Kapitalism (från ordet kapital) är ett ekonomiskt system där de flesta produktionsmedlen ägs privat och marknader styr produktion och priser. Det är det dominerande systemet i världens ekonomier. Centrala idéer inom kapitalismen är äganderätt, fria marknader och konkurrens. Kapitalisters strävan efter att göra vinst genom att riskera sitt kapital är också en viktig del. Systemet har lovordats för att driva innovation, skapa välstånd och främja individuell frihet. Samtidigt finns kritik mot att det kan leda till ojämlikhet, miljöproblem, kortsiktighet och överkonsumtion.
Kapitalismen har gått igenom olika faser, från kolonialism, merkantilism och industrialisering, till dagens globaliserade ekonomi. Det finns flera varianter av kapitalism, som blandekonomi, statskapitalism och laissez-faire-kapitalism. Kapitalism står i kontrast till socialism som förespråkar kollektivt eller statligt ägande av produktionsmedlen och strävar efter större ekonomisk jämlikhet.
Kapitalismen som ekonomiskt system Tre grundläggande egenskaper kännetecknar det kapitalistiska systemet: huvuddelen av produktionsmedlen är i privat ägo, de som äger produktionsmedlen (kapitalägare, även kallade kapitalister) använder sitt kapital i företagsverksamhet i utbyte mot chans till vinst, produktion och konsumtion samordnas i stor utsträckning genom handel med varor och tjänster på marknader.
Som hushållningssystem betraktat bygger kapitalismen på individers förmåga att fritt ingå avtal med varandra och deras möjlighet att förfoga över det de skapat, tjänat, köpt eller ärvt. I lag motsvaras detta av avtalsfrihet och äganderätt. Ofta sägs därför avtalsfriheten i kombination med äganderätten utgöra en grund för kapitalism.
I kapitalistiska ekonomier är många beslut rörande produktionsfaktorer decentraliserade, vilket innebär att enskilda företag bestämmer över användningen av sina fabriker och verktyg. Prissignaler från marknaden utgör ofta en betydande del av beslutsunderlaget för producenter och konsumenter. Resurserna fördelas normalt utifrån utbud och efterfrågan. Produktionens inriktning styrs dock också av var ägaren tror sig kunna göra de största vinsterna.
Begreppen kapitalism och kapitalist Användning och historia Ordet kapitalism myntades av författaren William Thackeray 1854 i betydelsen kapitalägande, medan ordet kapitalist användes redan 1792. Ursprungligen var kapitalist en nedsättande benämning på kapitalägare, det vill säga ägare av sparat kapital. Idag används det både med negativ och positiv bibetydelse. Vissa historiker, inklusive Jacques Le Goff, menar istället att kapitalismen hade sin uppkomst i 1500-talets krig och att de kapitalistiska relationerna där utkonkurrerade en funktion religionen tidigare hade haft. Kanonernas tillkomst som en del av krigen medförde också att mer omfattande resurser behövde läggas på ett starkt försvar. Detta skapade nya ekonomiska krav. En kapitalist är en person som tjänar sitt levebröd genom att investera sparat kapital, i olika tillgångar direkt (i skog eller andra naturtillgångar, fastigheter, fabriker, arbetskraft eller andra rörelser och så vidare) eller indirekt (i aktier eller annan spekulation) och därmed söker öka sitt kapital genom att skapa avkastning och/eller tillgodogöra sig värdeökning. När en kapitalist exempelvis köper arbete av en arbetare – där lönen understiger värdet av arbetsinsatsen – kan kapitalisten enligt marxistisk teori tillgodogöra sig resultatet av överskottetUppslagsordet kapitalist från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2007-11-04.. Detta kallas ibland också för mervärdet. Ordet kapitalism används idag ofta som ett beskrivande ord av ett ekonomiskt system i en liberal politisk ideologi där marknadsekonomi förespråkas.
Beteckningar på olika former av kapitalism Finanskapitalism är en term för en form av kapitalism där finanssektorn och finansiella intressen har en dominerande roll i ekonomin. S. 3–6, 17–18. Ekonomerna Dirk Bezemer och Michael Hudson beskriver hur strävan efter finansiella vinster, bland annat genom spekulation och vinst från köp- till säljtillfället för finansiella tillgångar, kan prioriteras framför investeringar i produktionen. Statskapitalism är en beteckning för en kapitalistisk ekonomi med omfattande statligt understöd, ägande eller kontroll. Termen har bland annat använts för att beskriva statligt kontrollerade ekonomier under första världskriget. Termen har också använts av vissa marxistiska teoretiker för att beskriva samhällen där produktionsmedlen ägs och styrs av staten, men där produktionen enligt deras analys ändå organiseras kapitalistiskt, även om staten betecknar sig som socialistisk. Vilka länder som betraktas som statskapitalistiska råder det delade meningar om. Enligt lingvisten Noam Chomsky är USA statskapitalistiskt. Blandekonomi är den vanligaste formen av kapitalistisk ekonomi. Laissez faire-kapitalism. Laissez-faire är ett franskt uttryck som betyder "lämna ifred". Till skillnad från den nationalliberala statskapitalismen utmärker sig laissez faire-kapitalismen genom en starkare betoning av att avskaffa alla former av statlig intervention i ekonomin. Dess förespråkare menar att marknaden reglerar sig själv och disciplinerar producenter bättre än vad någon stat kan.
Teorier om kapitalismens uppkomst Werner Sombart, och Max Weber såg kapitalismen som en drivkraft för företagsamheten. Sombart utvecklade en sociologisk modell för uppkomsten av kapitalism, med dess kopplingar till protestantismen, och dess påstått rationella mekanismer, till exempel lönearbetaren som säljer sin arbetskraft. I Den protestantiska etiken och kapitalismens anda hävdade Weber att den asketiska protestantismen, särskilt puritanismen, främjade disciplinerat arbete som religiös plikt och återhållsamhet i konsumtionen. Enligt honom gynnade denna kombination sparande, kapitalackumulation och produktiva investeringar och bidrog därigenom till utvecklingen av kapitalismens anda.
Weber menade samtidigt att den ekonomiska ordning som den protestantiska arbetsetiken bidragit till kunde bestå utan sin religiösa grund och begränsa individens handlingsfrihet genom arbetets och produktionens krav.
Historia 1000–1800
Protokapitalism är eftervärldens benämning på de ekonomiska system som utvecklades i Europa under medeltiden och tidigmodern tid och som lade grunden till modern kapitalism.
Pengar som betalningsmedel blev vanliga i Europa på 1000-talet, och därmed uppstod också ett bank- och utlåningsväsende. Kyrkan motsatte sig emellertid tagande av ränta. Under medeltiden och fram till renässansen var Kina och arabvärlden de främsta inom handeln, och siden, kryddor och silver var särskilt eftertraktade varor. Europa strävade efter makten över handeln, och i sökandet efter nya handelsvägar till Indien var Columbus upptäckt av Amerika en sidoeffekt. Cortez och andra erövrare besegrade aztekerna, exploaterade kontinenten på guld, startade gruvdrift med slavar och skeppade hem utdelningen till Spanien.’’Globaliseringen’’, Utbildningsradion, SVT, 17/7 2007
Under kolonialismen knöt den så kallade triangelhandeln samman Europa, Afrika och Amerika genom handel med varor och förslavade människor. Handelsmönstret omfattade varor från Europa till Afrika, transporter av förslavade afrikaner till Amerika samt plantageprodukter som socker, tobak och bomull till Europa. Handeln var en viktig del av Atlantvärldens koloniala ekonomier och förband plantageproduktionen med sjöfart och finansiering genom bland annat europeiska köpmän och handelsbankirer. År 1807 förbjöd Storbritannien brittiska fartyg och undersåtar att delta i slavhandeln, men slaveriet fortsatte att existera i de brittiska kolonierna.
I Manchester uppstod den nya textilindustrin för bomull i slutet av 1700-talet, med "Spinning Jenny" och merkantilismens övergång till den industriella eran.
Kapitalismen får sitt moderna uttryck i den industriella revolutionen som inleddes i 1700-talets Europa. Innan dess var många av Europas länder feodala. Samhällssystemet byggde på en indelning av människor i samhällsklasser vars beroendeförhållande till staten, vanligtvis en monark, bestämde deras roller och rättigheter. Marken ägdes i vissa länder ofta av den privilegierade adeln, som bestod av godsherrar som ägde land som i sin tur brukades av egendomslösa arbetare, ibland livegna. I andra länder var bönderna självägande, men beroende av tillskottskapital från de större jordägarna eller staten. Städernas borgerskap bestod av köpmän och rika hantverkare, vars näringsverksamhet ofta skyddades av skråliknande system.
Ekonomin omvandlades från att vara jordbruksdominerad och statisk medan industrierna växte fram. I England, som var ledande i den industriella omvandlingen, inträffade en revolution redan 1688, och den sociala oron fanns kvar under 1700-talet. Adelns makt hade minskat i England, ekonomin liberaliserats och saker som till exempel tryckfrihet och parlamentarism hade införts. I Frankrike fanns det kungliga enväldet och adelns starka ställning kvar ända till 1789, vilket kan ha bidragit till den franska revolutionen.
1800–1900 Under 1800-talet nådde den industriella omvandlingen de flesta länder i Europa. Effektivare jordbruksmetoder ledde till ett högre överskott ifrån jordbruket som ledde till högre befolkningstillväxt. Färre människor behövdes i jordbruket och flyttade in till städerna där fabriker växte upp och en ny typ av arbetare skapades.
Lönearbetet som fenomen kom att dominera ekonomin; därmed ändrades samhällets klasstruktur. Förr hade befolkningsmajoriteten ordnat sitt uppehälle genom avkastning från den jord man brukade, men nu fick arbetare i stället lön som betalning för sin arbetsinsats. Med pengarna från arbetsgivaren köpte man de varor som erbjöds. Många människor i västvärlden flyttade till städerna där arbetslösheten steg. Det ledde till låga löner och förhållanden som ofta var mycket svåra för de anställda. I början av den industriella eran kom många att arbeta upp till 16 timmar om dagen, även barn. De flesta historiker menar dock att förhållandena i jordbruket var lika dåliga eller sämre än i industrin.Västvärldens väg till välståndminiatyr|300px|vänster|Marx' värdeteori
Den tyska socialisten Ferdinand Lassalle formulerade i mitten av 1800-talet vad han kallade "den järnhårda lönelagen". Baserad på Malthus teori om befolkningsökningsmekanismer förutspådde den att lönerna för arbetare i längden skulle tendera att ligga just så lågt att arbetarna precis kunde överleva och reproducera sig. Teorin, som verkade stämma med de rådande förhållandena, kritiserades dock tidigt, bland annat av Ricardo och Marx.
Under 1800-talet kom kapitalismen att utvecklas under frihandels-/laissez-faire-tecken, men den sociala och politiska oron som uppstod (till exempel 1848-revolutionerna och hot om socialistiska revolutioner) ledde till vissa sociala reformer i många europeiska länder. De växande sociala kraven som drevs av socialdemokratiska, socialistiska och delvis liberala partier åstadkom statliga ingripanden för att höja lönerna och förkorta arbetstiderna samt införandet av vissa ålderspensioner, skolgång, sjukvård och liknande förmåner förknippade med en framtida välfärdsstat. Statliga utgifter och därmed skatter och tullar ökade också vilket ledde till att hädanefter bedrevs den kapitalistiska ekonomin under statliga regleringar och så småningom även reglerades med avtal med fackföreningarna. Två stormakter som avvek genom att inte reformera sin sociala och ekonomiska politik var Ryssland och Österrike-Ungern.