miniatyr|King & Carter Jazzing Orchestra. Bilden tagen i Houston Texas, januari 1921. Jazzens historia är i mångt och mycket liknande bluesens. De har båda inslag av afrikansk och europeisk kultur. Musikformerna uppstod under 1800-talets senare hälft i sydstaterna i USA med New Orleans som centrum.
Ursprung och bakgrund Jazzens tidigaste historia och dess uppkomst har varit svår att reda ut på grund av brist på historiska källor och förekomsten av olika myter kring den tidiga historien för genren. Det saknas även inspelningar som kan kopplas till jazz före 1917, vilket ytterligare har försvårat möjligheten att utröna genrens ursprung.
Bakgrunden till jazzmusiken kan dock återfinnas i den breda socio-kulturella miljö som utvecklades ur slaveriet i Nordamerika och Västindien och som senare gått in under beteckningen afroamerikansk musik. I södra USA och Västindien fanns det både i städer och på landsbygd en uppsjö av musikaliska uttryck som i kombination med de afroamerikanska genrerna blues och ragtime gav upphov till den tidiga jazzen. Från bluesen hämtades en bred känslomässig repertoar och ett fritt melodiskt framträdande, vilket så småningom infogades i en harmonisk-metrisk struktur. Från ragtimen kom en funktionsharmonik och formstruktur inspirerad av europeisk musik. Swingen växte också den fram ur ragtimens synkoperad rytmik.
En viktig källa för jazzens uppkomst var den marschmusik och de dansorkestrar som var populära vid sekelskiftet 1900. Det var dessa musikstilars vanliga instrument som blev jazzens grundläggande sättning: bleckblåsinstrument, träblåsinstrument och trummor. Efter det amerikanska inbördeskriget fanns ett överflöd av sådana instrument att tillgå, vilket kan ha påverkat trenden. Svarta musiker använde ofta marschernas melodier, strukturer och rytm som utgångspunkt för sin musik. Många svarta musiker tjänade dessutom sitt levebröd på att spela i de band som hyrdes in för att leda de begravningsprocessioner som vid den här tiden blev kutym enligt den svarta traditionen i New Orleans, som med tiden kom att kallas för jazzbegravning. Dessa pionjärer spelade en avgörande roll när den tidiga jazzen skapades och spreds.
Den tidiga jazzen med sitt enkla, folkliga ursprung var en produkt av självlärda musiker. Efter inbördeskriget utvecklades ett brett nätverk av svarta i både nord och syd för utbildning i musik. Nätverket bestod av institutioner, skolor och lokala föreningar som startats och drevs av svarta. Barnhemmet Jenkins Orphanage var en av dessa institutioner. De allmänt förbättrade möjligheterna till utbildning skapade allt större skaror av unga utbildade svarta musiker, varav en del var skolade i klassisk musik av europeiskt snitt. Bland dessa jazzmusiker som kunde läsa och skriva noter kan klarinettisten Lorenzo Tio och pianisten Scott Joplin nämnas. Joplin var son till en frigiven slav och en färgad kvinna som var född fri. Han var självlärd fram till 11 års ålder då han fick undervisning i musikteorins elementa av en klassiskt utbildad tysk immigrant i Texarkana, Texas. Många av de tidiga jazzmusikerna kunde dock inte läsa noter; de spelade helt enkelt på gehör - och som alla riktiga musiker gjorde de det bra.
Under 1890-talet tilltog rassegregeringen i Louisiana med hårdare raslagar som följd. Det ledde till att många begåvade och skolade svarta musiker uteslöts ur band som varit rasblandade. Dessa notkunniga svarta musiker tecknade i viss mån ner vad som senare skulle kallas jazz, men i stort sett utvecklades musikformen fritt och spontant.
Amerikansk musik vid 1900-talets början miniatyr|Minstrel show i London 1880. Vid förra sekelskiftet hade det amerikanska samhället börjat göra sig av med det brittiska arvet, d.v.s. den hårt hållna formalitet som kännetecknade den viktorianska eran, om Starka influenser från svarta amerikanska musiktraditioner fanns sedan flera generationer tillbaka i amerikansk populärmusik i form av "minstrel shows", revyliknande föreställningar som ofta framfördes av vita skådespelare med svartmålade ansikten, och verk av Stephen Foster. Danslokaler, klubbar och tehus öppnades i städerna. Dansstilar inspirerade av afrikansk dans med underliga benämningar (shimmy, turkey trot, buzzard lope, chicken scratch, monkey glide och bunny hug) blev småningom accepterade av en vit allmänhet. Cakewalk, som utformats av svarta slavar som till sina herrars höga nöje imiterade och gjorde parodi på desammas sällskapsdanser och seder, blev en modefluga. Den vita publiken såg dessa danser först i vaudevilleföreställningar, och senare framförda som uppvisningsdans på klubbar.
Än var musikstilen inte jazz, utan dess förstadium där experiment och uppfinningsrikedom inom blues och ragtime snart skulle blomma ut till jazz. Populära kompositörer som Irving Berlin påverkades av ragtimen, även om de sällan använde de för jazzen typiska rytmerna och blåa tonerna. Berlins stora hit från 1911, "Alexander's Ragtime Band" gjorde mycket för att popularisera jazzen, och blev en fluga så långt från USA som i Wien. Låten var egentligen inte någon ragtime, men texten beskriver ett jazzband och skildrar hur man "jazzar upp" populära melodier: If you want to hear the Swanee River played in ragtime ....
Den tidiga New Orleans-"jazzen" Flera olika lokala varianter bidrog till den tidiga utvecklingen av jazzen. En av de viktigaste kom från området runt New Orleans, där musikformen också för första gången allmänt kallades "jazz" - även om den till en början ofta stavades "jass".
Staden New Orleans och dess omgivningar hade sedan länge varit ett centrum för musik i regionen. Människor från olika delar av Afrika, från Europa och från Latinamerika bidrog till New Orleans rika musikaliska utbud. Under den franska och spanska kolonialtiden hade slavarna större frihet att uttrycka sig kulturellt än i de engelska kolonier som senare blev USA. I de protestantiska kolonierna betraktades afrikansk musik som hednisk och bekämpades, medan dessa musikstilar var mer accepterade i Louisiana. Så sent som på 1830-talet hölls afrikanska musikfester i New Orleans, och de besöktes även av intresserade vita. En del av dessa melodier och rytmer kan återfinnas hos den vite kompositören Louis Moreau Gottschalk. Utöver slavarna hade New Orleans den största fria färgade befolkningen i Nordamerika. En del av dessa var stolta över sin utbildning och använde europeiska instrument för att spela både europeisk musik och sina egna folkmelodier. Mot 1800-talets slut var staden det lokala centret för populär musik. Hit hörde en tidig variant av ragtime, samt en ny musikstil under utveckling.
Enligt många New Orleans-musiker som minns den tiden var nyckelfigurerna i utvecklingen av den nya stilen trumpetaren Buddy Bolden och hans band. Bolden är ihågkommen som den förste som musikaliskt utvecklade bluesen - dittills en sorts folkmusik, sjungen och ackompanjerad av sångaren själv på stränginstrument eller framförd på munspel - och arrangerade den för orkester (kornett, trombon, klarinett och rytmsektion). Boldens band spelade blues och andra melodier, improviserade och varierade melodin i arrangemang skrivna både för dans- och blåsorkester. Detta skapade sensation i New Orleans, och andra musiker imiterade snart stilen. Vid början av 1900-talet kommenterade resenärer som besökte New Orleans de lokala bandens förmåga att spela ragtime med ett schwung som inte kunde höras någon annanstans.
Saker som skilde den tidigare New Orleans-stilen från ragtimemusiken var bland annat att improvisationerna var friare rytmiskt sett. I andra städer brukade ragtimemusiker leka med en melodi genom att tillföra synkoperad rytm och spela en ton två gånger med halva notvärdet. New Orleansstilen använde en mer intrikat rytmisk improvisation som ofta placerade en ton långt ifrån där den från början förväntades finnas i melodin - jämför till exempel Jelly Roll Mortons pianostil med Scott Joplins. Den nya New Orleans-stilen inkorporerade en stor del av bluesens vokabulär, inklusive blå toner och dess sätt att använda instrumenten till ljudhärmande effekter.
Nyckelfigurer i stilens tidiga utveckling var Freddie Keppard som väl tycks ha behärskat Boldens stil, Joe "King" Oliver, vars stil var synnerligen bluespräglad, och Kid Ory, en trombonist som hjälpte till att renodla stilen genom att i sitt band städsla många av stadens främsta musiker. Den nya stilen var även tilltalande för unga vita. Särskilt arbetarklassbarn vilkas föräldrar var immigranter anammade entusiastiskt jazzen. Papa Jack Laine ledde ett band där medlemmarna var av högst varierande härkomst - också flera färgade musiker spelade i detta band som blev något av en skola för framstående jazzmusiker.
Andra lokala stilar Samtidigt utvecklades andra lokala stilar som skulle komma att påverka jazzens utveckling.
Den svarte prästen Daniel Jenkins i Charleston, South Carolina var en osannolik figur med stor betydelse i jazzens tidiga utveckling. 1891 startade han ett barnhem för pojkar, Jenkins Orphanage. Fyra år senare utformades ett rigoröst musikprogram i vilket barnhemmets unga inhysingar blev upplärda i dåtidens vanliga musik, både religiös och världslig musik som ouvertyrer och marscher. Brådmogna föräldralösa och pojkar som rymt hemifrån, av vilka en del spelat ragtime på barer och bordeller, skickades till barnhemmet för att "frälsas" och rehabiliteras. På samma sätt som Fisk Jubilee Singers och Fisk University turnerade Jenkins Orphanage Bands vida omkring och tjänade pengar för att bekosta barnhemmet, vilket kostade mycket pengar att driva. Jenkins tog vanligen in 125 till 150 "svarta lamm" per år, av vilka många påkostades musikutbildning. Mindre än 30 år senare fanns fem band som turnerade över hela landet, och ett av dem reste även till England - återigen i Fisks efterföljd. Jenkins Orphanage Bands inflytande på den tidiga jazzen är svår att värdera, men många av dess medlemmar kom senare att spela med framträdande jazzmusiker som Duke Ellington, Lionel Hampton och Count Basie. Nämnas kan trumpetarna Cladys Anderson och Jabbo Smith. I nordöstra USA utvecklades en "hot" ragtime-stil. Den hade sitt centrum i staden New York, men gick att hitta hos svarta alltifrån Baltimore i Maryland till New York. En del kallar stilen för en tidig form av jazz, men meningarna är delade. Stilen kännetecknades av uppsluppna rytmer, och saknade de sydliga stilarnas bluesiga inslag. Ett typiskt exempel på solopianoversionen av denna nordöstra stil är den välkända kompositören Eubie Blake, slavsonen vars musikkarriär spände över åtta årtionden. James P. Johnson utgick från den nordöstra stilen, och runt 1919 utvecklade han en stil som skulle bli känd som "stride." I stride-piano spelar högerhanden melodin, medan vänsterhanden är mycket aktiv och går eller hoppar från upptakten till ettan i takten utan att störa rytmen. Johnsons spel påverkade senare berömda pianister som Fats Waller och Willie Smith. Den främste orkesterledaren i denna stil var James Reese Europe. Han gjorde några inspelningar 1913 och 1914, som visar en sällsynt glimt av stilen vid sin höjdpunkt. Den unge George Gershwin, som senare skrev den jazz-influerade klassikern "Rhapsody in blue", lät sig grundligt påverkas av Europes musik från den här tiden. Nästa gång Europe spelade in något var 1919, då han hade börjat blanda sin egen stil med New Orleans-stilen. Förutom Europes tidiga alster finns inspelningar av Tim Brymns som kan ge senare generationer en inblick i den nordöstra "hotta" stilen utan mycket av influenser från New Orleans. I början av 1910-talet fanns i Chicago en populär typ av dansorkester med en saxofon som vildsint drev melodin framför trummorna, som körde på i sina 4/4-delar. Stadens musikliv blev snart starkt influerat av New Orleans-musikerna, och denna äldre stil blandades med New Orleans-stilen. Resultatet kom så småningom att kallas för "Chicago-jazz" och kan sägas ha haft sin början på slutet av 1910-talet.