miniatyr|300px|Ryland-fragmentet Papyrus52 på John Rylands Library i Manchester, England. Papyrus P52 (52), även Papyrus Rylands Gr. 457, är ett litet papyrusfragment med grekisk text från Johannesevangeliets 18:e kapitel, delar av verserna 31–33 och 37–38. Det är allmänt ansett som det äldsta kända textvittnet till Johannesevangeliet och till någon av Nya testamentets böcker över huvud taget. Genom handskriftsanalys har fragmentet daterats till första halvan av 100-talet, och det uppges ofta ha skrivits cirka 125–150. Det kan emellertid inte dateras med större noggrannhet än till någon gång under perioden sent nollhundratal till tidigt 200-tal (cirka 90–220), även om det i modern tid oftast förlagts till någon gång i perioden från tidigt till sent 100-tal, framför allt under den första halvan av 100-talet. Originalkällan, Johannesevangeliet, dateras av moderna forskare vanligen till perioden 90–100.
Den kreditkortsstora lämningen av den ursprungliga handskriften förvaras i dag på John Rylands Library i Manchester. Fragmentets höjd är knappt 8,9 centimeter, dess bredd 6 centimeter, och det kommer från en bok, en så kallad kodex. Genom beräkningar av meningarnas fulla längd på både fram- och baksidorna, har kodexen uppskattats till att ha varit drygt 21 centimeter hög och cirka 20 centimeter bred.
Upptäckt, bakgrund och skrift P52 ingår i en samling texter från Fayum och Oxyrhynchos i Egypten; texter som härrör från den ptolemaiska och romerska perioden. År 1920 införskaffades denna samling från Egypten för John Rylands Librarys räkning. P52 har alltså inte grävts fram i någon arkeologisk utgrävning och det är därför bara ett antagande, visserligen rimligt och välgrundat, att det påträffats på någon av dessa två platser. Dock bör påpekas att papyrusfragmenten som påträffats vid Oxyrhynchos gjordes genom arbete av arkeologerna Bernard Grenfell och Arthur Hunt 1896. Papyrusfragmenten uppgår till ett antal av hela 500000, varav omkring endast 6000 i dagsläget har tolkats och publicerats. Redan vid första dagens grävningar påträffades okända fragment av Thomasevangeliet. Papyrusfragmenten vid Oxyrhynchos redovisar en nästan tusenårig skatt av grekisk skrivkonst i Egypten. Troligen har handskriften nedtecknats av någon skrivkunnig person som verkade i området.
Den första studien av P52 företogs av Colin H. Roberts (1909–1990) vid St John’s College i Oxford och han publicerade denna tidigt i sin karriär 1935 när han var endast tjugofyra år gammal.
Den bevarade texten är skriven på papyrus och består av delar av Johannesevangeliet 18:31–33 (recto) och 18:37–38 (verso). Texten är löpande skriven och saknar de numreringar i kapitel och verser som åtföljer dagens bibeltexter, då sådana uppdelningar infördes långt senare. Den är skriven med en handstil kännetecknande för första halvan av 100-talet, men någon exakt datering är inte möjlig att göra.
Texten miniatyr|180 px|P52, recto, Joh. 18:31–33. Nedanstående text är den transkription från Papyrus 52 som Colin Robert gjort.
Den grekiska texten på P52:s framsida (recto) med lämningar av Johannesevangeliet 18:31–33 och med de helt eller delvis bevarade bokstäverna markerade med fet stil:
Svensk översättning av Johannesevangeliet 18:31–33 från Bibel 2000 med den text som ungefär motsvarar den grekiska markerad med fet stil:
miniatyr|180 px| P52, verso, Joh. 18:37–38. Den grekiska texten på P52:s baksida (verso) med lämningar av Johannesevangeliet 18:37–38 och med de helt eller delvis bevarade bokstäverna markerade med fet stil. På andra raden har ΕΙΣ TOΥΤΟ (εἰς τοῦτο = för detta) inte medtagits för att göra denna betydligt längre rad ungefär lika lång som övriga rader. Roberts antog att detta uttryck, som är en upprepning från rad 1, rimligen var det som saknades. I så fall utgör detta en variant och en kortare läsart som inte finns bevittnad någon annanstans:
Svensk översättning av Johannesevangeliet 18:37–38 från Bibel 2000 med den text som ungefär motsvarar den grekiska markerad med fet stil:
Kodexen Fragmentet mäter cirka 8,9 gånger 6,0 centimeter och är del av en kodex som har beräknats att ha varit cirka 21 gånger 20 centimeter stor. Fragmentet består av delar av Johannesevangeliet 18:31–33 på framsidan (recto) och 18:37–38 på baksidan (verso). Det omfattar sju rader text där den översta raden också var sidans översta rad, och där delar av den inre sidmarginalen finns bevarad. Allmänt antas P52 innehålla en i övrigt obevittnad läsart av Johannesevangeliet. Under förutsättning att boken innehöll hela Johannesevangeliet med ungefär den text vi känner, borde den ha uppgått till 130 sidor, och med en tänkt titelsida till troligen 66 blad. Marginalerna förefaller ha varit väl tilltagna med över 20 millimeters marginal i överkant, 5 millimeters avstånd mellan raderna och bokstäver som är mellan 3 och 4 millimeter höga. Stilen är prydlig med klart formade bokstäver. Skribenten har vinnlagt sig om att skriva så att texten ska vara lättläst, fastän skriften inte tillhör de bästa formellt textade majuskelstilarna från denna tid. Stilen kan beskrivas som grov, rundad och rätt noggrann. Den uppvisar några oregelbundenheter och en klumpighet i utformandet av vissa bokstäver och skribenten hade en förkärlek för snirklingar och hakar i slutet av bokstäverna. Det bevarade fragmentet innehåller inte mycket text. Det består totalt av 111 synliga och 8 delvis synliga bokstäver och endast 18 av det grekiska alfabetets 24 bokstäver finns representerade. Om exempelvis bokstäverna psi (ψ) och fi (φ) hade funnits med, skulle texten ha utgjort ett bättre underlag för den paleografiska studien.
Dateringen av fragmentet Kol-14-metoden Fragmentet har inte daterats med kol-14-metoden. Med dagens förbättrade mätmetoder behövs endast en mycket liten del papyrus för att kunna utföra ett test. Dock verkar sådana undersökningar ligga i framtiden eftersom många större bibliotek har som policy att inte tillåta att ens delar av dokumenten förstörs, även om det rör sig om mycket små delar. Detta blir än mer påtagligt när det rör sig om ett så litet fragment som P52. Dessutom vore en bestämning av P52:s ålder genom kol-14-metoden sannolikt av mindre värde, eftersom noggrannheten i mätningarna i bästa fall ändå inte är bättre än ± 50 år. Det vill säga att man med viss säkerhet och under ideala förhållanden ändå inte kan datera skrivmaterialet (papperssäven från vilken papyrusarket tillverkades) inom ett mindre tidsintervall än 100 år.
Paleografiska metoder Eftersom kol-14-metoden ofta inte går att använda och ger för oprecisa resultat, anses än så länge paleografiska metoder, det vill säga en tidsbestämning genom analys av handstilen, vara att föredra. Men även denna metod är oprecis och har i bästa fall en tolerans av ± 25 år vad gäller säkerheten i dateringen, bland annat för att en ung vuxen person anses behålla sin handstil genom hela livet. Ofta är det tidsintervall till vilket texten kan dateras dock betydligt större än 50 år. Och även om den tid en skrivare var aktiv inte var längre än 30 till 35 år, lärdes färdigheten att skriva ut i skolor där eleverna instruerades att skriva som sin lärare, varvid samma stil kunde upprätthållas över flera generationer. Som tumregel bör man därför med hjälp av handstilen inte datera med större noggrannhet än inom ett tidsintervall av åtminstone 70 till 80 år.
miniatyr|250px|Baksidan av fragment 1 av Papyrus Egerton 2, även benämnt Egertonevangeliet. Denna handskrift från cirka år 200 är skriven med en handstil som liknar den i P52. miniatyr|En sida från Chester Beatty III eller P47 innehållande delar av Uppenbarelseboken 9:10–17:2. Detta textfynd är paleografiskt daterat till 200-talet och enligt Andreas Schmidt finns här 9 bokstäver (α, η, κ, λ, μ, π, τ, υ, ω) som är identiskt utformade som de i P52. Studier Colin Robert ansåg i sin studie från 1935 att utifrån det sätt på vilket bokstäverna är formade liknar texten främst de handskrifter som bedömts vara från första halvan av 100-talet, och han daterade därför skriften till någon gång under denna period. De texter han ansåg mest liknade skriften i P52 var en text ur Iliaden från Papyri Graecae Berolinenses (P. Berol. 6845) och Papyrus Egerton 2. Den förstnämnda texten hade av dess utgivare daterats till perioden sent nollhundratal till tidigt 100-tal, den senare ansågs vid Roberts tid ha skrivits i mitten av 100-talet, men anses nu snarare ha skrivits cirka år 200. Båda dessa jämförelsetexter är i sin tur daterade endast genom paleografiska överväganden. Efter Roberts har andra paleografer kommit till likartade slutsatser, men undantag finns.
Eric Turner daterar P52 till första halvan av 100-talet. Philip Comfort och David Barrett förordar en tillkomsttid redan tidigt under första halvan av 100-talet, cirka 100–125, fast troligen närmare år 100. Pasquale Orsini och Willy Clarysse förordar en tillkomst mellan cirka 125 och 175, således i mitten av 100-talet. Andreas Schmidt förlägger däremot P52 till andra halvan av 100-talet genom att föreslå en ungefärlig tillkomsttid vid år 170 ± 25 år. Dateringen till denna senare tid grundar han på P52:s likhet med Chester Beatty-papyrerna III (P47) och X och med Papyrus Egerton 2; vilken ofta ansetts utgöra den viktigaste jämförande texten för en tidig datering av P52. Genom att Papyrus Egerton 2 nu visat sig komma från samma handskrift som Papyrus Köln 255 och att det i denna finns en böjd apostrof mellan två konsonanter, något som anses ha blivit brukligt i grekiska texter först på 200-talet, har många omdaterat Papyrus Egerton 2 till cirka år 200. Enligt Schmidt bör en senaredatering av Papyrus Egerton 2 med cirka 50 år innebära att också P52 är 50 år yngre än vad som tidigare antagits. Också Stanley Porter anser att skriften i Papyrus Egerton 2 är mycket lik den i P52 men att några variationer tyder på att P52 bör vara något äldre. Han menar vidare att det finns åtminstone några exempel också från 100-talet på sådana apostrofer som den som återfinns i den handskrift varur Papyrus Egerton 2 kommer, och han vill därför förlägga båda dessa skrifter till mitten av 100-talet med P52 som den något tidigare av de två.
Brent Nongbri kritiserar både Comforts tidiga datering (strax efter år 100) och Schmidts sena datering (sent 100-tal). Nongbri anser att båda dateringarna är gjorda med alldeles för snävt tidsintervall och att de dessutom huvudsakligen är baserade på jämförelser med andra dokument som heller inte är daterade på annat sätt än paleografiskt. Nongbri anser att man i första hand bör göra jämförelser med dokument som är säkert daterade, och Barker menar att det annars lätt blir cirkelresonemang. Nongbri lät jämföra P52 med alla kända säkert daterade handskrifter som han ansåg liknade P52 och fann skrifter med likartad handstil från slutet av nollhundratalet till ända in på 200-talet. De dokument han ansåg uppvisade de största likheterna med P52 var P. Fayûm 110 från år 94 (som också Roberts hade med i sin studie), P. Mich. inv. 5336 från cirka år 152 och P. Amh. 2.78 från år 184. De två sistnämnda anser Nongbri vara minst lika nära paralleller som Roberts exempel. Nongbri anser sig inte på något sätt ha motbevisat Roberts mycket försiktiga datering av P52 till första halvan av 100-talet, utan bara ha visat att en datering till såväl andra halvan av 100-talet som början av 200-talet är fullt möjlig.
Emedan formellt skrivna texter, som P52, nästan alltid är odaterade (en text kan exempelvis vara daterad om någon skrivit något som går att tidsdatera på dess baksida), är de daterade texterna (som exempelvis de Nongbri använder som jämförelsematerial) oftast skrivna snabbare i en mindre formell och mer kursiv stil. Porter anser att även om dessa texter i sig är värdefulla, minskar det deras värde som jämförelsematerial.