Emma Goldman, född 27 juni 1869 i Kovno i nuvarande Litauen, död 14 maj 1940 i Toronto, var en rysk-amerikansk anarkist.
Goldman skrev sex böcker och hundratals pamfletter och artiklar. Därutöver har många av den stora mängd tal hon höll under sin levnad publicerats, liksom delar av hennes omfattande brevkorrespondens under exilåren. Hon betraktades av sina anhängare som en fritänkande "rebellkvinna", och av sina kritiker som en förespråkare för politiskt våld och blodig revolution.
Emma Goldmans familj var ortodoxt judisk. Goldman hade ett turbulent förhållande till sin far. Även om hon gick i skola i Königsberg vägrade han att låta henne fortsätta sin utbildning när familjen flyttade till Sankt Petersburg. Hon fortsatte att läsa flitigt på egen hand och utbildade sig själv om dåtidens politik. Tillsammans med sin syster Helena flyttade hon vid 16 års ålder till Rochester i delstaten New York i USA. Hon gifte sig 1887 men skilde sig strax därefter och flyttade till New York. Hon drogs till anarkismen efter Haymarketmassakern, och tränades i att hålla offentliga tal av Johann Most, varefter hon blev en välkänd föreläsare som lockade stora åhörarskaror. Vid den tiden inledde hon också ett förhållande med Alexander Berkman, som skulle komma att bli hennes närmaste vän och kamrat livet ut. De planerade tillsammans att mörda Henry Clay Frick som en handlingens propaganda. Frick överlevde och Berkman dömdes till 22 års fängelse. Goldman fängslades själv ett antal gånger under de efterföljande åren för "anstiftan till upplopp" och illegal utdelning av information om födelsekontroll. Hon gav också ut en anarkistisk tidning vid namnet Mother Earth.
År 1917 dömdes Goldman och Berkman till två års fängelse för att ha försökt "förmå personer att inte registrera sig" till den nyutfärdade inkallelsen till militärtjänst. Efter att de släppts från fängelset arresterades de båda – tillsammans med hundratals andra – och deporterades till Ryssland. Goldman var inledningsvis positivt inställd till bolsjevikernas revolution, men vände snart och kritiserade det förekommande våldet och undertryckandet av kritiska röster. Hon skrev en bok om sina erfarenheter, My Disillusionment in Russia, som utkom 1923. En senare, kompletterad version utkom på svenska 1924, med titeln "Mina två år i Ryssland" (Bonniers). Samtidigt som hon flyttade runt mellan olika länder – England, Kanada och Frankrike – skrev hon en självbiografi vid namn Living My Life, och flyttade därefter till Spanien för att delta i inbördeskriget. Hon dog i Toronto 1940.
Goldman spelade en avgörande roll i utvecklandet av den anarkistiska samhällsfilosofin i USA och Europa under första hälften av 1900-talet. Även om hon förhöll sig likgiltig till feminismens strävan efter kvinnlig rösträtt, utvecklade hon nya sätt att införliva könspolitik i anarkismen. Hon talade och skrev om en rad frågor, som fängelsestraff, ateism, yttrandefrihet, militarism, kapitalism, äktenskap och fri kärlek.
När Goldman återupptäcktes av den nya vänsterrörelsen och feminister på 1960- och 70-talet var hennes ifrågasättande inställning till kvinnlig rösträtt nedtonad, liksom hennes frikostiga syn på våldsanvändning. Det var främst hennes absoluta övertygelse om individens rätt till frihet och självbestämmande – socialt och politiskt, men inte minst i sexuellt hänseende – som vann genomslag.
Biografi Familj miniatyr|Emma Goldman föddes i Kovno i dåvarande Ryska imperiet. Idag heter staden Kaunas och ligger i Litauen. Emma Goldmans ortodoxt judiska familj bodde i Kovno i det ryska guvernementet med samma namn, vilket idag är beläget i det självständiga Litauen. Goldmans mor Taube hade varit gift tidigare med en man som hon fick två döttrar med – Helena 1860 och Lena 1862. Då hennes första man dog av tuberkulos bröt Taube ihop. Goldman skrev vid ett senare tillfälle: "Om hon hade någon kärlek så dog den med den unga man som hon gift sig med vid femton års ålder."
Taubes andra äktenskap arrangerades av hennes familj och var, som Goldman uttryckte det, "felmatchat från början". Hennes andra man, Abraham Goldman, investerade Taubes arv i affärsverksamhet som snart visade sig vara helt misslyckad. De efterföljande svårigheterna kombinerat med den känslomässiga distansen mellan man och fru gjorde hushållet till en spänd plats för barnen. När Taube blev gravid hoppades Abraham desperat på en pojke eftersom han ansåg att ännu en dotter skulle vara ett tecken på misslyckande. De fick så småningom tre söner, men deras första gemensamma barn var en flicka, Emma, född 27 juni 1869. Fadern använde våld för att straffa barnen, och slog dem när de var olydiga. Piskan använde han endast på Emma – den mest rebelliska. Modern gav ynka tröst och protesterade sällan mot Abrahams bestraffningar.
Goldmans förhållande till sina systrar Lena och Helena var väldigt olika. Helena, den äldsta, gav den tröst som modern inte tillhandahöll. Hon gav Goldmans barndom den ”lycka som den nu hade”. Lena var å andra sidan distanserad och föga frikostig. De tre systrarna fick senare sällskap av bröderna Louis (1870), Herman (1872) och Moishe (1879).
Uppväxt När Goldman var ung flicka flyttade hennes familj till byn Papilė, där hennes far drev ett värdshus. Medan hennes systrar arbetade blev hon själv vän med en servitris vid namn Petrushka, som framkallade hennes "första erotiska förnimmelser". Vid ett senare tillfälle i Papile bevittnade hon hur en bonde piskades med en knutpiska på gatan. Denna händelse traumatiserade henne och bidrog till hennes senare livslånga motvilja inför våldsamma auktoriteter.
Vid sju års ålder skickades Emma att bo med sin mormor i Königsberg, där hon började i en judisk folkskola.Förord av Anita Goldman i Kort därpå följde hennes mor och småbröderna efter. Fadern hade fått ett arbete i en släktings manufakturvarubutik i Sankt Petersburg. En av Emmas lärare straffade eleverna – Emma i synnerhet – genom att slå på deras händer med en linjal. En annan lärare försökte antasta sina kvinnliga elever och avskedades då Goldman slog tillbaka. Hon fann emellertid en sympatisk mentor i sin tysklärare, som lånade henne böcker och till och med tog med henne på opera. Goldman var en flitig elev och tog examen som krävdes för att studera vidare på gymnasium, men hennes religionslärare vägrade att skriva ut intyg om gott beteende, så hon kunde inte läsa vidare.
Familjen återförenades 1882 i gettot i Sankt Petersburg, där hennes far hade förlorat sitt arbete och dragit igång den ena misslyckade affärsverksamheten efter den andra. Deras fattigdom tvingade barnen att arbeta och Goldman tog en rad jobb, bland annat i en korsettbutik. Goldman bönföll sin far att låta henne återuppta sin skolgång, men utan framgång.
Goldman utvecklade ett intresse för sin politiska omgivning och inledde självstudier i ämnet, i synnerhet de ryska nihilisterna, som låg bakom mordet på tsar Alexander II. Politiken intresserade Goldman, även om hon inte förstod den fullt ut vid den tidpunkten. Hon fann emellertid en förebild när hon läste Nikolaj Tjernysjevskijs roman Vad bör göras? (1863), i protagonisten Vera som antar en nihilistisk filosofi och flyr från sin repressiva familj för att leva fritt och organisera ett sykooperativ. Boken fängslade Goldman och kom att bli en betydelsefull inspirationskälla för resten av hennes liv.
Hennes far fortsatte att tala om en huslig framtid för henne, och försökte gifta bort henne vid femton års ålder. De grälade ständigt i frågan: han klagade på att hon höll på att bli en "lössläppt" kvinna, och hon insisterade på att hennes framtida äktenskap endast skulle baseras på kärlek. Hon tvingades ofta avvisa ryska officerare och andra ovälkomna män i korsettbutiken. En särskilt påträngande friare tog med henne till ett hotellrum och tog, vad Goldman kallade, "våldsam kontakt". Två av hennes livstecknare kallar det våldtäkt. Upplevelsen bedövade henne; hon "chockades över upptäckten om hur brutal och smärtsam kontakten mellan man och kvinna kunde vara". Mötet skulle komma att göra sig påmint vid alla hennes framtida kontakter med män.
Utvandring och giftermål När Emma var i elvaårsåldern hade hennes äldre syster Lena emigrerat till USA. År 1885 började hennes andra syster Helena göra upp planer på att följa hennes exempel. Goldman ville göra henne sällskap, men fadern förbjöd det. Trots att Helena erbjöd sig att betala för dem båda bjöd fadern hårdnackat motstånd. Emma Goldman hotade i desperation att hoppa i floden Neva om hon inte fick följa med. Till slut gick fadern med på att hon reste, och den 29 december 1885 anlände Helena och Emma till Castle Garden i New York. De flyttade till hemmet i Rochester som Lena hade skaffat tillsammans med sin man Samuel. Den övriga familjen förenade sig med dem ett år senare, för att rädda sig undan den tilltagande antisemitismen i St. Petersburg. Goldman började arbeta som sömmerska och sydde överrockar över tio timmar om dagen. Hon tjänade två och en halv dollar i veckan. Efter att hon nekats en löneförhöjning sade hon upp sig och började arbeta vid en mindre butik i närheten.
På sitt nya arbete träffade Goldman medarbetaren Jacob Kershner, en naturaliserad judisk immigrant, som delade hennes kärlek för litteratur, dans och resor, såväl som hennes frustration över industriarbetets monotoni. De gifte sig efter fyra månader, i februari 1887. I och med giftermålet erhöll Goldman automatiskt amerikanskt medborgarskap. Så snart Kershner flyttade in hos Goldmans familj började deras förhållande knaka i fogarna. Under bröllopsnatten upptäckte hon att han var impotent; de blev allt mer känslomässigt och fysiskt distanserade. Efter ett tag började han bli svartsjuk och misstänksam. Hon blev å andra sidan allt mer engagerad inom det politiska tumultet kring henne – särskilt efter Haymarketmassakern i Chicago 1886 och den anarkistiska filosofins antiauktoritarism. Paret skiljde sig efter mindre än ett år. Han bad henne komma tillbaka och hotade med att förgifta sig själv om hon inte gjorde det. De återförenades, men hon lämnade honom på nytt efter endast tre månader. Hennes föräldrar ansåg att hon betedde sig "lösaktigt" och vägrade att låta henne bo kvar hemma. Med symaskinen i ena handen och en väska med fem dollar i den andra lämnade hon Rochester och begav sig söderut mot New York.
Most och Berkman
Under sin första dag i den nya staden träffade Goldman två män som skulle komma att förändra hennes liv. Hon presenterades på Sach's Café, en samlingsplats för radikaler, för Alexander Berkman, en lokal anarkist som erbjöd henne att hålla ett offentligt tal samma kväll. De gick tillsammans för att höra på Johann Most, redaktör för den radikala tidskriften Die Freiheit och förespråkare av "handlingens propaganda" – användningen av våld för att sporra till förändring. Hon imponerades av hans glödande oration, och han tog henne under sina vingar och tränade henne i konsten att hålla offentliga tal. Han uppmuntrade henne och sade till henne att hon "ska ta min plats när jag är borta". Ett av hennes första tal för "Saken" hölls i Rochester. Efter att ha övertalat Helena om att inte berätta för föräldrarna om talet, kände sig Goldman helt tom i huvudet när hon väl var på talarpodiet.
Hänförd av upplevelsen började Goldman förfina sin talekonst under sitt efterföljande engagemang. Hon fann emellertid snart att hon började gräla med Most över sin egen självständighet. Efter ett tal i Cleveland kände hon sig som en "papegoja som repeterade Mosts åsikter" och beslutade sig för att uttrycka sig på sitt eget sätt på scenen. Efter hennes återkomst till New York var Most rasande på henne och sade: "Den som inte är med mig är emot mig!" Hon lämnade Die Freiheit och anslöt sig till en annan tidskrift, Die Autonomie.