatvapen beslutade sig FOA-männen för att avbryta sin undersökning. Tullkryssaren Tv 103 utrustades nu med detektorer för dels gammastrålning, dels neutronstrålning som doldes under däck. Den förtöjde sedan vid ubåten för noggrannare mätningar. På kvällen meddelades regeringen att det med stor sannolikhet fanns uran i form av isotopen 238U ombord, vilket skärpte läget ytterligare.
Diplomati på hög nivå Fredagen den 30 oktober började ett diplomatiskt spel på högsta nivå. Sovjetunionen höll fast vid att svenskarna inte fick förhöra kaptenen. Lite senare under dagen gjorde man en eftergift; ubåtskaptenen fick frågas ut under förutsättning att två av Sovjets diplomater får närvara. Detta gick Sverige med på. Ubåtskaptenen vägrade dock lämna sitt fartyg med mindre än att han fick order från sin hemmabas om detta. Den 31 oktober fortsatte nervkriget, men Sverige hade helt klart övertaget. Vid det här laget visste Moskva att svenskarna visste det mesta om U 137. Nu kom en ursäkt från Sovjet, direkt från dess regering till den svenska regeringen. Vid själva ubåten var stämningen tryckt; en svensk isbrytare blockerade inloppet till Gåsefjärden och inne i ubåten var det kallt. Telegrafisten ombord fick jobba dygnet runt för att förmedla och ta emot meddelanden från Moskva.
På måndagen lade sig en av kustbevakningens båtar vid ubåten. Den sovjetiska bevakningen tog ingen större notis om detta, de trodde förmodligen att det rörde sig om en vanlig kustbevakningsbåt, men den var invändigt helt ombyggd och hade fått installerat utrustning för att kunna mäta eventuell radioaktivitet och därmed avgöra om U 137 var kärnvapenbestyckad eller ej. Efter mätningarna är experterna tvärsäkra: Det fanns uran i form av isotopen 238U ombord. (238U är ej klyvbart, men används som mantel omkring en kärnladdning av plutonium eller 235U.) Larmet gick omedelbart hos militärledningen och regeringen. Kabinettssekreteraren Leif Leifland fick då i uppdrag av statsminister Torbjörn Fälldin att förbereda ett uttalande.