Peking (eller Beijing; 北京, Běijīng, bokstavligt översatt: ”norra huvudstaden”) är huvudstad i Folkrepubliken Kina sedan den 1 oktober 1949. Peking är ett av Kinas fyra storstadsområden som står direkt under landets centrala förvaltning, vilket ger staden samma administrativa ställning som en provins. De övriga är Shanghai, Tianjin och Chongqing. Den totala folkmängden i det administrativa storstadsområdet uppgick till 19,6 miljoner vid folkräkningen 2010.
Peking grundades för ungefär 3 000 år sedan och blev för första gången Kinas huvudstad år 1153. Därefter har Peking med längre och kortare avbrott varit Kinas huvudstad den större delen av tiden fram till idag.
Peking är Kinas politiska och kulturella centrum, medan Kinas folkrikaste stad, Shanghai, fortfarande kan sägas vara landets ekonomiska centrum i konkurrens med Hongkong. Under hela sin långa historia har Peking utvecklat ett mångsidigt och unikt kulturarv med många kända minnesmärken. På Unescos lista över världens kulturarv finns i Peking och dess närområde Förbjudna staden, Kinesiska muren, utgrävningarna av Pekingmänniskan, Ming- och Qingdynastins kejserliga gravar, Himmelens tempel, Sommarpalatset och Stora kanalen. Andra kända historiska landmärken i Peking är Himmelska fridens torg, Himmelska fridens port, Lamatemplet, Trum- och klocktornen och Konfuciustemplet.
Peking var värdstad för de Olympiska sommarspelen 2008 respektive Paralympiska sommarspelen 2008 och för Olympiska vinterspelen 2022 respektive Paralympiska vinterspelen 2022. Kända landmärken från spelen som finns i norra delen av Peking är Pekings Nationalstadion (Fågelboet) och Pekings Nationella simstadion (Vattenkuben). Majoriteten av idrottsverksamheten ägde rum i Peking även om vissa grenar hölls i andra städer så som fotboll (i Qinhuangdao, Shanghai, Shenyang och Tianjin), ridning (i Hongkong) och segling (utanför kuststaden Qingdao).
Under Olympiska spelen 2022 hölls främst tävlingar i isidrotter (såsom konståkning och curling) i Peking, medan traditionella alpina grenar ägde rum i Yanqing, och snöidrotter (såsom skidskytte och backhoppning) i Zhangjiakou.
Namn Peking har under sin historia haft en rad olika namn. Då staden först omtalades inledningen av Västra Zhoudynastin (1045 f.Kr–770 f.Kr) benämndes den Ji 蓟 eller Jicheng 蓟城. Någon gång under Västra Zhoudynastin blev staden residens i feodalstaten Yan (燕) "svala".
Under Suidynastin (581–618) kallades staden prefekturen Zhuo 涿郡 och under efterföljande Tangdynastin (618–907) ändrades stadens namn till Youzhou 幽州
År 938–1125 under Liaodynastin användes både det tidigare namnet Yanjing och Nanjing 南京. Notera att detta Nanjing inte är samma stad som dagens Nanjing.
Under Jindynastin (1115–1234) ändrades namnet till Zhongdu 中都 (mittens stad).
Under Yuandynastin (1271–1368) användes inledningsvis namnet Yanjing men efter ombyggnad kallades staden Dadu 大都 (stora huvudstaden) eller Khanbalik (khanens stad) på mongoliska, eller Cambaluc vilket genom Marco Polos reseberättelser blev känt i Europa.
När Mingdynastin (1368–1644) tog makten ändrades stadens namn till Beiping 北平 och 1403 ändrades namnet till dagens Beijing 北京. Från 1928 till 1949 under Republiken Kina användes det tidigare namnet Beiping.
Namn Från år Dynasti Not Ji 蓟 Ca 1000 f.Kr. Västra Zhoudynastin Alternativt Jicheng 蓟城 Yanjing 燕京 Ca 311–279 f.Kr.Etablerades av Kung Zhao De stridande staterna Parallellt alternativt namn som använts under många dynastierAlternativt uttal Yenkin Zhuo 涿 581 Suidynastin Alternativt Zhoujun 涿郡 Youzhou 幽州 618 Tangdynastin - Nanjing 南京 938 Liaodynastin Inte att förväxla med dagens Nanjing.Även kallat Yanjing. Zhongdu 中都 1153 Jindynastin - Dadu 大都 1272 Yuandynastin Khanbalig på mongoliska Cambaluc enligt Marco Polo Beiping 北平 1368 Mingdynastin - Beijing 北京 1403 MingdynastinQingdynastinRepubliken KinaFolkrepubliken Kina Under Qingdynastin även kallad Jingshi 京师1928 till 1949 användes det tidigare namnet Beiping.Senare alternativt uttalat Peking
Enligt det idag vanligaste transkriberingssystemet, hanyu pinyin, skrivs stadens namn Běijīng, vilket i viss mån också påverkat svenskt språkbruk. Flera andra länder i Europa, bland andra Storbritannien, har redan officiellt ändrat sin benämning av staden från Peking till Beijing. Namnet Běijīng betyder "nordlig huvudstad", medan Nánjīng, en stad längre söderut i landet, betyder "sydlig huvudstad". Dōngjīng, "östlig huvudstad", visar på kinesisk förebild till namnet Tōkyō. I perioderna under 1900-talet, då Běijīng inte var rikshuvudstad, bar den namnet Beiping (Peiping).
I Nordkina och i standardkinesiska är uttalet Běijīng. (Tonemtecknen betyder fallande, och därefter stigande tonfall på e:et, och högt oavbrutet tonfall på i:et).
Romaniseringen (det transkriberade stavningssättet) Peking uppstod med franska katolska missionärer sent på 1600-talet, och återger ganska väl dåtidens uttal. Det var också den transkribering som användes i den officiella kinesiska postkartan som fastlades i slutet av Qingdynastin och användes långt in på 1900-talet.
Det var den gången särskilt jesuiternas anknytning till det kejserliga hovet både under Ming- och Qing-dynastierna som gjorde det kinesiska samhället och kulturen känd i Europa. Detta var innan det skedde en ljudförskjutning i uttalet av mandarin från till W. South Coblin: «A Brief History of Mandarin», i Journal of the American Oriental Society 120, nr. 4 (2000): 537-52. ( återges i pinyintranskription som j, som i Beijing). Detta går senare igen i en rad språk (som på franska (Pékin), italienska (Pekino), spanska (Pekín), portugisiska (Pequim), litauiska (Pekinas), bulgariska, ryska, serbiska, nederländska, tyska, ungerska och polska).
I dag finns det likheter med stavningssättet Peking och uttalet på kantonesiska som pratas i Sydkina där Peking uttalas "bakging", [bak1ging1].”MDBG English to Chinese dictionary”, sökord: 北京”Krister i Beijing”, Beijing......eller Peking
Historia miniatyr|höger|Homo erectus pekinensis, modell av ett kranium funnet år 1929. Förhistorisk tid På platsen där Peking nu ligger levde för 500 000 till 230 000 år sedan en variant av människoarten Homo erectus – Homo erectus pekinensis, även kallad Pekingmänniskan. Kvarlevorna blottlades under 1920- och 1930-talet i Zhoukoudian, 50 kilometer sydväst om Peking. Johan Gunnar Andersson vid Uppsala universitet arbetade i området under flera år och tillsammans med ett antal arkeologer och paleontologer – däribland amerikanen Walter Granger, österrikaren Otto Zdansky och den franske jesuiten Pierre Teilhard de Chardin – spelade han en viktig roll i ta fram och tolka fynden.
På fyndplatsen hittades verktyg av sten och skelett, liksom ett mycket tjockt lager aska vilket tyder på att eld använts. Platsen är sedan 1987 antagen på Unescos världsarvslista. Fortfarande pågår ett vetenskapligt arbete på platsen och på senare tid (2005) har intressanta fynd gjorts.UNESCO: New findings from Peking Man site, juni 2005
Vid Pekings centrala gata Wangfujing hittades 1996 lämningarna efter en by från Paleolitikum (äldre stenåldern) och fynden uppskattas vara 24 000 till 25 000 år gamla. Fynden hittades 11-12 meter under dagens marknivå vid byggnationen av Oriental Plaza. En yta av 892 kvadratmeter grävdes ut under åtta månader och fynden visas nu för allmänheten i Wangfujing Paleolithic Museum.Informationstext från Wangfujing Paleolithic Museum
Före kejsartiden
Stadens existens kan följas så långt tillbaka som till Västra Zhoudynastins tid (1045 till 770 f.Kr.). Det dåvarande namnet för staden, Ji 蓟, nämns i en skriftlig källa från 1000 f.Kr.. Ji var då en viktig plats för handel med mongolerna, sydkoreanerna och med de olika stammarna från Shandong samt centrala Kina. Ursprungligen var Ji en stadsstat men blev snart en del i feodalstaten Yan.
Någon gång under Västra Zhoudynastin blev Ji huvudstad i staten Yan och kallades därför ävenYanjing (燕京,Yan-huvudstaden). Detta namnet, som staden också bar under en del av den tidiga kejsartiden, lever fortfarande kvar i befolkningens medvetande. Yanjing står lokalt för både en värdigt kulturnamn och som ett populärt ölmärke, för övrigt Kinas största.
Den allra äldsta stadsbebyggelsen i Pekings närområde var Yandu (燕都) vars ruiner finns i Fangshandistriktet 43 km sydväst om centrala Peking. Yandu uppfördes runt 1000-talet f.Kr. och var feodalstaten Yans första huvudstad.
Peking under Jindynastin
Efter att Jindynastin erövrat staden år 1125 byggdes den ut till ungefär dubbla dess storlek. Staden expanderades år öster, väster och söder, men det kejserliga palatset från Yanjing återanvändes. Delar av sydvästra stadsmuren från denna tid finns fortfarande i dag synlig. Se: 39°51'N 116°19'O. Staden blev år 1153 huvudstad för Jindynastin och byter namn till Zhongdu 中都.”http://www.bjxw.gov.cn” , 历史沿革 År 1215 totalförstörs staden av mongolernas Djingis khan vid Slaget om Zhongdu.
Peking under Yuandynastin
Grunden till Pekings stadsplan lades under Yuandynastin, under vilken Kina utgjorde en del av det mongoliska väldet. Under Yuandynastin byggdes en stadsmur runt staden. Denna stadsmur är identisk med dagens Andra ringvägen, men med ett viktigt undantag: den nordliga stadsmuren följde under Yuandynastin Tuchenglu (traditionell kinesiska: ; förenklade kinesiska: ; hanyu pinyin: ), och befann sig därmed cirka fyra kilometer norr om den Andra ringvägen. Detta nordliga område utgjordes under Yuandynastin av ett gränsområde på vilket mongoliska ger restes för besökande mongoliska stammar.
Peking under Mingdynastin I samband med att Yongle-kejsaren flyttade Mingdynastins huvudstad till Peking år 1421 bestämdes det att staden skulle flyttas i sydlig riktning. Den norra stadsmuren flyttades från sin ursprungliga position vid Tuchenglu till dagens position vid den Andra ringvägen. Det nordliga området omedelbart söder om dagens Tuchenglu hade under den senare delen av Yuandynastin och den inledande perioden av Mingdynastin varit folktomt och därmed svårförsvarat. Detta var anledningen till att stadens position nu modifierades i sydlig riktning.
Peking under Qingdynastin miniatyr|250px|Peking omkring 1916 Peking bestod under denna tidsperiod av två städer (se karta), åtskilda genom en nio meter hög och mycket bred mur. Norr om denna mur låg Manchu- eller Tatarstaden, även kallad den Inre staden (Neicheng), söder därom den Kinesiska staden eller den Södra staden (Nancheng), även kallad den Yttre staden (Waicheng). Tatarstaden, som var den äldre stadsdelen, hade rektangulär form och omslöts av en 23 720 meter lång mur, 13–14 meter hög, 20 meter bred vid basen och 16–17 meter bred vid toppen och genombruten av nio stadsportar, av vilka tre gick till den kinesiska staden, över portarna och i de fyra hörnen fanns 30 meter höga paviljonger.
Även den kinesiska staden omgavs av en 15 900 meter lång mur, som var av mindre dimensioner (åtta meter hög) och genombruten av sju portar samt prydd med hundratals tempel, kiosker och bönkapell och i varje hörn med paviljonger samt på sidan av varje port med flaggstänger. Den kinesiska staden var likaledes av rektangulär form, men var något längre från öster till väster än tatarstaden. Utanför alla murarna låg breda, vattenfyllda gravar.
Tatarstaden Tatarstaden bestod i sin ordning av tre delar: Tatarstaden i egentlig mening, även kallad Jingcheng (hovstaden), där i princip endast manchuer fick bo och som omfattade de perifera delarna av stadsdelen, Kejsarstaden eller "Den gula staden" (Huangcheng), upptagande mitten av stadsdelen, samt den Förbjudna staden (Zijincheng), som var en del av den förra och som fortfarande finns bevarad.