Finska inbördeskriget (även frihetskrig, medborgarkrig, revolution) var en väpnad konflikt i det nyligen självständiga Finland, som pågick från den 27 januari till den 15 maj 1918, mellan den "röda" sidan och den "vita" sidan. Den "röda" utgjordes av de "röda" socialisterna och den "vita" av den konservativt ledda finländska senaten. De röda erhöll visst stöd från den nyinrättade bolsjevikiska regimen i Ryssland,Ylikangas 1993, s.26 medan de vita fick stöd från Tyskland och i begränsad utsträckning av Sverige. Kriget slutade med seger för den vita sidan.
Efter det att striderna avslutats, upprättades så kallade domstolar för statsförbrytelser. Deras utslag var ofta summariska.Uppslagsverket Finland - inbördeskriget
Sammantaget dog omkring 36 000 personer i samband med kriget, varav drygt 23 000 från den röda sidan som avrättades eller avled i fångläger till följd av epidemier, undernäring och utebliven läkarvård.
Strid om benämningen Benämningen av kriget har varit omstridd och väcker alltjämt känslor. De vita har kallat det frihetskriget eller det röda upproret, medan de röda föredragit klasskriget, brödrakriget eller finska revolutionen.Norrskensflamman den 29 januari 1918 Vilken beteckning man använder speglar dels vilken sida man anser hade rätt, dels hur långt den historiska forskningen kommit. Länge användes händelserna 1918 i sammanhang där man inte ville riskera att bli uppfattad som partisk.
Den benämning som används mest idag är (finska) inbördeskriget.Svenska Yle Kampen mellan de röda och de vita - inbördeskriget 1918, 7 januari 2018
Terminologin handlar om vilka synpunkter man vill prioritera. Man behöver inte nödvändigtvis i sak underkänna motståndarnas beskrivningar.
Bakgrund miniatyr|Revolterande ryska matroser från slagskeppet Petropavlovsk i Helsingfors hamn, sommaren 1917. miniatyr|Röda befälhavare till häst. Det finska inbördeskriget kom att utkämpas mot bakgrunden av ryska kejsardömets sammanbrott, den ryska revolutionen och det första världskriget. Man hade sedan några år förberett ett frihetskrig mot Ryssland, bland annat genom att i hemlighet skicka nära tvåtusen unga män till Tyskland för att få militärutbildning, den så kallade Jägarrörelsen, och genom att träna stridsteknik med frivilliga i skyddskårerna.
Efter Februarirevolutionen i Ryssland och kejsarens abdikation antog den finska lantdagen den så kallade maktlagen, som överförde statsöverhuvudets befogenheter beträffande Finland på lantdagen. Den provisoriska ryska regeringen under Aleksandr Kerenskij godtog inte detta, utan lät med stöd av ryska trupper upplösa lantdagen och utlysa nyval hösten 1917, vilket socialisterna ansåg olagligt. Den tidigare lantdagen hade haft socialistisk majoritet, den nya fick borgerlig. Socialisterna accepterade inte valförlusten och ansåg att lantdagen upplösts olagligt.
Efter oktoberrevolutionen och Lenins makttagande stärktes tanken på självständighet i Finland. Den 6 december 1917, förklarade Finlands lantdag under ledning av P.E. Svinhufvud, landet för självständigt, vilket omedelbart understöddes av Folkkommissariatet i Moskva. Den 4 januari 1918 kom Rysslands officiella erkännande av Finlands självständighet, även om talrika ryska truppförband stannade kvar i landet på grund av det fortsatta kriget mot centralmakterna.
Tiden präglades av ekonomiska problem och brist på bland annat mat, samtidigt som socialistiska organisationer delvis kunde styra missnöjet till politisk verksamhet, utöver spontana missnöjesyttringar och allmän oro. För att upprätthålla ordningen, och i vissa fall för att kämpa för självständighet tillsammans med jägarrörelsen, bildades "röda garden" och "vita" skyddskårer, på initiativ av vänster- respektive högersinnade.
Krigets inledning miniatyr|Medlemmar av den vita skyddskåren i Nummi. Den 26 januari 1918 erhöll generallöjtnant C.G.E. Mannerheim överkommandot över de vita skyddskårerna som av Finlands senat förklarats vara regeringstrupper. Samma dag inrättades Vörå krigsskola för att skyndsamt ge befälsutbildning åt en kontingent på 700 man. I allmänhet kom de vita trupperna att bestå av värnpliktiga inkallade enligt lagen om allmän värnplikt med endast 1 100–1 500 frivilliga, medan röda gardena å andra sidan bestod av en majoritet frivilliga. Totalt kom båda sidornas styrkor att uppgå till ungefär hundratusen man vardera.
Den 27 januari gav Mannerheim skyddskårerna order om att avväpna de ryska förbanden i Österbotten. Operationen gick mycket smidigt – i de flesta fall lät sig ryssarna avväpnas utan strid. Men i Kristinestad utbröt en konflikt mellan de vita trupperna och den ryska militären som förstärkts av soldater från det röda gardet. På morgonen den 31 januari ryckte den vita hären fram mot Kristinestad med vapen och ammunition tagna från de ryska trupperna i Kaskö samt delvis i samband med Vasa- och Seinäjokitraktens avväpning. Efter några timmars eldstrid kapitulerade de ryska trupperna samt det röda gardet. Därpå hölls en segerparad på torget i Kristinestad och på kvällen följde en segerfest. Vid drabbningarna dog fyra skyddskårister, nio rödgardister samt sju ryska soldater. Ytterligare sex från de vita förbanden, fem rödgardister och tio ryska soldater sårades svårt i striden. Inom några få dagar var Österbotten under de vitas kontroll, och landskapet med sin engagerade och nästan eniga befolkning blev ett centrum för den vita sidan. Vasa kom att fungera som det vita Finlands huvudstad under inbördeskriget.
Ovetande om andras åtgärder gav befälhavaren för Helsingfors röda garde samma dag order om att arrestera regeringen och upprätta en revolutionär regering kallad Finlands folkkommissariat. Revolutionen var därmed ett faktum. Folkkommissariatet antog den 28 januari benämningen Finlands socialistiska arbetarrepublik, medan merparten av senaten flydde till Vasa. De röda kontrollerade södra Finland, medan de vita höll de norra delarna av landet under ledning av Vasasenaten.
Den röda offensiven miniatyr|Striderna inleddes med ett rött anfall på bred front. Striderna inleddes med ett rött anfall på bred front. Även mindre mängder ryska soldater kämpade på den röda sidan, som dock aldrig kompromissade om Finlands självständighet. Trots att de vita linjerna var svagt bemannade och trupperna som bäst höll på att samlas och organiseras, stod det klart redan i början av februari 1918 att den vita fronten skulle hålla. En vit motoffensiv på Karelska näset från den 25 februari varade till den 11 mars och ledde till slaget vid Ahvola, vilket utkämpades i första världskrigs-stil med artilleri och regelrätta skyttegravar. Fattigdom, svält, klassförtryck och andra sociala orättvisor bildade bakgrunden till de rödas uppror, vilket kom till uttryck i den så kallade "Revolutionssången".
Revolutionssången "Fattigfolk i Finlands kojor bryter sina bojor, lidandenas bägare är bräddad till sin rand. Emot förtryckarhorden stampar folket fram ur jorden sina ädlaste krigare till kamp".Väinö Linna: Upp, trälar! Helsingfors 1960, s. 192.
Under tiden hade regeringen i Vasa erhållit en värdefull hjälp. Den 18–25 februari landsteg den av tyska armén tränade 27:e jägarbataljonen, vilken kom att utgöra ett välbehövligt stöd för regeringssidan. Jägarna hade kämpat som frivilliga i den tyska armén vid Riga på östfronten, och bataljonen bestod främst av män som motsatte sig de förryskningsplaner av Finland som tsarregimen hade hyst. Sammanlagt hade ungefär 1 900 finländska män deltagit i "jägarrörelsen".
Den 1 mars ingick den röda revolutionsregeringen och bolsjevikregeringen i Ryssland ett avtal som gav de röda medborgerliga rättigheter i Ryssland och vice versa.
Den röda terrorn De rödas verksamhet innebar inte bara regelrätta krigshandlingar utan också mord. Det rörde sig om utrensningar av enstaka politiker som Antti Mikkola och olika ståndspersoner, till exempel fabriksdirektör Albert von Julin, lantbruksrådet Emil af Hällström på Olkkala herrgård med sonen Eljas, och Gösta Björkenheim, VD för Kymmene-bolaget, liksom alla bolagets 19 tjänstemän. Oftast var det dock folk med anknytning till skyddskårerna eller sådana som sökte sig till Österbotten på flykt eller i avsikt att ansluta sig till de vita (av 2 700 personer togs cirka fem procent fast och arkebuserades, endast i obetydlig grad togs fångar som fick leva), eller också krigsfångar. Även om man hade mer förståeliga motiv att döda vissa grupper än andra så räknas i kategorin mord endast in obeväpnade och försvarslösa människor. Man hade för vana att släppa personer som man arresterat för att sedan skjuta dem i ryggen.Paavolainen 1986, s. 53, 58f., 62f., 80
Denna terror, som hade förelöpare under storstrejken i november, inleddes samtidigt som striderna. Under de fem första dagarna mördades 88 personer (58 procent civila). Den 31 januari ägde massakern i Suinula rum, där 90 krigsfångar skulle arkebuseras, men av någon orsak dödade man endast 17 och sårade 25. Händelsen ledde till en gemensam protest från Storbritanniens, Italiens och Sveriges konsulat. Fram till sista februari miste åtminstone 703 människor livet (64,6 procent civila), vartill kommer 99 röda som dödades av röda (av kriminalitet, hämnd på "klassförrädare" eller av misstag). Under senare delen av februari minskade terrorn, vilket kan bero bland annat på att den värsta blodtörsten stillats, att det vita motståndet i Nyland (det var här som majoriteten av morden skedde) övervunnits och att större delen av de röda gardena skickats till fronten och inte hade tillfälle att bete sig som innan. I mars mördades 205 personer (75 procent civila). I april kom en ny våg när man insåg att spelet var förlorat. Under denna månad fram till upprorets slutgiltiga krossande den 6 maj begicks 697 mord. Terrorn ändrade dessutom karaktär. Civilbefolkningen blev nu i mycket högre grad offer än i början av kriget. Hämndlystnad tycks ha varit en viktig drivkraft. Men man tänkte sig också att en gallring skulle göra det lättare när man en dag återvände tillsammans med segerrika sovjetarméer. Man började också bränna och förstöra gårdar, byggnader, kyrkor och en hel ort, Vammala. I Kouvola upprättades en "avrättningscentral", dit många prominenta personer fördes och där drygt hundra fångar avrättades.Paavolainen 1986, s. 56f., 61, 70f., 73f., 78-81.
En del röda, framförallt äldre partiveteraner såsom Yrjö Mäkelin, protesterade mot terrorn. Sammanlagt publicerades 15 sådana artiklar i röda tidningar under krigstiden. I praktiken var kritikerna utsatta för press och stämplades fort som kontrarevolutionära.Paavolainen 1986, s.69f.
Gärningsmännen för den röda terrorn De som dömdes för brott mot liv hade högre bildningsnivå än den genomsnittlige rödgardisten. Fullständig folkskola hade genomgåtts av 5,2 % (jämfört med 0,9 % av rödgardisterna i stort). Av de dödsdömda hade 34,9 % gått igenom folkskolan. En vanlig uppfattning bland de vita var att bödlarna, inklusive ledande personer, bestod av kriminella element som släppts ur fängelset. Det är en oriktig generalisering utifrån några enstaka fall. I själva verket var en mindre andel av de dödsdömda kriminellt belastade än övriga dömda, och det rörde sig om mindre allvarliga brott.Paavolainen 1986, s.90-93.
Ungefär 35 procent av morden har uppklarats.Paavolainen 1986, s. 89.
Ansvaret för den röda terrorn Den röda terrorn blev en belastning för Finlands folkkommissariat och dess förhoppningar att vinna sympati och erkännande utomlands annat än i det bolsjevikiska Ryssland. Folkkommittén gjorde en mängd proklamationer där man tog avstånd från terror och deklarerade sina humana ideal. Man väntade sig en snabb och lätt seger, varför hårda metoder i början tedde sig mindre nödvändiga. I en hemlig dagorder krigets första dag avråddes från huliganaktioner och egenmäktighet. Samtidigt utmålade man de vita som "slaktare" och "vilddjur" som företrädde ett "medeltida skräckvälde" – något som inte var ägnat att dämpa den mordlust som förekom.Paavolainen 1986, s. 48-51.