Skotten i Sarajevo var ett attentat som ägde rum den 28 juni 1914 i Sarajevo i dåvarande Österrike-Ungern (nuvarande Bosnien och Hercegovina), där Gavrilo Princip mördade ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike och hans gemål Sophie von Chotek.
Gavrilo Princip var en ung bosnienserbisk nationalist, som var medlem i nätverket Unga Bosnien och som samarbetade med organisationen Svarta handen. Skotten i Sarajevo utlöste den så kallade julikrisen som utmynnade i första världskrigets utbrott en månad senare.
Bakgrund
Ockupation och annektering av Bosnien-Hercegovina Händelserna i juni 1914 utgör kulmen av en lång kedja av historiska processer som kan anses ha tagit sin början 1878 då Berlinkongressen bestämde att Österrike-Ungern skulle ”ockupera och förvalta” Bosnien och Hercegovina. Bosnien fortsatte dock att formellt vara en del av det Osmanska riket. Den österrikiska förvaltningen av området gjorde att landet snart hamnade i konflikt med regionala aktörer, inte minst serbiska nationalister som ville införliva Bosnien och Hercegovina och dess betydande serbiska minoritet i ett "Storserbien".
Genom åren förändrades de utrikespolitiska förutsättningarna drastiskt för Bosnien och Österrike-Ungerns ockupation av territoriet. Österrike hade inledningsvis 1881 fått grönt ljus från Kejsardömet Tyskland och Kejsardömet Ryssland för en framtida annektering av Bosnien och Hercegovina, något som dock omförhandlades när tsar Nikolaj II besteg den ryska tronen 1894 och den nye tsaren meddelade att överenskommelsen inte längre gällde. Regionalt på Balkan skedde flera politiska händelser under 1900-talets första decennium.
I Kungariket Serbien störtades det österrikisk-ungerskvänliga huset Obrenović i en statskupp i juni 1903, där kung Alexander I och drottning Draga mördades efter en ungefär 90-årig konflikt med det ryssvänliga huset Karađorđević (se Karađorđević-Obrenović-konflikten). Peter I från ryssvänliga huset Karađorđević blev efteråt vald till kung av nationalförsamlingen, som antog en hårdare hållning mot Österrike-Ungern och hade som mål att ena de sydslaviska folken.
Ungturkarnas revolution i Osmanska riket 1908 och ett försvagat Ryssland efter kriget mot Japan snabbade även de på Österrikes agerande som syftade till att annektera Bosnien.
I oktober 1908 - delvis av rädsla för att den ungturkiska revolutionen skulle sprida sig - meddelade Österrike att man skulle annektera de ockuperade områdena på Balkan, något som utlöste Bosnienkrisen. Tillkännagivandet av annexionen skapade starka reaktioner, inte minst från serbiskt och ryskt håll. 1909 hade krisen lugnat ner sig och annexionen godkändes av övriga stater, inklusive Ryssland och Serbien.
Nationalistiska attentat vänster|miniatyr|Under 1910-talet radikaliserades vissa kulturorganisationer i Bosnien och bland annat Unga Bosnien fick kontakt med det serbiska revolutionära nationalistiska sällskapet Svarta handen. Svarta handens sigill syns på bilden.|216x216px Under 1910-talet fortsatte dock spänningarna att stiga i Bosnien-Hercegovina, både utifrån hur den Habsburgska monarkin agerade, men även på grund av ekonomiska och sociopolitiska förändringar som de nya gränserna fört med sig. Flera organisationer som tidigare främst ägnat sig åt kultur blev alltmer politiska och militanta i det spända klimatet, inte minst efter ett bosnienserbiskt mordförsök riktat mot provinsguvernören Marijan Varešanin i juni 1910. En av kulturorganisationerna som militariserades var Unga Bosnien, som några år senare utförde attentatet mot Franz Ferdinand.
Året efter attentatet, 1911, tillsattes en ny guvernör för Bosnien: Oskar Potiorek. Den nye guvernören satte snart igång med förnyade ansträngningar att kuva aktiviteter som riktades mot de österrikiska myndigheterna. Potioreks politik ledde samtidigt till att Unga Bosnien närmade sig det serbiska nationalistiska sällskapet Svarta handen. Ledaren för Svarta handen planerade till en början attentat mot Potiorek, men under 1914 ändrades måltavlan till Franz Ferdinand som man visste skulle besöka Bosnien-Hercegovina i juni 1914.
Att just Ferdinand valdes ut var på grund av hans förslag för större politisk självständighet åt de sydslaviska områden som befann sig inom dubbelmonarkins gränser. Detta såg de serbiska nationalisterna som ett direkt hot mot sina politiska mål. Man provocerades även av att den 28 juni - dagen som Franz Ferdinand skulle besöka Sarajevo - sammanföll med det viktiga serbiska firandet av Sankt Vidovdan.
Attentatet
Attentatsmännen Under månaderna innan Franz Ferdinands besök arbetade Svarta handens ledare i Sarajevo, Danilo Ilić, med att rekrytera de mest radikala studenterna inom Unga Bosnien. De tre som involverades i attentatet var: Nedeljko Čabrinović, Trifko Grabež och Gavrilo Princip. Trion bodde vid rekryteringen i Belgrad, men återvände till sin hemregion Sarajevo i maj 1914 efter att ha fått grundläggande träning samt erhållit pengar och vapen från Svarta handens agenter. Inför attentatet fick varje rekryt dessutom en cyanidkapsel, eftersom de inte förväntades överleva.
Procession och bomber miniatyr|Ärkehertigens bil. Franz Ferdinand anlände den 25 juni till Sarajevo, där hans fru Sophie mötte upp honom. Paret tillbringade de två dagarna därpå med olika officiella uppdrag och att se sig omkring i staden. Troligen observerade Gavrilo Princip hertigparet för första gången när de besökte Sarajevos gamla basar.
Guvernören Oskar Potiorek hade medvetet tonat ner hoten om ett politiskt attentat i ett försök att ställa sig in hos ärkehertigen Ferdinand. Säkerhetsförberedelserna och polisnärvaron var som en följd av detta betydligt lägre än normalt. Morgonen den 28 juni positionerade sig sex lönnmördare på Appel-kajen längs Miljacka-flodens norra strand. Strax efter kl. 10 körde sex öppna bilar in på Appel-kajen för att köra mot stadshuset i Sarajevo. Följet körde förbi två av attentatsmännen (Mehmedbašić and Čubrilović), som dock inte reagerade, möjligen på grund av en polis i närheten.
Strax därefter körde bilarna förbi Nedeljko Čabrinović som kastade en handgranat mot ett av fordonen. Granaten studsade av bilen och detonerade under fordonet som körde efter hertigpartet. Čabrinović försökte därefter ta livet av sig genom att svälja sig cyanidkapsel och kasta sig i floden. Floden var dock grund efter en längre torka, samtidigt som kapseln inte fungerade som tänkt och Čabrinović kunde därefter arresteras av polisen. Pistolattentat miniatyr|Latinska bron i Sarajevo. Attentatet ägde rum vid huset i vänster bildkant. Ärkehertigparets bilfärd fortsatte till stadshuset, där en diskussion om hur processionen skulle fortsätta inleddes. Guvernören Potiorek oroade sig över hur attentatet skulle återspegla på hans ställning i Wien och vägrade mobilisera soldater, delvis med argumentet att det saknades lämpliga paraduniformer.
Franz Ferdinand insisterade på att besöka sjukhuset där de som skadats i granatattacken vårdades och kl. 10:45 fortsatte bilkortegen tillbaka längs med Appel-kajen med ärkehertigen och hans fru Sophie i samma bil som guvernören Oskar Potiorek. Chauffören Leopold Lojka hade dock inte fått information om de nya planerna, utan fortsatte att köra enligt den ursprungliga rutten för processionen och svängde höger ut mot Latinska bron.
Chauffören Lojka försökte backa ut tillbaka mot huvudgatan, men bilen stannade utanför en delikatessbutik där Gavrilo Princip råkade befinna sig vid tillfället. Princip drog sin pistol och avfyrade två skott, varav ett träffade Franz Ferdinand i halsen och det andra skottet träffade Sophie von Chotek i buken. Bilen körde så fort den kunde till guvernörens residens, där det vid ankomsten kunde konstateras att ärkehertiginnan Sophie var död. Franz Ferdinand dog strax därefter, kl. 11.00.
Princip svalde liksom Čabrinović en giftkapsel, men även nu var giftet för svagt. Innan han hann skjuta sig hade någon kastat sig över honom och tvingat honom att släppa pistolen. Han fördes till häkte och dömdes på grund av sin ringa ålder till tjugo års tukthus. Det var inte tillåtet att avrätta personer under tjugo år i Österrike-Ungern på den här tiden, och det återstod knappt en månad till Princips tjugoårsdag. Han avled 1918 i fängelset i Theresienstadt. Efterspel miniatyr|Polisen griper den som de tror är attentatsmannen. Skotten i Sarajevo inledde julikrisen. Österrike-Ungern misstänkte att Serbien låg bakom mordet och ställde 23 juli ett ultimatum där man bland annat krävde österrikisk medverkan i polisutredningen av mordet inne i Serbien. Österrike-Ungern fick Tysklands stöd i konflikten. Serbien accepterade inte alla Österrike-Ungerns krav, därför förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien den 28 juli 1914, vilket inledde svarta veckan.
Till följd av en komplicerad serie europeiska militärallianser ledde krigsförklaringen till att konflikten utvidgades till en global konflikt i form av första världskriget. Man brukar därför säga att skotten i Sarajevo var det som utlöste kriget, även om de bakomliggande orsakerna var fler och mer mångfacetterade. ”Samband Historia” av Niklas Ericsson och Magnus Hansson, http://www.ne.se/enkel/skotten-i-sarajevo,
Österrike-Ungerns reaktion Strax efter mordet fanns det i Wien inget större intresse av att uppklara mordet.Mombauer, Annika, sid. 50-52 Istället styrde Österrike-Ungern alltmer mot en krigisk lösning även om det fanns olika uppfattningar inom den politiska och militära ledningen. Generalstabschafen Conrad von Hötzendorf och utrikesministern Leopold von Berchtold var för ett omedelbart krig mot Serbien. Utöver det fanns flera andra österrikiska politiker som favoriserade en krigisk lösning. En mindre grupp kring kejsaren Franz Josef och statsministern Istvan Tisza var emot ett militärt agerande.Mombauer, Annika, sid. 34-35 Varför majoriteten av Österrike-Ungerns ledning var för ett krig mot Serbien berodde för det första på att Österrike ansågs få ett bra tillfälle att bli kvitt det serbiska hotet som man uppfattade som en överhängande fara mot dubbelmonarkins bestånd.Mombauer, Annika, sid. 38 För det andra spelade bundsförvanten Tysklands hållning en viktig roll. När ambassadören Szögyény träffade kejsaren Vilhelm II i Potsdam den 5 juli gav denne sitt villkorslösa stöd till Österrike-Ungern, även om ett sådant stöd skulle innebära ett krig mot Ryssland.Mombauer, Annika, sid. 38-40 Den tyske rikskanslern Theobald von Bethmann Hollweg ansåg att Ryssland skulle bli för starkt om några år och att det skulle bli omöjligt att vinna ett krig mot tsardömet då. Den tyska militära ledningen delade denna uppfattning och förespråkade därför ett preventivkrig. Därmed tillföll Tyskland en nyckelroll under Julikrisen.Mombauer, Annika, sid. 40-41
Utrikesministern Leopold von Berchtold hade nu fått fria händer och den 7 juli beslöt det österrikiskt-ungerska ministerrådet att inleda diplomatiska aktioner mot Serbien. István Tisza hade motsatt sig omedelbart ett väpnat inskridande och avrådde från att även formulera villkor som Serbien inte kunde acceptera.Nordisk familjebok, sid. 140, https://runeberg.org/nfcm/0086.html Men ministerrådet i sin helhet var för ett krig och förkastade medvetet några som helst fredliga alternativ. Därför formulerades kraven just så att de i princip var oacceptabla för Serbien men att det samtidigt inte framgick att Österrike-Ungern egentligen ville provocera ett krig mot Serbien.Mombauer, Annika, sid. 41 ff. Tisza, uppgav omkring den 14 juli sitt motstånd på villkor att det uttryckligen protokollfästes att aktionen inte skulle åsyfta landförvärv från Serbien. Detta beslut fattades vid nytt möte av ministerrådet den 19 juli, där det även bestämdes att kraven mot Serbien skulle i en not med 48 timmars frist framställas i Belgrad den 23 juli.