Slaget vid Landskrona, även känt som slaget vid Tirup eller slaget vid Ylleshed, utkämpades den 14 juli (g.s.) 1677 under Skånska kriget mellan en svensk armé under kung Karl XI och en dansk armé under kung Kristian V. Striden ägde rum öster om Landskrona, huvudsakligen i området mellan Tirup, Sireköpinge, Billeberga och Rönneberga backar. Det var det andra stora fältslaget i Skåne efter slaget vid Lund året före och slutade med svensk seger. Omkring 9 000–10 000 reguljära svenska soldater ställdes mot en något större dansk armé på omkring 12 000–14 000 man. På svensk sida fanns även omkring 4 000 uppbådade småländska bönder, men dessa spelade endast en begränsad roll i själva striden.
Bakgrunden till slaget var kampen om initiativet i Skåne. Efter nederlaget vid Lund hade den danska armén dragit sig tillbaka till Landskrona, där den kunde ta emot förstärkningar sjövägen. Under våren och sommaren 1677 ökade danskarnas styrka, medan den svenska armén ännu återhämtade sig efter tidigare förluster. Karl XI hade i maj tvingats retirera från ett numerärt överlägset danskt hot vid Rönneberga, men återkom i juli för att söka ett avgörande efter danskarnas misslyckade belägring av Malmö. Efter rekognoscering och omfattande manövrer intog arméerna ställningar på var sin sida av den öppna terrängen vid Ylleshed.
Striden inleddes med artilleribeskjutning och utvecklades därefter till hårda och delvis oöverskådliga strider på båda flyglarna och i centern. På den svenska högerflygeln ledde Karl XI ett offensivt kavallerianfall som efter hårda strider bröt den danska vänsterflygeln. Samtidigt hade Kristian V stora framgångar mot den svenska vänsterflygeln, som drevs tillbaka mot Tirups kyrka. Där stupade den svenske överbefälhavaren Simon Grundel-Helmfelt, medan flera andra höga befäl sårades eller tillfångatogs. Slagets utgång avgjordes när den danska vänsterflygelns sammanbrott hotade centern och tvingade den danska armén att dra sig tillbaka mot Landskrona. Svenskarna behöll slagfältet och erövrade en stor del av det danska artilleriet samt ett antal fanor och standar.
Slaget blev ingen avgörande militär katastrof för Danmark, men det återgav Sverige det operativa initiativet i Skåne. Den danska armén tvingades tillbaka till Landskrona och svenskarna kunde åter kontrollera viktiga förbindelser i landskapet. Kriget fortsatte dock fram till freden i Lund 1679, och något slutligt avgörande nåddes aldrig genom striderna i Skåne. En minnenssten tillägnat slaget restes 1911.
Bakgrund Skånska kriget
miniatyr|Samtidiga tysk målning föreställande den danska belägringen av Landskrona sommaren 1676. Staden kapitulerade inför danskarna den 3 augusti 1676. Skånska kriget inleddes i ett läge där Sverige redan var hårt pressat av kriget i norra Tyskland. Danmark-Norge försökte utnyttja Sveriges försvagade ställning för att återvinna de landskap som förlorats genom freden i Roskilde 1658, medan kontrollen över Östersjön och förbindelserna mellan Sverige och de tyska besittningarna blev en avgörande strategisk fråga. Den svenska flottan var på papperet stark, men led av bristande organisation, svag ledning och otillräckligt manskap. Danmark hade däremot fördel av kortare avstånd, erfarna sjöofficerare och nederländskt stöd.
Våren 1676 försämrades Sveriges läge ytterligare. Efter att Gotland fallit i danska händer och den svenska flottan lidit ett svårt nederlag i slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676 fick Danmark i praktiken herravälde över Öresund och södra Östersjön. Därmed öppnades vägen för en större dansk invasion av Skåne. En mindre dansk landstigning gjordes vid Ystad den 27 juni, men huvudstyrkan gick i land vid Råå söder om Helsingborg den 29 juni. Den danska invasionsarmén uppgick till omkring 14 000–15 000 man och stod under befäl av kung Kristian V. De svenska styrkorna i Skåne var för svaga för att hindra övergången och kung Karl XI drog sig tillbaka österut och norrut för att undvika att bli instängd i västra Skåne.
Den danska framryckningen gick snabbt. Helsingborg föll utan större strid och flera viktiga stödjepunkter i Skåne och Blekinge erövrades under sommaren. Landskrona, med sitt starka citadell och sin betydelse som hamn- och basområde i västra Skåne, intogs den 3 augusti 1676 och blev därefter en central dansk stödjepunkt under stora delar av kriget. Kort därefter föll även Karlshamn, Kristianopel och Kristianstad, vilket lämnade Malmö som den viktigaste större svenska fästningen i Skåne. Trots det svåra läget återtog svenskarna gradvis initiativet. Segern vid slaget vid Halmstad den 17 augusti hindrade dansk samordning mellan styrkorna i Skåne och västerifrån. Under hösten förde Karl XI armén söderut för att undsätta Malmö och söka ett avgörande. Detta ledde till slaget vid Lund den 4 december 1676, där den svenska armén efter en nattlig övergång av Kävlingeån besegrade den större danska huvudarmén i ett av Nordens blodigaste slag.
Fälttåget i Skåne 1677 Efter den svenska segern i slaget vid Lund hade båda arméerna lidit svåra förluster. Den hårdast drabbade danska armén drog sig tillbaka till Landskrona, danskarnas viktigaste stödjepunkt och starkaste fästning i Skåne. Eftersom den svenska armén nästan helt saknade tungt belägringsartilleri bedömde Karl XI att en stormning var alltför riskabel. I stället flyttade han huvuddelen av armén från det belägrade Kristianstad till trakten kring Landskrona för att hindra danskarna från att återta initiativet. Svenskarna riktade sig därefter mot Helsingborg, som stormades den 15 december 1676. Omkring två veckor senare kapitulerade även fästningen, varigenom svenskarna återtog en viktig hamn och minskade antalet danska stödjepunkter i landskapet. Under den hårda vintern 1676–1677 led den svenska armén brist på kläder och livsmedel. Underhållstransporterna utsattes dessutom för angrepp av snapphanar och andra fientliga grupper som stödde danskarna, vilka främst verkade i östra Skåne med Kristianstad som bas. För att säkra förbindelserna fick Johan Göransson Gyllenstierna i uppdrag att bekämpa snapphanar och danska strövkårer. Svenskarna försökte även samla in lokalbefolkningens skjutvapen, men insatserna band resurser som samtidigt behövdes på andra håll.
I januari 1677 försökte Karl XI åter innesluta Kristianstad. En plan av Erik Dahlbergh att dämma upp Helge å och översvämma staden misslyckades när vårfloden förstörde fördämningen. Karl XI drog då slutsatsen att kriget inte kunde avgöras vid Kristianstad, utan att den danska huvudarmén måste uppsökas och besegras i västra Skåne. En mindre svensk styrka lämnades kvar för att fortsätta inneslutningen, medan huvudarmén marscherade mot Landskrona. I mars kom rapporter om att danska trupper åter hade samlats vid Landskrona. Under de följande veckorna manövrerade arméerna mot varandra utan att det kom till något avgörande. Den danske överbefälhavaren, generallöjtnant Friedrich von Arenstorff, förde en försiktig krigföring, medan båda sidor inväntade förstärkningar. I slutet av maj hade betydande danska förstärkningar anlänt till Landskrona och Arenstorff hade ersatts av fältmarskalklöjtnant Joachim Rüdiger von der Goltz, som även blev Kristian V:s närmaste militäre rådgivare.
Den 27 maj ställde danskarna upp till strid mot den svenska armén vid Rönneberga backar, 5 kilometer öster om Landskrona. Karl XI var först beredd att anta utmaningen, men något danskt anfall kom inte till stånd. Under natten övertygades kungen av bland andra fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt och general Rutger von Ascheberg om att svenskarnas läge var alltför utsatt. Armén drog sig därför tillbaka mot Kristianstad, medan ett mindre förband höll lägereldarna brinnande för att dölja reträtten. Reträtten var inledningsvis oordnad, men svenskarna lyckades frigöra sig från de danska förföljarna. Händelsen har tolkats som ett tecken på att Karl XI, trots sin offensiva hållning, blivit mer benägen att följa sina generalers råd när riskerna bedömdes som alltför stora.
Upptakten till slaget miniatyr|Belägringen av Malmö av Johann Philip Lemke. Den 8 juni drog sig den svenska armén tillbaka till Herrevads kloster vid Ljungbyhed, medan Kristian V vände sig mot Malmö. Danskarna inledde belägringen av Malmö två dagar senare. Stadens försvar leddes av fältmarskalk Fabian von Fersen, och under natten mellan den 25 och 26 juni slogs en dansk stormning tillbaka med stora förluster. Den 5 juli hävdes belägringen och den danska armén marscherade mot Lund. Trots framgången vid Malmö var Sveriges strategiska läge pressat. I slaget vid Köge bukt den 1–2 juli besegrades den svenska flottan, vars uppgift bland annat varit att skydda transporterna av förstärkningar från Sveriges tyska provinser. Nederlaget gjorde det lättare för Danmark att understödja sin armé sjövägen, medan Karl XI endast kunde räkna med begränsade förstärkningar till den svenska armén vid Herrevads kloster.
Karl XI hade väntat vid Herrevads kloster på förstärkningar, men efter danskarnas misslyckande vid Malmö beslutade han att åter rycka fram. Kristian V hade samtidigt samlat sin armé vid Billeberga öster om Landskrona. Karl XI ville uppsöka och om möjligt besegra den danska huvudstyrkan innan den förenades med ytterligare hjälptrupper. Även svenskarnas besvärliga försörjningsläge talade för ett snabbt avgörande. Sedan det danska belägringsartilleriet hade förts i säkerhet bröt Kristian V upp den 6 juli. Armén nådde följande dag Saxtorp, där den stannade medan bron vid Häljarp reparerades. Den 12 juli fortsatte danskarna mot Rönneberga backar. När Kristian V fick underrättelse om att den svenska armén närmade sig förde han tidigt den 14 juli ut sina trupper på Ylleshed nära Norra Möinge. Där ställde danskarna upp bakom en jordvall, som dolde trupperna och försågs med öppningar för artilleriet.
Slagordning Svenska armén Den svenska armén stod under kung Karl XI:s befäl, med fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt som överbefälhavare. Den svenska armén var uppställd i två stridslinjer eller träffen, med omkring 200 meters avstånd mellan träffen. Uppgifterna om den svenska fältarméns styrka varierar något. Enligt den bataljuppställning som återges efter den svenske militärhistorikern Julius Mankell med flera omfattade den svenska slagordningen sammanlagt 27 skvadroner och 15 bataljoner, motsvarande 8 522 man exklusive officerare, underbefäl och artillerister. Den totala styrkan anges i en annan uppgift till drygt 9 000 man, medan Handlingar rörande Karl XI krig anger 8 836 man exklusive allt befäl. Fördelningen mellan infanteri och rytteri var ungefär jämn. Andra uppskattningar placerar den svenska armén vid omkring 9 000–10 000 man, ungefär jämnt fördelade mellan infanteri och rytteri. Den svenska slagordningen omfattade artilleri under överste Krister Karlsson Liljeberg, men de återgivna källorna anger inte någon säker totalsiffra för antalet svenska artilleripjäser.
Därtill följde ett småländskt bondeuppbåd. Antalet anges vanligen till omkring 4 000 man, men i en annan uppgift till omkring 6 000 man. Bondeuppbådet stod under landshövdingarna Augustin Leijonsköld och Gustaf Lilliecrona, men hade begränsat militärt värde och var främst avsett för bevakning av det svenska lägret. Bönderna saknade i stor utsträckning utbildning och utrustning för reguljär fältstrid, och deras vapen bestod till stor del av liar, yxor, högafflar, spikklubbor och andra enkla redskap. Deras närvaro kunde däremot ge intryck av en större svensk styrka och därmed skrämma fienden. Många av bönderna hade dessutom lockats till uppbådet med föreställningen att de främst skulle sättas in mot snapphanar och andra plundrare, snarare än mot reguljära danska förband.
Truppernas fördelning miniatyr|Samtida svensk karta som visar arméernas slagordning och den lokala topografin inför det kommande slaget. Landskrona återges vid kartans högra kant. Den svenska armén var uppställd i två träffen med en högerflygel, en center och en vänsterflygel.