Denna artikel behandlar USA:s historia under perioden från 1789, då konstitutionen trädde i kraft och George Washington valdes till den förste presidenten, till 1861, då amerikanska inbördeskriget bröt ut.
Konstitutionen träder i kraft miniatyr|upright=0.5|George Washington, USA:s president 1789-1797 (porträtt 1796)
Efter att den nya konstitutionen i juli 1788 ratificerats av 11 stater, fattade kongressen beslut om hur den skulle träda i kraft. Staden New York utsågs till huvudstad, och det beslöts att konstitutionen skulle börja gälla från 4 mars 1789.
Första presidentvalet Först 6 april 1789 var den nya kongressens båda kammare (senaten och representanthuset) beslutmässiga, så att rösträkningen för presidentvalet kunde äga rum. George Washington valdes till USA:s president med John Adams som USA:s vicepresident.
Under Washingtons två mandatperioder som president, 1789-1797, befästes den nya unionens sammanhållning. Förvaltning och lagskipning organiserades och USA fick den finansiella stadga som behövdes för att vara fortsatt livskraftigt, inte minst genom Alexander Hamiltons verksamhet som USA:s förste finansminister 1789-1795.
Politiska motsättningar mellan federalister och demokrater miniatyr|upright=0.5|Alexander Hamilton, USA:s finansminister 1787-1795 och en ledande federalist (porträtt cirka 1792). De tidiga politiska motsättningarna i det nybildade USA gällde hur stora befogenheter som den federala statsmakten skulle ha, en motsättning som hade inletts redan under ratificeringen av konstitutionen, eftersom USA:s grundlagsfäder hade skilda åsikter i den frågan. Hamilton och John Jay var ledande inom det parti som förespråkade en stark federal statsmakt och som under konflikten om författningens ratificering hade börjat kallas federalister. Även Washington och Adams sympatiserade med federalisterna, som var starkast i de stater där handel och sjöfart dominerande.
miniatyr|vänster|upright=0.5|Thomas Jefferson, USA:s utrikesminister 1790-1793, USA:s president 1801-1809 samt ledande demokrat och antifederalist (porträtt 1800). Det parti som istället stödde de enskilda delstaternas rättigheter hade starkast stöd i de stater där jordbruk och plantageodling dominerade. Detta oppositionsparti samlade sig kring Thomas Jefferson, James Madison och James Monroe. Partiet gick under USA:s tidiga år under flera olika namn. De kallade sig till en början republikaner (egentligen Federal Republicans), anhängarna kallades tidigt också antifederalister, och senare blev partinamnet demokrater det vanligast använda. I efterhand har begreppet demokratisk-republikanska partiet använts för att skilja detta parti från senare republikanska partier.
Federalisternas idéer återupptogs senare, på 1850-talet, av det då bildade Republikanska partiet. Detta partis åsikter i frågan om maktfördelning mellan den federala regeringen och delstaterna var alltså den motsatta jämfört med de första "Jeffersonska" republikanerna.
George Washington försökte, och lyckades delvis, dämpa partimotsättningarna. Både Hamilton och Jefferson var samtidigt medlemmar av Washingtons kabinett, som finansminister respektive utrikesminister, men kom båda att lämna sina ministerposter (1795 respektive 1793) på grund av de partipolitiska konflikterna. Som finansminister hade då Hamilton ordnat USA:s kreditväsen genom fondering av unionens egna skulder och de skulder från staterna som unionen tagit över. Därutöver hade en centralbank och ett myntverk grundats samt federala inkomster säkerställts genom en protektionistisk tullpolitik.
Jefferson höll som utrikesminister på att involvera USA på den franska sidan i den konflikt mellan Storbritannien och Frankrike som blossat upp efter franska revolutionen. Washington utfärdade dock en neutralitetsförklaring 1793 och lät genom Jay 1794 ingå ett fördrag med Storbritannien där de flesta tvister löstes, som varit olösa mellan USA och det forna moderlandet efter 1783 års fredsfördrag. Detta fördrag kritiserades kraftigt av demokrat-republikanerna.
Washingtons avböjde ett erbjudande om en tredje mandatperiod som president, och därefter blev det en oskriven regel i USA:s politiska liv att en president bör kunna omväljas endast en gång. Denna kutym bröts först 1940 med Franklin Roosevelt under det då pågående andra världskriget, tills möjligheten att sitta mer än två mandatperioder togs bort 1951 med det 22:a tillägget till konstitutionen.
Washingtons närmaste efterträdare, federalisten John Adams, var president 1797-1801 och han fortsatte Washingtons försiktiga politik. Dock hade han mindre allmänt erkänd auktoritet.
Därefter var antifederalisten Thomas Jefferson president 1801-1809.
USA:s tidiga geografiska expansion miniatyr|upright=1.5|USA:s gränser 1789 miniatyr|upright=1.5|USA:s gränser 1845-1846 Under George Washingtons tid som president utökades USA från 13 till 16 delstater. Vermont upptogs 1791, Kentucky 1792 och Tennessee 1796, som självständiga stater i unionen.
Under Jefferson presidenttid upptogs Ohio som ny stat 1802 och Louisiana förvärvades 1803 genom köp från Frankrike, det så kallade Louisianaköpet. Detta ledde till att USA befäste sitt inflytande i Mississippiflodens område.
I de stora krigen mot franska revolutionen tog republiken ingen del, men såg i stället sin handel och sjöfart uppblomstra i neutralitetens skydd. Flera gånger var likväl kriget nära, och frågan var blott åt vilket håll unionen skulle vända sina vapen. Det brutala sätt, varpå England utövade sitt herravälde över haven, skaffade slutligen seger åt det franskvänliga demokratiska partiet, och presidenten James Madison (1809-1817) tvangs emot sin vilja att förklara England krig (juni 1812) - 1812 års krig. Det utkämpades åren 1812-1815 och fördes med omväxlande lycka, till sjöss med seger för amerikanerna, till lands stundom med framgång för engelsmännen, som till och med intog Washington, vilket sedan 1800 varit förbundsregeringens säte.
Militäriskt slöts kriget med slaget vid New Orleans (jan. 1815); diplomatiskt ändades det några dagar förut (dec. 1814) genom freden i Gent. Det hade bidragit att hejda partiernas kamp, och det hade stärkt amerikanernas förtroende till egen kraft. Det sista visade sig, då presidenten James Monroe (1817-1825) en dag förkunnade de europeiska makterna, att unionen icke skulle tåla Europas inblandning i den amerikanska kontinentens affärer (jämför Monroedoktrinen). Emellertid utvidgades statsområdet mer och mer. Redan 1812 upptogs Louisiana såsom självständig stat i unionen; 1816 följde Indiana, 1817 Mississippi, 1818 Illinois, 1819 Alabama och 1820 Maine. Genom Adams-Onísfördraget förvärvades från Spanien (1819) Florida, som likväl först 1845 upptogs såsom stat.
Tiden från 1789 till 1825 behärskades av den yttre politiken. Samtidigt hade dock den inre utvecklingen oavbrutet fortgått, om än i mycket långsammare tempo än senare. Befolkningen, som 1800 utgjort 5,3 miljoner, var år 1810 på 7,2, 1820 på 9,6 och 1830 på nära 12 miljoner. Invandringen var under denna period tämligen obetydlig; under de stora krigen i Europa hade den nästan helt avstannat, och först efter 1816 började den långsamt tillta. Under årtiondet 1820–1830 kom ungefär 150 000 invandrare.
Politisk utveckling från 1829, konflikter kring tullar och konstitutionen miniatyr|upright=0.5|Andrew Jackson, USA:s president 1829-1837 (porträtt 1824) Andrew Jackson, som var president 1829-1837, inledde sin presidentperiod med en stor utrensning av unionens förvaltningspersonal i syfte att skaffa lönsamma befattningar åt sina partikamrater enligt "spoilssystemet" som fungerade enligt mottot "bytet åt segraren".
Även om Jackson partipolitiskt var en utpräglad demokrat, hävdade han med kraft unionens oupplöslighet gentemot de separatistiska tendenser som fanns särskilt i South Carolina i samband med den från 1828 pågående tullstriden. Förhållandet mellan det federala styret och delstaterna fortsatte att vara en central konflikt inom amerikansk politik. 1828 hade kongressen antagit en mycket protektionistisk tullpolitik med höga tullsatser både på råvaror och industriprodukter, vilket var oerhört kännbart för flera av sydstaterna. Under ledning av John C. Calhoun framförde South Carolinas legislatur teoria att tullarna stred mot konstitutionen och att delstaterna kunde förklara tullarna ogiltiga inom deras område. Likartade resolutioner antogos även av legislaturerna i Georgia, Mississippi och Virginia åren 1828-1829. I senaten var frågan om konstitutionens ursprung och dess bindande karaktär föremål för en berömd debatt 1830, den så kallade Webster-Hayne-debatten. Senator Robert Y. Hayne från South Carolina framförde då sydstatsläran om konstitutionen som ett fördrag mellan delstaterna, som i vissa fall kunde upplösas genom "nullifikation" av de federala myndigheternas beslut och ytterst genom enskilda staters utträde ur unionen (secession). Senator Daniel Webster å sin sida inskärpte den nationella och federala uppfattningen, att författningen är skapad av det amerikanska folket och endast kunde ändras eller upphävas av hela folkets representanter. Denna djupgående konflikt i uppfattningen av statsskickets art dominerade under de närmast följande årtiondena USA:s politiska liv och ledde så småningom, när den kombinerandes med konflikten om slaveriet, till det amerikanska inbördeskriget.
I samband med tullstriden avhärjdes dock faran dels genom Jacksons beslutsamhet att möta varje försök till lagtrots med väpnat ingripande, dels genom en huvudsakligen av Henry Clay utarbetad kompromiss som antogs 1833. Denna innebar att de höga tullsatserna togs bort från en mängd industrivaror som var viktiga för södern och där importen av dem ännu inte innebar någon allvarlig konkurrens med den inhemska amerikanska industrin. Dessutom skulle tullsatserna i allmänhet gradvis minskas år för år, så att en enhetlig värdetull på 20 procent på alla tullpliktiga varor skulle nås 1842. Efter dessa tullbeslut upphörde för lång tid framåt talet om "nullifikation".
Jacksons ingripande mot Second Bank of the United States, som han fruktade som en källa till korrpution av det politiska livet, sågs som mer godtycklig. Unionens depositioner i banken togs ut 1833 och placerades i stället i banker som anvisades av finansministern, och som ofta var banker ute i delstaterna som gynnades av partiskäl (och kallades därför ibland "the pet banks"). Detta var en åtgärd, som uppmuntrade dessa banker till spekulationer, särskilt i jordaffärer. När bankens koncession gick ut 1836, fick Second Bank of the United States denna ej förnyad. Banken fortsatte under en period sin verksamhet under koncession från delstaten Pennsylvania, men blev 1841 tvungen att gå i likvidation. Jacksons bankpolitik lär ha bidragit till den ekonomiska kris som kallas 1837 års panik, och hans efterträdare Martin van Buren (president 1837-1841) blev tvungen att bryta med hela depositionssystemet och istället inrätta unionsränterier (sub-treasuries), dit bland annat federala skatter skulle levereras in.
Under 1830-talet fick partiväsendet i USA en mer omfattande organisation. Mot demokraterna organiserades, med Henry Clay som främste ledare, det så kallade Whigpartiet. Båda dessa huvudpartier fick fastare form genom bland annat sina partimöten (conventions) och lokalavdelningar. Vid sidan av dessa partier växte även mindre partier upp, som hade begränsade syften, till exempel Anti-frimurarpartiet och abolitionisterna. De sistnämnda drev från 1831 i skrift och tal kraftfull agitation i nordstaterna mot slaveriet. I sydstaterna förföljdes rörelsens anhängare och deras skrifter undertrycktes. Försöken att i kongressen lämna in masspetitioner mot slaveriet ledde till kraftfulla konflikter. 1836 tog Representanthuset ett beslut att dylika petitioner och resolutionsförslag utan debatt skulle läggas till handlingarna, den så kallade gag rule.