Örgryte IS, Örgryte Idrottssällskap, ÖIS eller familjärt Sällskapet, är ett idrottssällskap i Göteborg, bildat den 4 december 1887 av Wilhelm Friberg. Örgryte har sektioner för bowling, brottning, friidrott, handboll och handikappidrott, men det är sektionen för fotboll som blivit mest känd. ÖIS fotbollssektion är Sveriges äldsta fotbollsklubb som fortsatt bedriver verksamhet, och var drivande i fotbollens utveckling i Sverige under 1890-talet. Föreningens motto lyder Mens sana in corpore sano vilket är latin för "en sund själ i en sund kropp".

Historik Bildandet

Söndagen den 4 december 1887 samlades några ungdomar i Carlslund, ett större trähus i nordvästra hörnet av Balders hage. Huset och hagen ägdes under många år av konsul August Kjellberg. Gruppen hade samlats för att bilda ett skridskosällskap, och arbetet hade redan satt i gång med anordnandet av en skridskobana i den på Carlslund igenlagda trädgården. På Wilhelm Fribergs förslag antog man namnet "Örgryte idrottssällskap". De tolv stiftarna var: Wilhelm Friberg, W. Silow, Hilmer Ahlqvist, John Ahlqvist, A. L. Hammarbäck, Olof Hammarbäck, Otto Olsson, S. Björklund, A. Gartz, Philip Johnsson, Gustav Alpen, C. Tonning. Första styrelsen bestod av: Wilhelm Friberg (ordförande); H. Ahlqvist (vice ordförande); J. Ahlqvist (sekreterare); A. Gartz (skattmästare) och Philip Johnsson (ledamot).

Två veckor senare bestämdes klubbfärgerna till rött och blått. En sjuuddig stjärna med ÖIS initialer i mitten blev sällskapets sinnebild. Nyårsdagen 1888 var man färdig att inviga den första skridskobanan. Den första allmänna idrottstävlingen hölls i Balders hage söndagen den 6 september 1891. Inbjudan hade gått ut till åtta klubbar i Göteborg, däribland tre gymnastikföreningar, ett skyttesällskap och en tennisklubb.

Den 3 december 1892 samlades man till femårsfest på Valand. Medlemsantalet uppgick då till över hundra personer.Lilie 1962, s. 19ff 1897 firade Öis tio år och arrangerade SM i bollspel, atletik och friidrott. 1900 skapades utskott för de olika verksamheterna: friidrott, gymnastik, vinteridrott, målskjutning, tennis, vattenidrott, fotboll och nöjen. 1901 blev föreningen mer tävlingsinriktad och en renodling skedde där idrottarna blev specialiserade och inte längre tävlade i många grenar. En tidig Öis-profil var Otto Nilsson som tävlade i en rad olika idrotter för klubben med bästa resultaten i kulstötning, diskus och spjut.

Fotbollspionjärer I Örgryte IS har man spelat fotboll sedan omkring 1890. År 1891 lyckades Öis få ett par skottar, John Lawson och William Scott, som instruktörer i fotboll. Örgryte IS spelade den första "riktiga" fotbollsmatchen någonsin i Sverige. Den spelades den 22 maj 1892 på Heden i Göteborg mellan Örgryte IS och Idrottssällskapet Lyckans Soldater i samband med gymnastik- och idrottsfesten i staden samma år. Öis vann med 1–0.

miniatyr|Minnessten på Heden i Göteborg för den första fotbollsmatchen i Sverige. Idag står en minnessten på Heden i centrala Göteborg som påminner om denna match. Ännu en minnessten har uppförts inne i nöjesparken Liseberg, på Balders hage, den plats där klubben bildades. ÖIS kom att dominera fotbollens barndom i Sverige. Aron Hammarbäck var en tidig eldsjäl för fotbollen i Örgryte IS genom sitt spel på plan och arbete för sporten. Han bildade tillsammans med sin bror Olof Hammarbäck och Erik Grauers stommen i laget – tillsammans med skottarna. Publikintresset för fotbollen var svagt under de första åren och Öis saknade även motstånd. I SM-finalen 1897 spelade klubbens A- och B-lag mot varandra. För att få fram konkurrens grundade Wilhelm Friberg Göteborgs FF.

Första gången som ÖIS mötte Gais var den 8 juni 1897 och ÖIS vann med 2–0. IFK Göteborg mötte man första gången den 12 juli 1905. Matchen slutade 4–1 till ÖIS. De kommande åren utvecklades en rivalitet mellan lagen som ledde till hätsk stämning mellan lagens anhängare.IFK Göteborg 1904-2004 : en hundraårig blåvit historia genom elva epoker, huvudredaktörer: Ingemar Jönsson, Åke Josephson, IFK Göteborg, 2004, 91-631-4659-2 Efterhand utvecklades relationerna och Göteborgsalliansen mellan Örgryte och GAIS och IFK Göteborg grundades år 1919.Gamla Ullevi-bladet. GAIS vs. Helsingborgs IF, Göteborg 2009, mittuppslaget I SM-finalen 1901 lämnade Öis walkover till AIK sedan Stockholmslaget slagit Örgrytes A-lag i semifinalen och skulle möta andralaget i finalen. 1904 gästades Öis av engelska Corinthian FC som tack för gästvänlighet skänkte en silverpokal – Corinthian Bowl som kommande år blev pris i en tävling mellan Sveriges bästa lag.

Örgrytes ledande position inom svensk fotboll markerades även när landslaget började spela. Öisarna Gustaf Bergström, Erik Bergström och Sven "Bleddy" Olsson var med i Sveriges första landskamp 1908.”I Begynnelsen var Rödblått”, 1887-1921, Pontus Forslund, Örgrytes webbplats Samma år deltog Oscar "Påsket" Bengtsson, Sven Olsson och Gustaf Bergström i OS i London. 1912 var Herman Myhrberg lagkapten för det svenska landslaget i OS där Öis hade med ytterligare fyra spelare i backarna Jacob Lewin och Erik Bergström, centerhalvan Gustav Sandberg och anfallaren Erik Börjesson.

1908 invigdes föreningens nya anläggning Walhalla idrottsplats som var den första riktiga fotbollsarenan i Sverige. Hugo Levin, fotbollsspelare och sekreterare i Öis var en av de som var drivande i byggandet av Walhalla och hade flera tunga poster inom Göteborgsfotbollen. Walhalla invigdes genom en match mellan Örgryte och tyska mästarna Victoria Berlin. 1921 krävde Göteborgs stad tillbaka marken för att ge plats åt Jubileumsutställningen 1923 – Örgryte fick börja om igen på Balders Hage men kom 1922 att förlägga fotbollen till Ullevi. 1918 kom det första numret av medlemstidningen Öisaren ut. Erik Börjesson blev 1923 spelande tränare för Öis.

Allsvensk debut 1910–1924 spelade Örgryte i Svenska serien, en serie som saknade SM-status trots att de ledande lagen deltog i den. Öis vann serien 1910, 1912 och 1924. 1924 vann laget Västra serien och sedan finalen mot AIK. ÖIS var sedan ett av de lag som deltog i den första allsvenska serien, Fotbollsallsvenskan 1924/1925, där laget slutade på en tredjeplats bakom Gais och IFK Göteborg. Dåtidens stora namn var landslagsanfallaren Sven Rydell som var Sveriges första stora fotbollsstjärna och som gjorde sig känd för sitt snabba spel och kreativa dribblingar men framför allt för sin förmåga att göra mål. Även Carl-Erik Holmberg var starkt bidragande till framgångarna, med sina totalt 193 mål i allsvenskan för ÖIS. Holmberg blev allsvensk skyttekung tre gånger (1926, 1928, 1932) och vid sidan om Sven Rydell var han lagets stora stjärna. Douglas Krook blev landslagsback och hade epitetet "världens bästa back". En annan landslagsspelare var mittfältaren Henning Helgesson. 1924 var fyra öisare med och tog OS-brons vid OS i Paris: Sven Rydell, Sven Friberg, Evert Lundqvist och Robert Zander.

ÖIS vann 1926 och 1928, vilket inte gav några SM-guld då allsvenskan först 1931 fick status som SM-serie. Fram till 1925 anordnades SM som en separat turnering. Den allsvenska seriesegern 1926 säkrades genom 1–1 i derbyt mot IFK Göteborg och 6–1 mot IFK Malmö. I matchen mot Malmö stod Carl-Erik Holmberg för fyra mål. 1926 firade Örgryte en stor framgång när man slog Aston Villa med 5–2 vilket var en sensation och gav sällskapet stor uppmärksamhet. Segern mot Aston Villa hyllades som "Svensk fotbolls största dag" i Idrottsbladet. Under 1930-talet blev Viktor Carlund och Otto Andersson landslagsspelare och deltog i VM 1934 och OS 1936. 1938 spelade Kurt Svanström VM.

Division II och III (1940–1958) I slutet av 1930-talet började det gå sämre för Örgryte. Man slutade 10 av 12 lag både 1938 och 1939 och undvek alltså precis nedflyttning. 1940 åkte Örgryte ur allsvenskan som nästjumbo. ÖIS var med i toppen av dåtidens Division II Västra och slutade två år i rad trea. Under kriget kallades många av spelarna in till beredskapen. 1942 blir tidningsmannen Harry Hjörne ny ordförande för Örgryte. 1943 var återtåget till allsvenskan nära efter serieseger men sedan förlorade man kvalet mot IS Halmia efter 0–3 i Halmstad och 2–2 i Göteborg. 1944 nådde Örgryte inte seriesegern som istället gick till Billingsfors IK.

Jubileumsåret 1947 vann Örgryte återigen Division II Västra men förlorade återigen i kvalet, denna gång mot Halmstads BK (0–2, 1–4). Nästkommande säsong spelade blivande Italienproffset Hasse Jeppson i laget som nådde en andraplats bakom Landskrona BoIS. En annan publikfavorit blev Karl Erik "Tölö" Kristensson. Under de kommande åren satsade Örgryte vidare men det gick allt sämre. 1951 trillade man till och med ner i Division III men tog sig omgående tillbaka till division II. Men redan 1954 åkte Öis på nytt ner i division III efter förlust mot BK Derby men tog sig 1955 upp igen till Division II Götaland. Nu kom talanger fram i juniorlagen med de största namnen i Agne Simonsson och Rune Börjesson. Säsongen i division III slutade i stor stil med en målkvot på 86–27 och laget gick obesegrat genom serien med radarparet Simonsson (22 mål) och Börjesson (24 mål) i anfallet.

Lirarnas lag

Under 1940- och 1950-talen spelade Örgryte i division 2 men skulle komma tillbaka starkt i slutet av 1950-talet. Örgryte lockade rekordpublik trots att man låg i division 2. Det som tog ÖIS tillbaka till allsvenskan blev värvningen av Italienproffset Gunnar Gren 1956. Gren blev spelande tränare för det offensiva lag som lockade storpublik. Gunnar Gren, Rune Börjesson, Agne Simonsson och Wilgot Schwartz blev kallade till landslaget. 1957 slutade i besvikelse då Öis förvisso blev seriesegrare men återigen förlorade ett kval, denna gång mot Motala AIF. 1958 gick så laget äntligen upp i allsvenskan efter 19 års frånvaro. Laget tog sig efter seger i Division II Västra Götaland till allsvenskt kval mot Landskrona BoIS. I den första matchen i Göteborg vann Öis med 5–0. Returen i Landskrona vann man med 1–0 genom en nick från Agne Simonsson. Gunnar Gren och Agne Simonsson var med i det svenska landslag som tog silver i VM i fotboll 1958 på hemmaplan.

1959 slutade Örgryte fyra i allsvenskan efter storlagen IFK Göteborg, IFK Norrköping och Djurgårdens IF. Genomsnittets 25 490 åskådare under säsongen 1959 innebar svenskt publikrekord för allsvensk fotboll som stod sig ända fram till 2015 (då Hammarby IF slog rekordet med ett publiksnitt på 25 507). Agne Simonsson fick både Guldbollen och Bragdguldet efter sin stormatch mot England på Wembley 1959. Andra stora spelare som kom fram i ÖIS under den här tiden var till exempel Lennart Wing. Rune Börjesson tog hem den allsvenska skytteligan med 21 mål. Trots ett riktigt bra spel lyckades man inte bärga något nytt SM-guld under storhetstiden kring 1960. Det var under den här tiden som ÖIS fick smeknamnet "Lirarnas lag". 1960 slutade Örgryte IS trea bakom seriesuveränen IFK Norrköping och IFK Malmö. Rune Börjesson blev 1960 återigen allsvensk skyttekung med 24 mål och blev Italien-proffs. Simonsson har då redan blivit proffs i Real Madrid. 1962 blev Öis fyra i allsvenskan och 1963 sjua. Under hösten 1963 återvände Agne Simonsson till laget.