Sven Gustaf Wingquist, född 10 december 1876 i Kumla,SydnärkenyttRiksarkivet, Folkräkning 1880 (fadern stavar namnet Wingqvist)Sveriges dödbok 1947-2003, (CD-ROM version 3.0) Sveriges Släktforskarförbund 2003 död 17 april 1953 i Göteborg, var en svensk maskiningenjör, uppfinnare och industriman. Wingquists banbrytande kullagerskonstruktioner lade grunden till AB Svenska Kullagerfabriken (sedermera AB SKF), som han var med och grundade 1907. Han var bolagets förste verkställande direktör från starten och fram till 1919 samt senare bolagets styrelseordförande under åren 1938–1953. Wingquists experiment ledde även fram till betydelsefullt specialstål för kullagren. Vid AB Bofors var han styrelseordförande 1917–1932 och 1937–1946 samt verkställande direktör 1933–1936.
Biografi
miniatyr|stående|Sven Wingquist. Oljemålning av Oskar Spitzmüller, Wien. År 1894 tog Wingquist maskiningenjörsexamen vid Örebro tekniska elementarskola (nuvarande Rudbecksgymnasiet), varefter han 1894–1895 utbildade sig till textilman vid John Lennings vävskola i Norrköping. Wingquist praktiserade 1895–1896 vid Gävle mekaniska verkstad och vid olika verkstäder i USA. Han var ritare vid Kungl. Lotsstyrelsen 1896.
Under åren 1896–1899 var han anställd som ingenjör vid Jonsereds Fabriker. Därefter anställdes han som driftsingenjör vid Gamlestadens Fabrikers AB i Göteborg. Här fick han ansvara för reparationsverkstaden och ångmaskincentralen.Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, del I:I Göteborg 1863-1913, professor Artur Attman, utgiven av Göteborgs stadsfullmäktige, Elanders Boktryckeri, Göteborg 1963, s. 133, 135.
Som ung driftsingenjör vid Gamlestadens Fabriker fick han i uppgift att lösa de återkommande maskinstoppen som orsakades av havererade lager på de långa centrala drivaxlarna. Han kom underfund med att detta orsakades av sättningar i lermarken,Byggnaderna i Göteborg, särskilt vid Göta älv vilar på lerhaltig mark i olika skikt, som härrör från inlandsisens avsmältning. som fabriken var byggd på.Fritz, Martin & Karlsson, Birger, SKF - Världsföretaget 1907-2007, Informationsförlaget, Stockholm 2006. s. 13. Knappt mätbara förskjutningar av lagerlägena för drivaxlarna resulterade i stora lagerkrafter på de i princip helt stela kullagren, vilka till slut skar. Lagren, som i huvudsak var av tyskt fabrikat,Göteborgs historia II: Från handelsstad till industristad 1820-1920, Martin Fritz, Norstedts Tryckeri, Stockholm 1996 s. 252, 257, 363. var också i övrigt av undermålig kvalité.
Wingquists försök att lösa lagerproblemen i fabriken sammanföll i tiden med de intensiva diskussioner om olika lagertyper som pågick i tekniska kretsar vid den här tiden, speciellt i Tyskland. Metallurgen professor Richard Stribeck hade på uppdrag av DWM (Deutsche Waffen- und Munitionsfabrik) 1899, publicerat en rapport 1902 som på vetenskaplig grund gjorde en jämförelse mellan glidlager och kullager som maskinelement.
Rapporten kom att bli ett genombrott för kullagertekniken, där Stribeck, i motsats till vad som tidigare varit den allmänna uppfattningen, kunde påvisa stora tekniska fördelar med kullager jämfört med glidlager för många olika typer av lagringar. Wingquist följde noga med i de diskussioner som pågick och förstod i ett tidigt skede att det fanns ett stort utrymme för innovationer inom kullagertekniken. Han höll en rad föredragningar i ämnet inom ledande ingenjörsföreningar i Göteborg där han påvisade de tekniska fördelarna med kullager baserade på Stribecks rapport och den utveckling som pågick i främst Tyskland.
För att kunna arbeta effektivare med lagerproblemen i fabriken inrättades på Wingquists initiativ en mindre experimentverkstad på fabriksområdet där olika lagertyper och stålkvalitéer kunde provas under kontrollerade former. Detta ledde så småningom fram till en rad olika lagertyper och redan 1906 sökte han patent på ett 1-radigt självreglerande spårkullager med sfärisk form på ytterringens löpbana (svenskt patent nr. 24160), men som hade den nackdelen att det inte klarade axiella laster i någon nämnvärd grad genom kilverkan på kulorna och lagertypen tillverkades därför aldrig i några större antal. miniatyr|180px|Originalskiss på ett självinställande lager av tidig modell. Jämför med lagret till vänster på undre bilden.
En av SKF:s grundare miniatyr|200px|Sven Wingquist självreglerande dubbelradiga radialkullager. En tidig version till vänster med begränsad sfärisk yta på ytterringens löpbana och slutlig version 1907, till höger. miniatyr|200px|Sven Wingquist ritning till patentet nr 25406, 1907. frame|vänster|Självjusterande radialkullager - svenskt patent nr 25406. miniatyr|200px|Arrangerad bild med Sven Wingquist vid sitt ritbräde på 1940-talet.
Wingquist och ledningen för Gamlestadens Fabriker förstod rätt snart, att en liten experimentverkstad med begränsade resurser inte var tillräcklig för att kunna arbeta vidare med de alltmer avancerade konstruktioner som Wingquist skissade på och som på sikt kunde utgöra grunden för ett nytt fristående kullagerföretag. Detta var en framtidsvision som Wingquist tidigt framförde, men som han inledningsvis inte fick gehör för. På initiativ av Wingquist grundades emellertid Svenska Kullagerfabriken (SKF). Till att börja med var SKF ett dotterbolag till Gamlestadens Fabrikers AB. Detta gjordes för att kunna koncentrera den kapitalkrävande utvecklingen av kullager till ett separat bolag med eget riskkapital.
Vid bolagsstämman den 16 februari 1907 på Gamlestadens Fabriker AB beslöt Axel Carlander och Knut J:son Mark att skjuta till det nödvändiga kapitalet för dotterbolaget. Sven Wingquist utsågs till verkställande direktör och teknisk chef. Aktiekapitalet fördelades på totalt 110 aktier varav Knut J:son Mark tecknade sig för 84 aktier – varav 80 för Gamlestadens fabrikers räkningSteckzén (1957), s. 50. – och Sven Wingquist för 20 aktier."Ur stiftelseurkunden", SKF 1907-1957 - en bildrevy, Redaktör P. Gillis Persson, Sfären 2-1957, Göteborg 1957. s. 7. Av dessa erhöll Wingquist tio i gottgörelse för redan gjorda och för kommande kullageruppfinningar. Axel Carlander, Johan Christopher Carlander och Johannes J:son Mark tecknade sig för två aktier vardera.
Axel Carlander utsågs till styrelsens ordförande för det nya bolaget. Vid denna tidpunkt var det berömda 'SKF-lagret' ännu inte färdigutvecklat även om Sven Wingquist var på rätt spår och arbetade intensivt med olika prototyper. Efter ingående studier fann han lösningen med det dubbelsidiga sfäriska kullaget, på påskdagen den 31 mars 1907. Wingquist hade då funnit lösningen på problemen med bland annat lagerhaverierna för maskinerna vid Gamlestadens Fabriker och många andra lagerproblem på det maskintekniska området.
En avgörande patentansökan Patentansökan inlämnades den 21 maj 1907 in till Patent- och registreringsverket och redan den 6 juni 1907 godkändes S.G. Wingqvists patentansökan i Sverige, på ett flerradigt självreglerande radialkullager, svenskt patent nr. 25406."Anordning vid kullager". Klass 40:b. Patent i Sverige från den 6 juni 1907 , Patent nr 25406, Beskrivning offentliggjord af Kungl. Patent- och Registreringsverket den 5 september 1908. Det banbrytande med Sven Wingquists uppfinning var att lagret hade dubbla kulrader, kombinerat med en sfärisk form på den yttre lagerringens löpbana med speciella geometriska förhållanden, som gjorde att lagret även klarade betydande axiella laster utan att lagerbanorna och kulorna utsattes för alltför stora påkänningar. Lagret, som kom att benämnas 'SKF-lagret', lade grunden till SKF:s snabba expansion som lagertillverkare.
I Gamlestadens Fabrikers årsredovisning för 1906Att årsredovisningen 1906 inkluderade bolagsstämman 16 febr. 1907 har bekräftats av Martin Fritz i oktober 2008, medförfattare till boken SKF - Världsföretaget 1907-2007 (2006)., som presenterades på våren 1907, och som även inkluderade den bolagsstämma som hölls i februari 1907 då SKF grundades, gav Gamlestadens Fabriker följande redovisning över SKF:s start: "Ingeniör Wingquist har under året experimenterat med tillverkning av ett nytt kullager, varå han sökt patent, och som efter allt att döma skulle komma att visa sig överlägset andra dylika. Då vi genom att sätta in kullager i maskinerna, där så kunde ske, skulle spara ej obetydligt med kraft, beslöt Styrelsen anskaffa en del maskiner för att tillverka dessa lager. Härvid hade jämväl den tanken, att om detta försök visade sig fördelaktigt, borde det vara en god affär att bilda ett särskilt bolag för denna fabrikation. Sedan vi nu varit igång någon tid och erfarenheten tycks styrka, att man kan hysa goda förhoppningar om saken, har en tomt för en ny fabrik köpts av Göteborgs Stad, varjemte en del maskiner för tillverkningen anskaffats. I början av detta år har också konstituerande stämma hållits med Aktiebolaget Svenska Kullagerfabriken, vari Styrelsen för Gamlestadens Fabrikers Aktiebolag tecknat aktier för 82 000. Det är Styrelsens förhoppning, att detta skall visa sig vara ett lyckligt beslut.
Vid samma tid söktes och godkändes också patent på lagertypen i bland annat Tyskland, Frankrike, Storbritannien och i USA. Totalt erhölls patent i tio olika länder under en kort tidsperiod. I patent nr. 25406 finns både ett 2- och ett 3-radigt radialkullager beskrivet, men det var det 2-radiga kullagret med sfärisk form på ytterringens löpbana, allmänt kallat 'sfäriskt kullager', som blev SKF:s stora försäljningsframgång. Wingquist hade också varit mycket förutseende genom att ta ut patent i samtliga stora industrinationer för att kunna förhindra plagiat.
Ledde SKF:s affärsutveckling SKF fick ett försprång och etablerade snabbt egna agenter, försäljningskontor och fabriker i ett flertal länder utanför Sverige. Sven Wingquist var inte bara den drivande i SKF:s teknikutveckling, utan också i hög grad involverad i SKF:s lansering och marknadsföring av produkterna. Genom att snabbt bygga upp ett vittförgrenat återförsäljarnät och etablering av egna fabriker utomlands utgjorde patentet 25406 en viktig grund för företagets möjligheter att utvecklas internationellt.
Den energiska bearbetningen av marknaden, som Wingquist bedrev, och den successiva etableringen av egna fabriker utomlands, med en första fabrik i Luton i England 1911, resulterade i att försäljningsvärdet redan 1909 uppgick till ett belopp, som översteg 500 000 kronor. Därefter steg det nästan explosionsartat; år 1910 till 1 miljon kronor, år 1911 till 2 miljoner kronor, år 1912 till 4,5 miljoner kronor och 1913 till 6,5 miljoner kronor. Försäljningsframgångarna skedde i hård konkurrens från främst Fichtel & Sachs i Tyskland, Hoffmann i England och Timken i USA.
På den tyska marknaden var den inhemska kullagerindustrin betydande. Där skapades också 1913 av de större fabrikerna en kullagerkonvention, som hade karaktären av kartellbildning och som i viss utsträckning var riktad mot SKF:s expansion. Wingquist, som tidigt hade övervägt att grunda ett dotterföretag i Tyskland, valde då metoden att förvärva inflytande över en av de tyska kullagerfabrikerna. Genom en nyemissionen 1913, som tillförde SKF ett nytt kapital på 6 miljoner kronor, fick SKF möjlighet att köpa halva aktiekapitalet i Norma Compagnie i Cannstatt. Detta innebar för SKF en investering av 3 miljoner Mark. Genom denna affär blev SKF etablerad i Tyskland och inträdde 1914 i den tyska kullagerkonventionen.Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, del I:2 Göteborg 1913-1962, professor Artur Attman, utgiven av Göteborgs stadsfullmäktige, Elanders Boktryckeri, Göteborg 1963 s. 40, 59, 65, 71.
miniatyr|200px|Fältprovning av SKF-hjullager på en SCANIA-lastbil i september år 1909. Sven Wingquist syns till höger bak på flaket.