Antisemitism är fientlighet, fördomar eller diskriminering mot judar bara därför att de är judar.See, for example:
"Anti-Semitism", Encyclopædia Britannica, 2006. Johnson, Paul. A History of the Jews, HarperPerennial 1988, p 133 ff. Lewis, Bernard. "The New Anti-Semitism" , The American Scholar, Volume 75 No. 1, Winter 2006, pp. 25–36. The paper is based on a lecture delivered at Brandeis University on March 24, 2004. Det betraktas allmänt som en form av rasism.
Antisemitismen kan ta sig uttryck som fientlighet mot verkliga eller inbillade drag hos den judiska religionen, kulturen eller föreställda rasmässiga förmågor och egenskaper. Termen användes av den judiske orientalisten och bibliografen Moritz Steinschneider år 1860 och avsåg då fientlighet mot hela den så kallade semitiska rasen (förutom judar exempelvis araber, assyrier och amharer), men används sedan början av 1900-talet om en fientlig inställning enbart gentemot judar.http://blog.svd.se/historia/2015/01/24/antisemitism-och-islamofobi/ Dick Harrison i Svenska Dagbladets historieblogg Det sammansatta ordet antisemit blev populärt i Tyskland 1879.Alex Bein (1990): The Jewish Question
Antisemitismens teman har varierat genom historien. De flesta kristna kyrkor brukade förr framställa judarna som Jesu mördare, genom dåtidens idéer om kollektivt och historiskt fortplantad skuld; men vare sig dessa idéer eller idén om det ursprungliga gudsmordet har numera stöd i någon viktigare gren av kristen teologi. I modern tid har dock syftet ofta varit att belägga judar med medfödda föraktliga karaktärsegenskaper. I vissa högerextrema, nazistiska och fascistiska sammanhang tror man på en teori som brukar kallas Zionist Occupation GovernmentZog Symbollexikon expo.se som går ut på att judar försöker krossa den västerländska civilisationen och den vita rasen genom att först kontrollera bland annat banksystem och media.
Etymologi och definition
Etymologi Ordet semit kommer från bibliska figuren Sem, en av Noas söner. Termen myntades på 1700-talet av medlemmar i Göttingens historiska skola för att beteckna de språk som ansågs härstamma från Sems ättlingar, till exempel hebreiska och arabiska. Ordet antisemitisk användes först av orientalisten Moritz Steinschneider på 1860-talet, när han kritiserade den franske filosofen Ernest Renans påståenden om att de ”semitiska raserna” var underlägsna de ”ariska raserna”. Både Steinschneider och Renans pratade då om en större grupp som förutom judar även inkluderade araber och etiopier.
1879 gav den tyske journalisten Wilhelm Marr ut en pamflett där han använde Semitismus som synonym till judendom och beskyllde judar för en global konspiration. Denna användning av semitismus följdes av skapandet av termen antisemitismus, som användes för att beteckna motstånd mot judarna som folk och motstånd mot den judiska andan. Pamfletten blev populär och ledde till bildandet av Antisemiten-Liga. Marr influerades av tidens ”rasvetenskap” och rasistiska föreställningar.
Antisemitism nämns första gången i svenska språket 1890 och härrör enligt SAOB från hovpredikant Adolf Stoecker.
Definition Även om den allmänna betydelsen av antisemitism är fientlighet eller fördomar mot judar, och enligt den tyske historikern Olaf Blaschke har det blivit ett paraplybegrepp för negativa stereotyper om judar, har flera auktoriteter utvecklat mer formella definitioner.
Helen Fein, förintelseforskare och professor vid City University of New York, definierade 1987 antisemitism som ”en bestående latent struktur av fientliga föreställningar om judar som kollektiv, som manifesteras hos individer som attityder, och i kulturen som myt, ideologi, folklore och bilder, samt i handlingar – social eller juridisk diskriminering, politisk mobilisering mot judar, och kollektivt eller statligt våld – som resulterar i och/eller är avsett att distansera, förflytta eller förgöra judar som judar.” Feins definition har utvecklats av bland andra Dietz Bering vid Kölns universitet.
Flera internationella och statliga organ har försökt definiera antisemitism formellt. År 2005 angav USA:s utrikesdepartement att ”även om det inte finns någon universellt accepterad definition, finns det en allmänt klar uppfattning om vad begreppet omfattar.” I rapporten 2005 Report on Global Anti-Semitism definierades termen som ”hat mot judar – individuellt och som grupp – som kan härledas till judendom eller etnicitet.”
Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter definierar antisemitism som "en viss uppfattning om judar, som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judar eller icke-judar och/eller deras egendom, mot judiska gruppers institutioner samt religiösa byggnader och platser".Definition från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (engelska, svensk översättning av European Forum on Antisemitism )
Jerusalemdeklarationen från 2021 definierar antisemitism som ”diskriminering, fördomar, fientlighet eller våld mot judar som judar (eller judiska institutioner som judar)”.
Historia
Antiken och tidig kristendom miniatyr|Skulpturen, den så kallade "judesuggan" i Uppsala domkyrka från början av 1300-talet, visar att hån mot judar förekom tidigt inom kristendomen, även i Sverige. Edward H. Flannery har spårat antisemitismens rötter tillbaka till 300-talet f.Kr. Detta kopplas sannolikt till att den judiska monoteismen avvek så starkt från antikens polyteistiska religioner.
Bland tidiga kristna utvecklades en aversion mot judar. Dels på grund av judars motstånd mot konvertering, dels på grund av föreställningen att de bar skulden för Jesu död. Kristna texter och kyrkofäder som Johannes Chrysostomos beskrev judar som ”Kristus-mördare” och tillskrev dem kollektiv skuld. Detta blev en återkommande anklagelse i tidig kristen predikan och teologi.
Medeltiden Under medeltiden förekom en religiöst präglad antisemitism i Europa. Judar beskylldes bland annat för att sprida digerdöden genom att förgifta brunnar, och anklagades för ritualmord på barn för att använda deras blod vid beredning av påskbröd.
Från 800-talet och framåt tilldelades kristna och judiska minoriteter dhimmi-status i den medeltida muslimska världen, vilket gav dem skydd samtidigt som de saknade samma rättigheter som muslimer. Judar hade större frihet i al-Andalus än i det kristna Europa och Córdoba blev ett centrum för judisk kultur. Från 1000-talet hårdnade dock förföljelserna, särskilt efter att Spanien invaderats av almoraviderna, en strikt muslimsk dynasti från Marocko. Många judar flydde till andra muslimska länder eller till kristna riken i norr.
De kristna korstågen, som pågick från slutet av 1000-talet till 1200-talet, blev katastrofala för judar genom massakrer, tvångskonverteringar och förföljelser. 1096 års tyska korståg var ett av de tidigaste omfattande våldsutbrotten mot judar i medeltida Europa.
Medan vissa påvar gav judar skydd, bidrog andra till deras marginalisering. Påve Innocentius III spelade en central roll när han deklarerade judar som Kristi fiender. Under 1200- och 1300-talen fördrevs judar från Frankrike och England, deras egendom konfiskerades och många utsattes för våld, ofta för att berika kronan. År 1290 fördrevs judar helt från England genom kung Edvard I av Englands Edict of Expulsion. I Spanien har massakern 1391 i Kastilien och Aragonien beskrivits som en vändpunkt. I Tysk-romerska riket förekom periodiska förföljelser och lokala utvisningar av judar och andra minoriteter. Många judar sökte skydd i Östeuropa, bland annat i Polen där de välkomnades för sina kunskaper i handel.
Under medeltiden började judar i väst skuldbeläggas för sitt inflytande inom handel och finans, något som skildrats i Shakespeares pjäs Köpmannen i Venedig. I den kristna världen hade judar begränsade alternativ utanför handel: de tilläts inte inneha offentliga tjänster eller utöva vissa hantverk åt kristna kunder. Dessutom förbjöd de kristnas egna lagar kristna att ta ränta på lån. Verksamheten underlättades av omfattande släkt- och vänskapsnätverk spridda över världen samt av att många judiska män var läskunniga enligt religiösa påbud. Denna internationella koppling bidrog samtidigt till uppfattningen bland kristna att judar var trolösa och politiskt lömska.
Reformation och tidigmodern tid, 1500–1700-tal Den katolska kyrkan var i perioder starkt antisemitisk, och har anklagats för en dubbel syn på antisemitism: en 'ond' baserad på härstamning och en 'god' som byggde på föreställningar om girighet, kontroll och konspirationer. År 1492 fördrevs Spaniens judar på initiativ av drottning Isabella och inkvisitorn Tomás de Torquemada, som såg dem som ett hot mot katoliker. Många som valde att stanna praktiserade sin religion i hemlighet. Under mer än 300 år fortsatte den spanska inkvisitionen att misstänkliggöra och förfölja judiska och muslimska familjer som ansågs inte ha konverterat fullt ut till kristendomen. Först på 1800-talet tilläts judarna åter i landet. År 1555, grundade påve Paulus IV Roms getto, där stadens judar tvingades bosätta sig.
Även inom protestantismen utvecklades en hård antijudaistisk retorik. Martin Luther publicerade 1543 skriften Om judarna och deras lögner, där han uppmanade till förföljelse och fördrivning. Texten fick stort genomslag i norra Europa och Luthers skrifter kom långt senare att utnyttjas i nazistisk propaganda. Barnboken Trau keinem Fuchs auf grüner Heid inspirerades till exempel direkt av Luthers "folkvisdom" om judarna som grupp.
Upplysningen, 1700–1800-tal Ett av de första europeiska exemplen på åtgärder för att förbättra förhållandet till judarna i Europa var det så kallade toleransediktet som utfärdades av den tysk-romerske kejsaren Josef II 1781, vilket gav judarna rätt till fri religiös utövning. Det kom bland annat att även tillämpas i Sverige och gav för första gången icke-konverterade judar möjlighet att slå sig ned i landet. Franska revolutionen innebar också lättnader i restriktionerna för judar och kom under Napoleonkrigen att påverka lagstiftningen även i andra länder. Samtidigt som judarnas politiska rättigheter ökade stärktes även antisemitismen i takt med nationalismens framväxt.Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagord Antisemitism)
Rysslands stora grupp judar som från tyskt område bosatte sig i Polen, Litauen och Ukraina och kom att stå utanför de politiska förändringar som skedde i Västeuropa. Under Alexander I av Ryssland begränsades judarnas rätt till yrkesutövning och bosättning. Judar ansågs olämpliga för militärtjänst och fick i stället betala skatt för att befrias från denna. År 1827 införde Nikolaj I av Ryssland så kallade "kantonistskolor" dit judiska pojkar skickades vid 12 års ålder och där de förbereddes för militärtjänst. Man försökte i dessa skolor förmå judarna att konvertera. Under Alexander II av Ryssland lättades förtrycket mot judarna men i samband med mordet på honom 1881 förekom våldsamma judepogromer runt om i Ryssland och två miljoner judar flydde landet, mestadels till USA.
Modern politisk antisemitism miniatyr|Wilhelm Marr, Der Weg zum Siege des Germanenthum über das Judenthum. Den moderna politiska antisemitismen växte fram på 1800-talet med massmedias genombrott. Tack vare upplysningsidéer och en allt mer allmänbildad medelklass hade judar fått mer frihet, och i takt med det tillkom anklagelser om en påstådd dominans inom konster, vetenskap och politik – det sistnämnda i både öst- och västblocken.