miniatyr|150px|Värmlands regementes vapen 1812–1994. Värmlands regemente (I 2/Fo 52) var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1812–2000. Förbandsledningen var förlagd i Kristinehamns garnison i Kristinehamn.Braunstein (2003), s. 97-100Kjellander (2003), s. 326Holmberg (1993), s. 7Holmberg (1993), s. 15
Historia Bildandet Regementet härstammar ursprungligen från fänikor som från mitten av 1500-talet sattes upp i Värmland och Dalsland, bland annat Långe Bengts fänika från 1551. År 1626 bildades Närke-Värmlands regemente som var roterat med sju kompanier i Värmland och tre i Närke. År 1779 delades Närkes och Värmlands län till Örebro län respektive Värmlands län. Det är inte känt om det var regementets storlek eller andra orsaker som låg bakom beslutet att dela upp det. Beslutet om delning kom dock genom en generalorder den 7 juni 1812. I ordern meddelades att Kungl. Maj:t beslutat att Närkes och Värmlands regemente skulle delas i två: det ena, som huvudsakligen låg i Örebro län, fick namnet Närkes regemente, medan det andra fick namnet Värmlands regemente. Vid delningen tillfördes Närkes regemente totalt 474 rotar från Närke, samt de 292 värmländska rotar som låg öster om Klarälvens nedre lopp (i Visnums, Ölme och Väse härader, samt vissa delar av Karlstads och Kils härader). Värmlands regemente fick behålla resten, vilket motsvarade 908 rotar.Nordensvan, Carl Otto (1904), s. 281-282
Organiseringen av de nya regementena innebar stora förändringar. De tre tidigare närkekompanierna gjordes om till fem. Av den värmländska delen bildades tre nya kompanier: Alsters, Ölme och Visnums. I samband med detta utgick och Kristinehamns kompani helt, medan Karlstads kompani fick lämna ifrån sig 108 rotar och Älvdals kompani 12 rotar. De fem kvarvarande värmlandskompanierna, tillsammans med det som var kvar av Karlstads kompani, delades upp i åtta nya kompanier: Livkompaniet, Kils (från 1822 kallat Förste majorens), Andre majorens (senare Jösse), Älvdals, Näs, Gillbergs, Förste majorens (från 1822 kallat Grums) och Nordmarks.
Hur de nya kompanierna sattes samman geografiskt varierade. Livkompaniet omfattade Nedre Fryksdals härad, samt de flesta rotar från Brunskogs och Mangskogs socknar. Kils kompani bestod av Kils och Karlstads härader, samt rotar från Västra Ämtervik, Boda och de flesta från Segerstad. Andre majorens kompani grupperades främst i Jösse härad, men fick även rotar från Brunskog, Skillingmark och Järnskog. Grums kompani (tidigare Förste majorens) nybildades med delar från fem olika kompanier och omfattade socknarna Nor, Grums, Ed, Borgvik samt Gillberga, Värmskog och Stavnäs. Slutligen bildades Gillbergs kompani av Kila socken i Näs härad tillsammans med hela Gillbergs härad. Det tidigare Karlstads kompani upphörde helt att existera efter omorganiseringen.
Genom 1892 års urtima riksdag medförde en annan betydelsefull förändring för Värmlands regemente, nämligen en ökning av dess styrka. I beslutet ingick en omorganisering av det svenska infanteriet, som innebar att alla indelta regementen skulle ha en faktisk styrka på 1 000 man, inklusive volontärer och musiker. För att nå denna styrka fördes 149 tjänster över från Livregementet till fot (Närkes regemente) och 5 värmländska tjänster från Västgöta-Dals regemente. Av de tjänster som hämtades från Närkes regemente – vilka alla fanns i Ölme, Väse och andra socknar i Värmland, vilka tidigare delvis utgjort Alsters kompani – bildades ett nytt kompani med samma namn. Samtidigt delades Kils kompani upp och upphörde att existera. Den 22 februari 1894 överlämnades allt manskap i Kristinehamn, som flyttades från Livregementet till fot till det blivande Alsters kompani. Kompaniets geografiska område omfattade 135 rotar mellan Alsterns västra strand och Ölme kyrka.Nordensvan, Carl Otto (1904), s. 294Nordensvan, Carl Otto (1904), s. 305-306
Rangordningen I 1634 års regeringsform fastställdes den svenska regementetsindelningen, där det angavs att armén skulle bestå av 28 regementen till häst och fot, med fördelningen av åtta till häst och 20 till fot. De indelta och roterande regementena namngavs efter län eller landskap, medan de värvade regementena uppkallades efter sin chef. Regeringsformen angav Närke-Värmlands regemente som det nittonde i ordningen. Dock blev det ett nummer som aldrig användes, annat än för att ange regementets plats, enligt den då gällande rangordning.Björkenstam (1994), s. 10-11 År 1812 delades regementet upp i Närkes regemente och Värmlands regemente, som var roterat med åtta kompanier i Värmland.
Den rangordning som hade fastställts i 1634 års regeringsform började halta och skapa luckor efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809, då Finland tillföll Ryssland och de svenska regementen i Finland upplöstes. Därmed fanns det ett behov med att skapa ett nytt system. Under kronprins Karl Johans tid infördes 1816 ett nytt numreringssystem, där de svenska regementena genom en generalorder den 26 mars 1816 tillfördes ett officiellt ordningsnummer, till exempel № 22 Värmlands regemente.von Konow (1987), s. 19 Till grund för numreringen låg inte bara ett regementes status, utan också de svenska landskapens inbördes ordning, samt att Svealand, Götaland och Norrland skulle varvas. De lägsta ordningsnumren tilldelades liv- och hustrupperna. Dessa nummer hade dock ingenting med rangordningen att göra, vilket bland annat framgår av gamla förteckningar där infanteri- och kavalleriförband är blandade just med hänsyn till rang och värdighet.Björkenstam (1994), s. 10-11
Ordningsnumret I samband med 1914 års härordning justerades 1914 samtliga ordningsnummer inom armén. För Värmlands regemente innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 22. Justeringen av beteckningen gjordes för att särskilja regementen och kårer mellan truppslagen. Det med bakgrund till att namn och nummer som till exempel № 3 Livregementets grenadjärkår och № 3 Livregementets husarkår kunde förefalla egendomliga för den som inte kände till att förbanden ifråga tillhörde skilda truppslag.von Konow (1987), s. 18
1925 års försvarsbeslut Inför försvarsbeslutet 1925 föreslogs det att regementet skulle avvecklas. Efter massiva protester räddades regementet kvar men reducerades till en förstärkt infanteribataljon, av så kallad Västerbottentyp.Johansson (2000), s 20 Hotet om avveckling levde dock kvar fram till försvarsbeslutet 1936, då förslaget var att avveckla regementet till förmån för att förlägga ett flygförband till Karlstad. Även denna gång så uppstod det massiva protester och förslaget ändrades till att regementet skulle reduceras till en kår. Kåren skulle bestå av en bataljon samt överta namnet från den tidigare Värmlands fältjägarkår. Som kompensation skulle Karlstad tillföras Andra lätta bombflottiljen under namnet Värmlands flygflottilj samt Flygvapnets underofficersskola. Dock kom aldrig flottiljen att förläggas till Karlstad och regementet bytte aldrig namn, men regementet förblev ett så kallat cykelregemente och bestod av endast av en bataljon fram till försvarsbeslutet 1948, då det återigen blev ett normalt infanteriregemente.
I och med genomförandet av 1925 års försvarsbeslut bröts väsentliga delar av det tidigare rangordningssystemet sönder, något som även fortsatte med 1936 års försvarsbeslut. Detta skedde genom att truppförband med höga stamnummer flyttades in i låga nummer som blivit vakanta efter avvecklade eller sammanslagna regementen och därvid även fick tillgodoräkna rang i enlighet med platsen i nummerserien.von Konow (1987), s. 31 Värmlands regemente som hade ett högt stamnummer, övertog från den 1 oktober 1939 det nummer som Göta livgarde tidigare innehaft, det vill säga I 2. Beteckningen I 22 kom 1975 att tilldelas Lapplands jägarregemente.
1925 års försvarsbeslut förde med sig vissa konsekvenser i samband med utbrottet av andra världskriget. Detta då det saknades krigsförband i norra Sverige, efter att Norrbottens regemente reducerats med krigsförband. De kvarvarande krigsförbanden vid Norrbottens regemente skulle stå beredskapsvakt längs gränsen mot Norge och Finland. Den roll som Norrbottens regemente även hade, att förse Bodens fästning med infanteribesättning, övertogs av Värmlands regemente.Nyström Skeppstedt (1990), s. 207 Att Värmlands regemente fick den rollen, medförde även att man efter 1948 års försvarsbeslut blev ett så kallat enbrigadsregemente. Det vill säga medan nästan samtliga infanteriregementen utbildade två infanteribrigader, kom Värmlands regemente enbart stå för en infanteribrigad.
OLLI-reformen I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret åren 1973–1975, sammanslogs Värmlands regemente med Karlstads försvarsområde (Fo 52), som med sammanslagningen bytte namn till Värmlands försvarsområde. Från den 1 juli 1973 bildades försvarsområdesregementet I 2/Fo 52. Detta medförde att inom Värmlands försvarsområde blev Värmlands regemente ett A-förband (försvarsområdesregemente), Bergslagens artilleriregemente (A 9) blev ett B-förband (utbildningsförband). Värmlands regemente fick därmed det samlade mobiliserings- och materialansvaret inom försvarsområdet och B-förbanden svarade endast som ett utbildningsförband.
1974 års regeringsform I samband med att 1974 års regeringsform trädde i kraft den 1 januari 1975, ändrades namnet från Kungliga Värmlands regemente till enbart Värmlands regemente. Samtidigt fråntogs Konungen den formella rollen som högste befälhavare för krigsmakten, vilket även kom att gälla rollen som förbandschef över gardesförbanden. Från den 1 januari 1975 kvartsod monarken enbart som hederschef över gardesförbanden.
Försvarsbesluten Inför försvarsbeslutet 1977 utredde regeringen en avveckling av Värmlands regemente och Hallands regemente, då deras utredning visade på att de båda regementen inom infanteriet hade de sämsta utbildningsbetingelserna, genom att deras skjutfält var otillräckliga för avsedda ändamål. Dock ansåg regeringen att en avveckling av Värmlands regemente stred mot dess regionalpolitik. Därför kom regeringen i försvarsbeslutet föreslå att mark till ett nytt skjutfält skulle anskaffas.
Inför försvarsbeslutet 1992 föreslog regeringen rationaliseringar av utbildningen av infanteribrigaderna, bland annat genom att samlokalisera förband inom samma stad eller län. Regeringen föreslog för riksdagen att Värmlandsbrigaden, vilken i huvudsak producerades vid Värmlands regemente (I 2/Fo 52), skulle samlokaliseras med Bergslagens artilleriregemente (A 9) i Kristinehamn. Vidare föreslogs även att krigsorganisationen skulle spegla fredsorganisationen. Därmed föreslogs att brigaden vid regementet skulle avskiljas från regementet och bilda ett självständigt kaderorganiserat krigsförband inom Mellersta militärområdet (Milo M). Regementets nya organisationen trädde i kraft den 1 juli 1994. Utbildningsverksamheten överfördes till Värmlandsbrigaden vilken avskildes från regementet. Regementet kom därefter bland annat att omfatta en försvarsområdesstab, depåverksamhet, skjutfältsdetalj och hemvärns- och frivilligdetalj.
I januari 1996 fick försvarsområdesstaben vid regementet, tillsammans med försvarsområdesstaben vid Livregementets grenadjärer, i uppgift att utreda möjligheter till samordna berörda försvarsområdens verksamheter. Utredningen gick under arbetsnamnet Fo B(ergslagen), men ledde aldrig till önskat resultat, det vill säga en sammanslagningen av Värmlands försvarsområde och Örebro försvarsområde. Riksdagen fastställde genom försvarsbeslutet 1996 att försvarsområdesstaben skulle kvarstå i Örebro.Johansson (2000), s 196
Regementets nedläggning