höger|330px Stilla havet, även Stora oceanen eller Pacifiken,"Stilla havet". NE.se. Läst 1 september 2013. är världens största ocean. Det sträcker sig från Norra ishavet i norr till den Antarktiska oceanen i söder, och separerar Asien och Australien i väst från Amerika i öst.
Stilla havet upptar en yta av cirka 166 miljoner kvadratkilometer, vilket motsvarar omkring 32 procent av jordens totala yta (510 miljoner kvadratkilometer), och cirka 46 procent av jordens totala vattenyta (361 miljoner kvadratkilometer). Stilla havet är även världens djupaste hav, med ett medeldjup på 4 280 meter och ett maxdjup på 11 034 meter.
Etymologi Den spanske upptäcktsresanden Vasco Núñez de Balboa år 1513 korsade Panamanäset och fick syn på det stora "Södra havet" (jämför den äldre svenska benämningen Söderhavet), som han döpte till Mar del Sur (på spanska). Därefter myntades havets nuvarande namn av den portugisiske upptäcktsresanden Ferdinand Magellan under den spanska jordenruntseglingen år 1520, då han mötte gynnsamma vindar när han nådde havet. Han kallade det Mar Pacífico, vilket på portugisiska betyder "Det fridfulla havet".
Geografi Utbredning
Stilla havet är världens största ocean, med en yta på totalt 166 miljoner kvadratkilometer. Stilla havet avgränsas av Asien och Australien i väst, och av Amerika i öst. I syd-nordlig riktning sträcker sig havet cirka 15 000 kilometer, från Antarktiska oceanen till Berings sund, varefter Norra ishavet tar sin början. I öst-västlig riktning sträcker sig havet som mest 20 000 kilometer – halvvägs runt jorden – mellan Indonesien och Colombia. Malackasundet i väst förbinder Stilla havet med Indiska oceanen, medan Magellans sund och Drakes sund i öst utgör länken mellan Stilla havet och Atlanten. Stilla havet inbegriper flera bihav, såsom Sulawesisjön, Korallhavet, Sydkinesiska havet, Östkinesiska havet, Japanska havet, Ochotska havet och Filippinerhavet.
Stilla havet krymper för närvarande, i och med att stillahavsplattan sänks ned under andra kontinentalplattor genom så kallad subduktion.
Angränsande länder och territorier miniatyr|Strand mot Stilla havet vid San Francisco i Kalifornien, USA. miniatyr|Brygga mot Stilla havet vid Tuamotuöarna i territoriet Franska Polynesien. Suveräna stater
Territorier
(USA) (Nya Zeeland) (Frankrike) Förenta staternas mindre öar i Oceanien (USA) (USA) (Kina) Korallhavsöarna (Australien) (Kina) (Nya Zeeland) (USA) (Australien) (Frankrike) (Storbritannien) (Nya Zeeland) (Frankrike)
Öar och landmassor miniatyr|
Inget världshav är så rikt på öar som Stilla havet, men merparten av dessa har en mycket liten yta. Bortsett från öarna utefter kontinenternas kuster, Nya Zeeland och de båda största av öarna ute i Oceanen (Hawaii och Viti Levu), ligger alla mellan 30° nordlig och 30° sydlig bredd. Mellan Asien och 130° västlig längd finns ett mycket stort antal småöar fördelade på områdena Melanesien, Mikronesien och Polynesien. Öarna upptar endast cirka 30 000 kvadratkilometer, vilket motsvarar en yta av Dalarnas storlek. Stilla havets oceaniska öar sammanfattas under namnet Oceanien. Tidigare gick de under beteckningen Söderhavsöarna och havet runt dem kallades Söderhavet. Numera används de namnen främst i turistreklam.
Djup
Stilla havet är det djupaste av världshaven. Djupet växer i allmänhet från sydöst, där det utanför Patagonien är 2 000 meter djupt, mot nordväst och väst, där det når 8 000 till 9 000 meter och lägre. Man har funnit i Stilla havets bottenfördjupningar, så kallade gravar, som sänker sig betydligt lägre under havsytan än jordens högsta berg höjer sig över densamma. De djupaste sänkorna är Mindanaograven öster om ön Mindanao, med 9 780 meters djup (upptäckt av det tyska skeppet "Planet" 2 juni 1912), det hittills uppmätta största havsdjupet, Marianergraven, med 11 034 meters djup (upptäckt av det amerikanska telegrafskeppet "Nero" 14 november 1899), Kermadecgraven som fortsättes mot norr av Tongagraven, Filippinergraven öster om Filippinerna och under många år ansedd för det största havsdjupet, Palaugraven, öster om Palauöarna, med 8 138 meters djup. Alla dessa maximaldjup ligger i havets västra del. Havets medeldjup har beräknats till 4 280 meter, eller, om randhaven medräknas, 3 800 meter.
Vattnets egenskaper
Stilla havets volym, som representerar cirka 50,1 procent av världens havsvatten, har uppskattats till cirka 714 miljoner kubikkilometer. Ytvattentemperaturerna i Stilla havet kan variera från −1,4 °C (29,5 °F), fryspunkten för havsvatten i områdena mot Sydpolen, till cirka 30 °C nära ekvatorn. Salthalten varierar också med latituden och når maximalt 37 promille i det sydöstra området. Vattnet nära ekvatorn, som kan ha en salthalt så låg som 34 promille, är mindre salt än det som finns på mellersta breddgraderna på grund av riklig ekvatoriell nederbörd under hela året. De lägsta siffrorna på mindre än 32 promille finns längst i norr, eftersom mindre avdunstning av havsvatten sker i dessa kalla områden.
Havsströmmar Stilla havets vatten rör sig vanligtvis medurs på norra halvklotet (norra Stilla havets subtropiska virvel) och moturs på södra halvklotet. Norra ekvatorialströmmen, som drivs västerut längs latitud 15°N av passadvindarna, vrider norrut nära Filippinerna och blir den varma Japanströmmen."Wind Driven Surface Currents: Equatorial Currents Background", Ocean Motion. Läst 3 november 2025.
Havsströmmarna i Stilla havet domineras av de två stora oceanvirvlar som ligger norr och söder om ekvatorn. Virvlarnas södra respektive norra del utgörs av två västgående ekvatorialströmmar som drivs av passadvindar. Strömmarna ligger mellan 20° nordlig och 24° sydlig bredd, men skiljs från varandra genom en motström mellan 3° nordlig bredd och 8° nordlig bredd. Norra ekvatorialströmmen böjer av norrut vid Filippinerna och fortsätter som en västintensifierad randström upp mot Japan, där den kallas Japanströmmen. Japanströmmen svänger österut vid cirka 45°N, delar sig och en del vatten rör sig norrut som Aleutiska strömmen, medan resten svänger söderut för att återförenas med den norra ekvatorialströmmen."Kuroshio", Encyclopædia Britannica. Läst 3 november 2025. Den aleutiska strömmen förgrenar sig när den närmar sig Nordamerika och bildar basen för en moturs cirkulation i Berings hav. Dess södra arm blir den kalla, långsamma, sydströmmande Californiaströmmen"Aleutian Current", Encyclopædia Britannica. Läst 3 november 2025. Den södra ekvatorialströmmen, som flyter västerut längs ekvatorn, svänger söderut öster om Nya Guinea, svänger österut vid cirka 50°S och ansluter sig till den huvudsakliga västliga cirkulation i södra Stilla havet, som inkluderar den jordcirkulerande Antarktiska cirkumpolarströmmen. När den närmar sig Chiles kust delar sig södra ekvatorialströmmen; en gren flyter runt Kap Horn och den andra svänger norrut och bildar Humboldtströmmen."South Equatorial Current", Encyclopædia Britannica. Läst 3 november 2025. Den möter öster om Kurilerna den från norr kommande kalla Oyashioströmmen och fortsätter därefter österut över Stilla havet som Norra stillahavsströmmen. Då strömmen når den nordamerikanska kusten böjer den av åt söder och sammanflyter med den kalla Californiaströmmen. Även Södra ekvatorialströmmen ändrar riktning, då den i väster träffar land (Nya Guinea och Indiska övärlden), och en del går mot norr och förenar sig med den ekvatoriella motströmmen eller banar sig under inverkan av nordostmonsunen genom Sydkinesiska havet en väg in i Indiska oceanen.
Humboldtströmmen tränger upp till Sydamerikas västkust. Dock är det kalla vattnet vid denna kust delvis en följd av kallt bottenvatten som stiger upp till ytan som ersättning för de av ekvatorialströmmen mot väster drivna vattenmassorna, så kallad uppvällning.
Miljöproblem mini|År 2020 vägrade Japans premiärminister Yoshihide Suga att dricka flaskan med Fukushimas behandlade radioaktiva vatten som han höll i, vilket annars skulle ha släppts ut i Stilla havet. Nordvästra Stilla havet är mest mottagligt för mikroplastföroreningar på grund av dess närhet till tätbefolkade länder som Japan och Kina. Mängden små plastfragment som flyter i nordöstra Stilla havet ökade hundrafalt mellan 1972 och 2012.Plastic waste in the North Pacific is an ongoing concern BBC 9 maj 2012. Läst 8 november 2025 Det ständigt växande stora avfallsområdet i Stilla havet mellan Kalifornien och Japan är tre gånger så stort som Frankrike.
Radioaktivt avfall Från 1946 till 1958 fungerade Marshallöarna som Pacific Proving Grounds (område för kärnvapenprov), utsedda av USA, och var värd för totalt 67 kärnvapenprov som utfördes på olika atoller. Flera kärnvapen har förlorats i Stilla havet, inklusive en megatonsbomb som förlorades under A-4-incidenten i Filippinska sjön 1965. År 2021 godkände den japanska regeringen utsläppet av radioaktivt vatten från kärnkraftverket Fukushima i Stilla havet under en period av 30 år. Regeringen drog slutsatsen att det radioaktiva vattnet då skulle ha spätts ut till drickbar standard. Förutom dumpning uppskattades läckaget av tritium i Stilla havet till mellan 20 och 40 biljoner Bequerel från 2011 till 2013, enligt Fukushima-kraftverket.
Historia Tidig migration Viktiga mänskliga migrationer inträffade i Stilla havet under förhistorisk tid. Moderna människor nådde först västra Stilla havet under paleolitikum, för cirka 60 000 till 70 000 år sedan. De härstammar från en mänsklig migration längs kusten i söder från Afrika och nådde Östasien, Sydostasien, Filippinerna, Nya Guinea och sedan Australien genom att korsa minst 80 kilometer mellan Sundaland och Sahul.
Ättlingarna till dessa migrationer idag är negritofolket, melanesierna och de inhemska australierna. Deras befolkningar i maritima Sydostasien, kustnära Nya Guinea och ögruppen Melanesien gifte sig senare med de inkommande austronesiska bosättarna från Taiwan och norra Filippinerna, men också tidigare grupper associerade med talare av austroasiatiska språk, vilket resulterade i de moderna folken i ön Sydostasien och Oceanien. mini|upright=2|Karta som visar de austronesiska folkens migration från Taiwan
En senare sjöburen migration är den neolitiska austronesiska expansionen av de austronesiska folken. Austronesierna härstammar från ön Taiwan ca 3000–1500 f.Kr. De är förknippade med distinkta maritima seglingstekniker (särskilt utriggare och katamaraner – det är troligt att den progressiva utvecklingen av dessa tekniker var relaterad till de senare stegen i bosättningen i Oceanien. Från och med omkring 2200 f.Kr. seglade austronesierna söderut för att bosätta sig i Filippinerna. Från, troligen, Bismarckarkipelagen korsade de västra Stilla havet för att nå Marianerna år 1500 f.Kr., samt Palau och Yap år 1000 e.Kr.
De var de första människorna som nådde det avlägsna Oceanien, och de första som korsade stora avstånd över öppet vatten. De fortsatte också att sprida sig söderut och bosätta sig i resten av Sydostasien, och nådde Indonesien och Malaysia år 1500 f.Kr., och de fortsatte vidare västerut till Madagaskar och Komorerna i Indiska oceanen omkring år 500 e.Kr. På senare tid har det föreslagits att austronesierna expanderade redan tidigare och anlände till Filippinerna redan år 7000 f.Kr. Ytterligare tidigare migrationer till öarna i Sydostasien, i samband med talare av austroasiatiska språk från Sydostasiens fastland, uppskattas ha ägt rum redan år 15000 f.Kr.