Benito Amilcare Andrea Mussolini, född 29 juli 1883 i Dovia di Predappio nära Forlì, död 28 april 1945 i Giulino di Mezzegra nära Dongo i Como-området, var Kungariket Italiens premiärminister och fascistiske ledare 1922–1943.
Mussolini påbörjade sin politiska karriär som medlem i det Italienska socialistpartiet, men bröt med detta på grund av dess motstånd mot Italiens inträde i första världskriget. Han försökte först jämka ett nationalistisk program med vänsterpolitik men hade föga framgång. Därefter blev hans politik allt mer högerinriktad.
Som reaktion på socialismens framsteg i Italien efter kriget grundade Mussolini fascismen i Italien 1919 och blev 1922 utsedd till Italiens regeringschef (i förlängningen med diktatorisk makt) av kung Viktor Emanuel III.
Som ledare för landet använde han titlarna Duce del Fascismo, Capo del Governo och Primo Ministro del Regno d'Italia, på svenska "fascismens ledare", "regeringschef" och "Konungariket Italiens premiärminister". Efter Abessiniens erövring 1936 tillkom även titlarna Fondatore dell'Impero och Primo Maresciallo dell'Impero, på svenska "imperiets grundläggare" och "Förste marskalk av Imperiet". Han var under olika perioder vidare även inrikesminister, krigsminister, marinminister och luftfartsminister. Han antog titeln Il Duce, "ledaren".
Under mellankrigstiden bidrog Mussolinis aggressiva utrikespolitik avsevärt till att undergräva nationernas förbund (NF) och dess kollektiva säkerhet, vilken var menad att bevara världsfreden. Interventionen i det spanska inbördeskriget, invasionen av Etiopien och Albanien visade att NF var oförmöget eller ovilligt att stoppa aggression från mäktiga stater och beredde vägen för andra världskriget.
Italien blev under Mussolinis regering allierat med Nazityskland och Japan som tillsammans utgjorde axelmakterna under andra världskriget. Han försökte upprätta en fortsättning på det romerska riket, men efter några inledande framgångar kom hans expansionistiska politik i andra världskriget att misslyckas. År 1943 avsattes Mussolini i en oblodig statskupp för att senare insättas av tyskarna som statschef i den nyupprättade marionettstaten Salòrepubliken. Han dödades i en summarisk avrättning av partisaner 1945.
Biografi miniatyr|vänster|Mussolinis födelsehus i Predappio. miniatyr|Polisfoto av Mussolini i Schweiz 1903. Mussolini föddes i Predappio, en liten stad inom provinsen Forlì-Cesena i Emilia-Romagna 1883. Hans far Alessandro Mussolini var till smed och anarkistisk aktivist, medan hans mor Rosa Mussolini var lärarinna och katolik. Han döptes till Benito efter den mexikanske revolutionären och presidenten Benito Juárez, Amilcare efter den italienske anarkisten och patrioten Amilcare Cipriane samt Andrea efter Andrea Costa, en av de första italienska parlamentarikerna för socialistpartiet. Benito var det äldsta barnet i familjen. Hans yngre bror hette Arnaldo och hans syster Edvige. Som liten brukade Benito ofta hjälpa sin far med aktivismen, vilket präglade hela hans barndom.
Ungdom och journalistår Mussolini utbildade sig först till folkskollärare och arbetade även en tid som sådan. År 1902–1904 vistades Mussolini i Schweiz för att slippa militärtjänstgöring, trassliga kärleksaffärer och obetalda skulder. Under tiden i Schweiz arbetade han främst som murarhantlangare, parallellt med att han fungerade som socialistisk agitator. I Schweiz agiterade han konfrontativt och aggressivt; parlamenten borde upplösas, privat egendom förbjudas, kungahusen avskaffas, kyrkan hållas kort. Riktiga socialister ska inte tveka att använda våld för att driva fram en revolution.Han utvisades från Schweiz efter att ha bedrivit revolutionär socialistisk propaganda.Han vistades också en tid i Marseille i Frankrike.
Det italienska socialistpartiet Partito Socialista Italiano var liksom övriga europeiska socialistpartier delade i dels en reformistisk gren och dels i en revolutionär - maximalistisk gren. Mussolini tillhörde den revolutionära grenen vilka ansåg att man inte skulle inordna sig under bourgeoisiens spelregler.
Efter återkomsten till Italien arbetade han åter en tid som folkskollärare, samtidigt som han från 1906 började verka som journalist och grundade den socialistiska tidningen La Lotta di Classe (Klasskampen), för vilken han blev redaktör och skribent på heltid.
1909 begav han sig dock till den då österrikiska staden Trieste, där han tillsammans med Cesare Battisti bedrev nationalistisk italiensk propaganda genom tidningen Il Popolo. Han började vid denna tid förena sin socialism med ett nationalistiskt patos och tog starka intryck av den franske marxisten Georges Sorel, särskilt dennes idéer i Réflexions sur la violence. 1910 var Mussolini tillbaka i Italien och slog sig ned i Milano, som under 12 års tid fram till revolutionen 1922 kom att bli hans hem.
Han ägnade sig nu helt åt journalistiken, främst som medarbetare i de italienska socialisternas huvudorgan Avanti! Han blev talesperson för partiets mest hårdföra revolutionärer. Från 1912 blev han tidningens chefredaktör. Redan året innan hade han avtjänat ett fem månader långt fängelsestraff för uppvigling, genom sin skarpa kritik av Tripoliskriget.
Snart var han nationellt känd som en av de mest tongivande inom socialistpartiets vänsterflygel. Efter första världskrigets utbrott slöt han upp bakom en krigsfientlig linje, men kom snart med krav på att Italien borde sluta upp på Ententens sida i strid med det rådande förbundet med Tyskland och Österrike-Ungern. Mussolini menade att det fanns en nationell dimension i konflikten och att Italien var värt att försvara. Alla krig är inte lika, det finns rättfärdiga krig. Kraven hade brett stöd även bland arbetarklassen då en rad gränsområden med italienskspråkig befolkning ännu stod under österrikiskt styre sedan Italiens enande 1861 - Trieste och Trento. Händelsen utlöste en strid mellan "pacifistiska" och "krigsvänliga" socialister, vilken kulminerade i interventionalisternas nederlag, en händelse i vars förlopp Mussolini fråntogs sitt medlemskap i partietBra böckers världshistoria, band 13, Fascismens upprinnelse, s. 141 den 29 november 1914. Mussolini gick då sin egen väg och grundade i november 1914 tidningen Il Popolo d'Italia. Tidningen var möjlig att starta genom franskt ekonomiskt stöd, efter att ha tagit emot en delegation franska socialister ledda av Marcel Cachin, senare ledare för kommunistpartiet. Den första utbetalningen var på 100000 francs vilket senare följdes av månatliga utbetalningar på 10000 francs. Marcel Cachin hjälpte Mussolini under en resa i Italien i slutet av 1916: ”En dag anförtrodde mig Jules Guede, som då var minister, att vi i Italien hade en man som stod på vår sida, Mussolini”.
När Italien i maj 1915 inträtt i kriget stred Mussolini för den italienska armén i ett Bersaglieriförband och nådde 1916 korprals grad. Efter att ha blivit svårt skadad i februari 1917, en skada han visserligen återhämtade sig ifrån men som ledde till att han förklarades otjänlig till krigstjänst, återvände Mussolini sommaren 1917 till Milano för att åter bli chefredaktör för sin tidning Il Popolo d'Italia. Tidningen krävde att de allierade skulle stödja Italiens krav vid fredskonferensen i Paris.
Efter kriget gjorde han sig berömd genom att hätskt ha kritiserat regeringschefen Vittorio Orlando. Orlando ansågs ha misslyckats med att uppnå Italiens mål under förhandlingarna av Versaillesfreden.
Tidig politisk karriär 1919 hade en grupp extrema nationalister under diktaren Gabriele d'Annunzios ledning tågat in i den jugoslaviska gränsstaden Fiume och ställt krav på dess införlivande med Italien. Aktionen blev politiskt sett ett misslyckande men d'Annunzio hyllades på brett håll av Italiens arbetarklass som ett slag för italiensk enhet. Samma år organiserade Mussolini och Il Popolo d'Italia de första fasci di combattimento, kampgrupper, den första bildades i Milano 22 mars, och grundade sin ideologi med en fasad av revolutionär socialism, men också en fanatisk nationalism på d'Annunzios nationalromantiska grund. Rörelsen vann snabbt mark genom populistisk missnöjesretorik och kritik mot rådande politisk och social svaghet och vann gehör över stora delar av Italien sedan dess väpnade grenar, de så kallade svartskjortorna börjat utföra väpnade angrepp mot främst kommunister och "pacifistiska" socialister, som ansågs ha svikit det italienska folket genom sitt krigsmotstånd.
Ideologin influerades i hög grad från marxisten Georges Sorel, men även högerideologen Charles Maurras betydde mycket för Mussolini. Samtidigt började Mussolini själv att spela en allt större roll för rörelsens utveckling.
Efter misslyckandet i första världskriget kom en period av ekonomisk depression och politisk oro i Italien. I den förhärjade arbetarklassen fick kommunister och socialister snabbt stöd, vilka vid sidan om fascisterna framträdde som ett enande alternativ. De var förkämpar för kraven på landområden och mer djupgående förändringar utanför det parlamentariska systemet. Mussolini bar med sig ett djupt förakt för parlamentarismen, till förmån för det revolutionära våldet som medel. 1921 konstituerades kampgrupperna till ett parti vid Augustus grav med namnet Partito Nazionale Fascista och vann samma år som del av en nationalistisk-borgerlig valkartell (Blocchi Nazionale) 35 av 535 mandat i deputeradekammaren. Därmed kom den nya rörelsen att vinna stöd i borgerliga kretsar på grund av den ännu pågående revolutionen och inbördeskriget i Ryssland.
1919–1921 hade kommunisterna vunnit ett allt starkare stöd i Italien. Militär och polis saknade i många fall kraft att upprätthålla ordningen, och Mussolinis svartskjortor började i borgerliga kretsar ses som garanterna för lag och ordning.
Italiens ledare Mussolinis organisation hade redan visat sin förmåga att hålla tillbaka de annars så starka fackföreningarna, som enligt fascisterna söndrade nationen och motverkade dess möjligheter att förverkliga sina krav på landområden, och 1922 utbröt en generalstrejk som följdes av ännu en politisk kris. Med förevändning att skapa ordning anträddes 27 oktober 1922 Marschen mot Rom, då 20 000 fascister i tre kolonner tågade mot Rom från Tivoli, Monterotondo och Civitavecchia.Nationalencylopedin multimiedia plus, 2000 (uppslagsord Benito Mussolini)
Ett populärt slagord var Vår ideologi är enkel – vi vill styra Italien!. Mussolini anlände 28 oktober 1922 till Rom för att under påtryckningar mot den svage och psykiskt instabile kung Viktor Emanuel utses till premiärminister hellre än en socialistisk och öppet antimonarkistisk regering, vilket skedde 31 oktober 1922. I koalitionsregeringen ingick utöver Mussolini endast tre fascister samt fascistsympatisören Giovanni Gentile men även Partido Popolare Italiano (kristdemokratiskt), Partido Liberal (liberalt) samt Partido Social Democratico (vänsterliberalt), vilket bidrog till att ge de tidigare missnöjesorienterade fascisterna en borgerlig anstrykning.