Visby domkyrka eller Visby Sankta Maria domkyrka är en kyrkobyggnad belägen i Visby på Gotland. Den är domkyrka i Visby stift och församlingskyrka för Visby domkyrkoförsamling inom Svenska kyrkan.
Kyrkan började byggas i slutet av 1100-talet, och invigdes 1225. Den uppfördes ursprungligen som en romansk basilika men byggdes redan på 1250-talet om till hallkyrka.
Sankta Maria uppfördes troligen för gästande tyska handelsmän, och 1225–1429 fanns två kyrkoherdar i församlingen: en för tyskspråkiga och en för gutniska församlingsbor. Ursprungligen saknade kyrkan eget geografiskt ansvarsområde, men efter att stadens tidigare sockenkyrkor förstörts och övergivits på 1530-talet blev Sankta Maria församlingskyrka för hela Visby stad.
Efter reformationen inrättades Visby stift 1572 och Sankta Maria fick status som domkyrka. Eftersom Gotland vid den tidpunkten stod under danskt herravälde kom stiftet att ledas av en superintendent. Efter freden i Brömsebro 1645 tillhörde stiftet Sverige, men först 1772 fick stiftschefen titeln biskop.
Sedan 2023 är Erik Eckerdal biskop i Visby stift, vars biskopsstol (cathedra) finns i domkyrkan.
miniatyr|stående|Ikonen föreställandes Vår fru av Öja, som förutom Sankta Maria även visar stiftets samtliga medeltidskyrkor, står framställd vid Pilgrimskapellet.
Historik
Medeltid Kyrkan uppfördes troligen som kyrka för gästande tyska handelsmän, för att skilja dem från de bofasta tyskar som fanns i staden och som tillhörde Sankt Nicolai kyrka. Den invigdes den 27 juli 1225 av biskopen av Linköping, Bengt Magnusson. Då var kyrkan ännu inte färdigbyggd, och anledningen till invigningen tros vara att Sankt Nicolai tyska församlingskyrka förstörts av en brand.
Kyrkan benämndes under medeltiden som Vår kära frus kyrka, men har i folkmun också kallats Tyska kyrkan. Det senare namnet är dock oegentligt. Sankta Maria hade från 1225 inga bestämda geografiska gränser för sitt ansvarsområde, men var en församlingskyrka med två kyrkoherdar. Den ena kyrkoherden ansvarade för den tyska församlingen, medan den andra förestod den gutniska församlingen. När äldre forskning betecknar Sankta Maria som en strikt tysk kyrka är det därför missvisande. I stället bör kyrkan förstås som tysk-gotländsk, med två separata församlingar.
Uppdelningen i två församlingar, en gotländsk och en tysk, var något som även gällde tre av stadens territoriella socknar, men i dessa kom varje församling bygga varsin kyrkobyggnad. Ända fram till 1400-talet var den gutniska församlingen ungefär en tredjedel så stor som den tyska församlingen i Sankta Maria. Därefter blev de mera jämnstora. På grund av krympande befolkningsunderlag bestämde sig S:ta Marias församlingar 1429 för att i fortsättningen bara ha en gemensam kyrkoherde.
Kyrkan fungerade under medeltiden inte bara som gudstjänstlokal, utan även som lokal för handelsmännen. Ett exempel på denna profana verksamhet var att den i Novgorod belägna handelsgården Peterhofs kassakista förvarades i kyrkan under vintersäsongen. Kistan låstes med fyra nycklar, vilka fram till omkring år 1290 omhändertogs av representanter för städerna Visby, Lübeck, Soest och Dortmund. Då kistan skulle öppnas krävdes att alla fyra representanter närvarade.
Reformationstiden År 1533 eller 1534 blev Sankta Maria hela Visby stads församlingskyrka, sedan stadsborna tvingats överge S:t Hans och Sankt Per. Sankta Maria förblev stadens församlingskyrka ända till 1811, då Visby landsförsamling bröts ut ur socknen. Landsförsamlingen saknade dock egen kyrka, och fortsatte att fira gudstjänst i Sankta Maria. Från 1936 införlivades landsförsamlingen återigen i församlingen.
Efter Valdemar Atterdags invasion av Gotland 1361 löd Gotland och Visby under den danske kungen, men kyrkorna fortsatte att höra under Linköpings stift. Under reformationen i Danmark inrättades Visby stift som ett självständigt, danskt stift 1527, och Sankta Maria fick samtidigt status som domkyrka. I den nya lutherska ordningen vigdes dock ingen biskop, utan stiftet leddes av en superintendent. Sankta Maria fick därmed status som domkyrka.
Genom freden i Brömsebro 1645 övergick Gotland till Sverige. Visby stift fortsatte dock att ledas av en superintendent, och först 1772 tillsattes en biskop av Visby. Strax därefter börjar Sankta Maria också kallas Visby domkyrka.
Kyrkobyggnaden
Byggnadshistoria
Medeltid Visby Sankta Maria domkyrka är i sin helhet uppförd under medeltiden. Den första kända kyrkan på platsen började byggas 1190 och orsaken var sannolikt det så kallade ”Ryssbråket” som framkallats av tyska gästande köpmän 1188 (ändade 1191/1192), vilket sannolikt innebar att de tyska gästerna utestängdes av de bofasta tyskarna från S:t Pers kyrka, som då var den tyska församlingskyrkan. Medel för byggandet insamlades på de tyska skeppen i hamnen, vilket gjorde att byggandet gick långsamt. Ännu 1211 byggdes det på kyrkan. Byggnaden uppfördes troligen i två etapper med delvis ändrade planer och bytte arbetsledning, förebilderna var tyska. Kyrkan var när den invigdes 1225 sedan en tid en treskeppig romansk basilika med absidkor, tvärskepp och västtorn.
miniatyr|Visby domkyrka från väster. Kort efter invigningen (omkring 1230 till omkring 1250) påbörjades nästa byggnadsetapp då de första stegen mot en hallkyrka togs genom att ett nytt kor uppfördes med flankerande torn och tvärskeppet fördubblades. Dateringen av brudportalen är ytterst osäker men den bör ha stått färdig i mitten av 1200-talet. Hallkyrkan fullbordades omkring 1250 – omkring 1260 genom att långhuset gjordes lika brett som tvärskeppen.
På 1300-talets första hälft utökades kyrkan genom att Stora kapellet uppfördes på dess södra sida. Mittskeppets murverk förhöjdes och kyrkans exteriör fick formen av en basilika (däremot inte interiört), detta under franskt inflytande där basilikan och gotiken var förhärskande i utsmyckningar etc. Även de båda östtornen förhöjdes. Gunnar Svahnström anser det mindre troligt att murverket höjdes endast för att passa nya stilideal och anger som troligare orsak en brand. Då den nya byggnadsdelen (Stora kapellet) försämrade ljusinsläppet togs de gotiska fönstren i långhuset upp och mot slutet av samma århundrade ändrades de senromanska fönstren och Köpmankoret uppfördes efter 1349 av bröderna Simon och Greger Swerting, till minne av deras ”mindre rättvist” år 1342 halshuggne fader, den tyske borgmästaren Herman Swerting. Även det lokaliserat på kyrkans södra sida, i direkt anslutning till Stora kapellet.
År 1397 gravsattes stoftet efter hertig Erik, den avsatte svenske kungen Albrekts son, i domkyrkan. Erik var före sin död Gotlands härskare.
Hans Nielssøn Strelow anger att kyrkan brann 1400 och att den sedan stod övergiven flera år, vilket förmodligen är en missuppfattning av händelser 1404 och 1407/1408, då blod spilldes på kyrkogården och kyrkan vid bägge tillfällena stängdes för att renas av en biskop. 1409 invigde biskop Knut från Linköping en Mariabild och renade möjligen då också kyrkogården. 1423 höjdes, på den gutniska församlingens initiativ, tornets murverk till nuvarande höjd och i mitten av 1400-talet försågs de båda östra tornen med spiror.
Tidigmodern tid Efter reformationen, och efter att stadsborna tvingats överge S:t Hans kyrka 1533/1534, valdes kyrkan ut bland de många Visbykyrkorna till stadskyrka för att senare 1572 upphöjas till domkyrka.
I början av 1600-talet eldhärjades kyrkans östra del och de båda tornhuvarna förstördes. Två fönster i den västra delen togs upp 1630. 1639 förfärdigades alla torntrapporna och bräder köptes till ett loft beläget ovan kyrkans valv. I slutet av århundradet inrättades ett rum för konsistoriets sammanträden i Stora kapellets nordvästra hörn, istället för det sädesmagasin som tidigare varit beläget där.
Ett skrank byggdes 1732 framför brudportalen, det ersattes omkring 1767 av ett kapell. På 1720-talet renoverades det västra tornet. I mitten av samma århundrade lades taken om och de sista resterna av munk- och nunnetegel ersattes med enkupigt modernt taktegel importerat från Lübeck. 1760 byggdes de båda spetsiga tornhuvarna i öster om efter av Johan Reinickes förslag och Stora kapellets barockgavel färdigställdes 1762 efter murarmästare Johan Hamgrens förslag.
Det västra tornet eldhärjades 1744 och den tidigare spetsiga tornhuven ersattes av den nuvarande efter förslag av byggmästare Christian Lotsby. Kyrkans inre renoverades 1765. En sakristia uppfördes 1778 på kyrkans norra sida och den igenmurade portalen i tvärskeppet utnyttjades som ingång.
1802 ansågs kyrkan vara i dåligt skick, bland annat var tornhuvarna och taken så rötskadade att de ansågs farliga och golven var på grund av de många gravarna därunder i uselt skick. Flera av bristerna avhjälptes de närmast därefter följande åren. 1816 påbörjades en restaurering som dock snabbt fick avslutas eftersom medel saknades. På 1820-talet lagades fönstren och trasiga masverk, i Stora kapellet lagades med masverken av ek.
En stor renovering genomfördes 1831–1832, den kom att kritiseras hårt av konsthistorikern Säve då byggnadshistoriska spår avlägsnades bland annat på mittpelarna, som höggs rena från anfang. Golven lades om och gravstenarna flyttades och höggs om (flera såldes också som byggnadsmaterial), väggytorna vitlimmades, delar av altarprydnaden togs bort och fönstret bakom altaret spikades delvis igen till formen av Guds allseende öga. Två läktare revs och bänkarna byggdes om, överflödig inredning såldes på auktion.
Modern tid
En stor inre restaurering efter förslag av arkitekt Gustaf Petterson, kom till stånd 1890-1893 då bland annat golven åter lades om, samtidigt installerades ett nytt värmesystem. Väggar och valv putslagades och avfärgades, korets väggar och valv målades om av C. W. Pettersson efter ritningar av E. Bergh. Stenytorna frilades från färg, sten nyhöggs helt eller delvis och de västra pelarna kläddes med nyhuggen sten. Långhusets emporvåning öppnades upp och en skiljevägg i Stora kapellet togs bort. Högaltaret flyttades och altarprydnaden togs bort, kyrkbänkarna och orgeln nygjordes och övrig inredning omdisponerades. Korets gotiska fönster rekonstruerades och försågs med nya glasmålningar av glasmästare Carl de Bouché från München.
Vid sekelskiftet 1900 genomfördes en yttre restaurering efter förslag av arkitekt Axel Herman Hägg, restaureringen syftade till att återställa den medeltida kyrkan vilket gjordes i engelsk nygotik. De största förändringarna innebar att barockgaveln på Stora kapellet ersattes med en nygotisk, en ny sakristia uppfördes och sidoskeppens tak sänktes. Fasaderna frilades från puts och nya stenskulpturer höggs. 1907 försågs koret med målningar utförda av C. W. Pettersson efter gjorda förlagor av Hägg och ett retabel placerades på altaret, även det ritat av Hägg.
Åren 1944–1945 restaurerades kyrkan invändigt efter förslag av arkitekt Erik Fant, då väggar och valv målades och kyrkbänkarna nybyggdes av valnötsträ, som skadats under krigsvintrarna tidigare samma decennium. Även orgelläktare och altarskranket nygjordes av detta virke. miniatyr|Domkyrkans högaltare, installerat år 1905.Efter Hansakatastrofen 1944 finns ett kor som sedan katastrofen kallas för Hansakoret där en minnestavla över de omkomna finns. I Hansakoret finns dessutom fler minnestavlor.