Slaget vid Kliszów var ett fältslag som utkämpades den 9 juli 1702 (enligt den svenska kalendern; 8 juli enligt den julianska och 19 juli enligt den gregorianska) under det stora nordiska kriget. En svensk armé under kung Karl XII mötte en dubbelt så stor sachsisk-polsk armé under kung August (II) den starke.
Under krigets andra år, till följd av de svenska segrarna vid Narva och Düna, inledde Karl XII ett fälttåg i Polsk-litauiska samväldet i syfte att utmanövrera August II:s sachsiska trupper och skapa osämja i den polska republiken för att avsätta August II som polsk kung. I maj 1702 erövrade Karl XII huvudstaden Warszawa, men då August II befann sig i Kraków och kraftsamlade sina trupper kallade Karl XII på svenska förstärkningar för att förfölja honom och besegra hans armé i en avgörande drabbning. Han lämnade Warszawa i mitten av juni och i början av juli var de båda kungarnas arméer i några mils avstånd från varandra söder om staden Kielce. Efter smärre skärmytslingar och med ankomsten av nya förstärkningar var Karl XII redo att anfalla August II:s armé, som intagit en stark ställning vid byn Kliszów.
På eftermiddagen den 9 juli genomförde Karl XII med sin armé en vänsterrörelse i syfte att omfatta den sachsiska högerflygeln. Vid detta skede förlorade kungen sin kusin, hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp, som dödades av en falkonettkula. Samtidigt som detta skedde anlände den polska kronarmén för att bistå August II, som hotade att göra en dubbel omfattning av såväl den svenska vänsterflygeln som resten av den svenska armén. Karl XII beordrade därför att förstärka vänsterflygeln med infanteribataljoner från centern. De svenska flyglarna lyckades uthärda de sachsisk-polska kavalleriattackerna, varefter det sachsisk-polska kavalleriet drevs bort från slagfältet och det svenska kavalleriet och infanteriet kunde gemensamt anfalla det sachsiska infanteriet, som efter en hård strid tvingades till reträtt. De sachsisk-polska förlusterna efter slaget uppskattades till omkring 4 400 man medan svenskarnas förluster uppgick till 1 100 man.
August II retirerade efter slaget till Sandomierz med stora delar av sin armé intakt och behärskade fortfarande stora delar av Polen. Men hans militära makt över samväldet blev kraftigt försvagad och den polska enigheten rämnade. Slaget slutade med en taktisk och politisk seger för Karl XII, men innebar inte det avgörande som han hade hoppats på.
Bakgrund
Den 12 februari 1700 inleddes stora nordiska kriget i och med att Polens kung och Sachsens kurfurste August (II) den starke och hans sachsiska trupper korsade floden Düna och belägrade staden Riga i den svenska provinsen Livland. I samband med August II:s anfall genomförde kung Fredrik IV av Danmark ett angrepp mot hertigdömet Holstein-Gottorp, Sveriges bundsförvant sedan flera år tillbaka, liksom Ryssland under tsar Peter I, som i september 1700 invaderade den svenska provinsen Ingermanland och inledde en belägring av Narva i Estland. Dessa tre länder hade i hemlighet enats om en gemensam pakt som gick ut på att anfalla Sverige från tre fronter, och vart och ett hade som syfte att vinna tillbaka de landområden som förlorats till Sverige under tidigare krig. Den svenska armén under kung Karl XII:s befäl avvärjde först det danska hotet genom en framgångsrik landstigning vid Humlebæk på Själland den 25 juli 1700, vilket tvingade Fredrik IV att dra sig ur kriget den 8 augusti samma år under freden i Traventhal. Därefter tvingades ryssarna utrymma Ingermanland efter deras förkrossande nederlag mot Karl XII:s huvudarmé i slaget vid Narva den 20 november. miniatyr|Slaget vid Düna den 9 juli 1701. Målning av Daniel Stawert. På sin marsch mot Riga besegrade Karl XII en sachsisk-rysk armé i slaget vid Düna den 9 juli 1701. Majoriteten av de sachsisk-ryska trupperna under fältmarskalk Adam Heinrich von Steinau retirerade från slaget i relativt ordnade former, vilket gjorde att Karl XII misslyckades med att få till ett avgörande mot August II. Den svenska armén tågade sedan in och ockuperade hertigdömet Kurland. Karl XII beslutade därefter att genomföra ett fälttåg i Polen för att utmanövrera August II:s trupper och avsätta honom som polsk kung, innan han skulle gå vidare mot Ryssland. Flera av kungens rådgivare, liksom polska magnater och utländska diplomater, oroade sig för kungens krigsplaner och i synnerhet hans plan på att avsätta August II. Den polska republiken var fortfarande neutral eftersom August II hade anfallit svenska Livland i egenskap av kurfurste av Sachsen, inte som kung av Polen.
Fälttåget i Polen
I början av februari 1702 tågade Karl XII in i Litauen med 14 000 man. Han lämnade 25 000 man i de svenska Östersjöprovinserna, som fördelades till olika garnisoner utan gemensam ledning, och 4 000 man under generalmajor Carl Magnus Stuart i Kurland. Den 29 mars 1702 lämnade Karl XII Litauen och gick med huvudarmén mot Warszawa. Både August II och polska republikens främste man, kardinalprimas Michał Stefan Radziejowski, lämnade huvudstaden och den 14 maj intog Karl XII Warszawa utan strid. Där förhandlade han med polska adelsfaktioner som stod i opposition mot August II, dock utan något resultat. Han fick därefter underrättelser om att August II hade flytt till Kraków och kraftsamlade sina sachsiska trupper. Den 24 maj skickade han order till general Nils Gyllenstierna i svenska Pommern att genast rycka fram med 10 000 man mot Kraków. Den 2 juni gav han order till generalmajorerna Carl Mörner och Magnus Stenbock att med sina 4 000 soldater från Vilna i Litauen, liksom till generalmajor Georg Johan Maidel med sina trupper i Kurland, att ansluta sig till honom. Maidel skulle dock inte röra sig förrän den 17 juni och befann sig därför långt ifrån den svenska huvudarmén. Från Gyllenstierna fick Karl XII rapport att han fortfarande var kvar med sina trupper i Stettin, varpå kungen beslöt att inte invänta honom i Warszawa.
Den 16 juni avtågade Karl XII från Warszawa med 4 kavalleriregementen och 4 infanteriregementen, totalt 8 000 man, och lämnade några tusen man till stadens garnison. Under marschen skickade kungen i förväg överstelöjtnant Axel Gyllenkrok för att med 500 ryttare och 300 fotsoldater indriva kontributioner från närområdet, liksom återkommande bud till Mörner om att dennes trupper skulle så fort som möjligt genomkorsa floden Weichsel och återförenas med honom. Samma dag som kungen avtågade slog han läger vid Tarczin på vägen till Kraków. Han fortsatte sedan vidare genom Grójec och Łęczeszyce och slog läger under några dagar i Nowe Miasto. Marschen fortsatte sedan via Drzewica och Gowarczów till Radoszyce, där de slog läger under några dagar. Den 1 juli fick Karl XII rapport av Gyllenkrok om att han hade svårigheter att insamla tillräckligt med kontributioner, varpå kungen beslutade att armén skulle gå västerut till staden Kielce i Lillpolen, där det skulle finnas rikliga livsmedelsförråd och där han skulle få lättare kontakt med Mörner och Stenbocks trupper. Dessa befann sig sedan den 26 juni i Lublin, varefter de via Kazimierz Dolny korsade Weichsel den 29 juni. I Wierzbica den 5 juli fick Mörner och Stenbock oväntat träffa Karl XII, som från Kielce genomförde en 16 mil lång ritt på två dagar för att ge dem en muntlig instruktion om marschriktning till hans läger, varefter kungen återvände till sina trupper den 6 juli, och beordrade dessa att avtåga söderut.
August II fick underrättelser om Karl XII:s antågande och uppmanades av generallöjtnant Jacob Heinrich von Flemming att marschera norrut och med en stor armé besegra Karl XII innan han hunnit förena sig med Gyllenstiernas trupper. Vid underrättelsen om Gyllenstiernas uppbrott ifrån Stettin, avtågade August II den 2 juli från Kraków med en sachsisk armé på 15 000 man. Den 6 juli slog han läger vid byn Kliszów, som låg 3 mil söder om Kielce. Senare den 8 juli fick han underrättelse om att den polska kronarmén under hetman Hieronim Augustyn Lubomirski var i antågande och befann sig endast 1 mil från Kliszów.
Upptakten till slaget
Den 7 juli anlände Karl XII och den svenska huvudarmén till byn Obice, åtta kilometer norr om Kliszów. Kungen hade redan den 2 juli detacherat överste Johan August Meijerfeldt som med 600 ryttare skulle rekognoscera de sachsiska truppernas ställningar vid staden Pińczów 12 kilometer söder om Kliszów. På vägen dit blev Meijerfeldt överfallen av 200 kosacker och valakryttare i en skog nära Obice. 30 svenska dragoner under kapten Tomas Funck slog tillbaka deras anfall, varpå de tvingades retirera med svåra förluster som följd. Meijerfeldt återvände till Karl XII den 5 juli och avlägga rapport om händelsen. Kungen var ivrig på att genomföra ett överraskningsanfall mot August II på morgonen den 8 juli, men på inrådan av generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld beslutade han att invänta ytterligare en dag efter Mörners och Stenbocks trupper.
På morgonen den 8 juli blev ryttmästare Carl Gustaf Örnestedts förposter nära arméns fältläger vid Obice överfallna av 200 sachsiska soldater och ett hundratal valaker under generalmajor von Brause, som beordrats av August II att inhämta underrättelser om svenskarnas läge. Örnestedt lyckades slå tillbaka anfallet och sachsarnas förluster uppgick till ett tjugotal stupade eller sårade och mellan 8 och 9 tillfångatagna. Bland svenskarna stupade ryttmästare Gustaf Fägerskiöld ihop med några ryttare. När kungen fick larmrapport begav han sig genast dit för att med egna ögon rekognoscera den tidigare striden. På kvällen samma dag anlände till sist Mörners och Stenbocks trupper, som nu avslutade sin fem månader långa expedition från Vilna till det kungliga lägret. Till följd av deras forcerade marscher var deras trupper mycket utmattade, flera var sjuka och deras hästar var utsvultna och avmagrade. Trupperna fick några timmars sömn innan de morgonen därpå fick order om uppställning.
På morgonen den 9 juli, på årsdagen av slaget vid Düna, gick ett falskt rykte om att den sachsiska armén hade börjat röra på sig. Klockan sex på morgonen gav Karl XII order att trupperna skulle hålla korum och utdela fältropet "Med Guds hjälp". Sedan gavs order om uppbrott, varefter trupperna uppdelades i fyra kolonner och avtågade söderut mot Kliszów i skydd av en stor skog och mellanliggande höjder. Man vidtog åtgärder för att ge intryck av att det endast var en mindre spaningsstyrka och inte hela armén som var på marsch, och trupperna beordrades att marschera med sänkta vapen och fälttecken. Sachsiska spaningspatruller vid skogens västra bryn fick syn på vissa svenska förband, men de fick uppfattningen att dessa var eftertrupper som skulle maskera en större svensk reträtt. När svenskarna anlände till ett fält utanför skogens södra bryn fick Karl XII syn på de sachsiska ställningarna nära Kliszów, varpå han lät göra höger om och rangerade sina trupper i slagordning. Vid tiotiden fick de sachsiska trupperna syn på Karl XII:s armé, varpå August II lät slå larm med två kanonskott och rangerade sina trupper till strid.
Valplatsens terräng