miniatyr|Monument för filmen Nosferatu (1922), en tidig känd skräckfilm. Skräckfilm är en filmgenre – eller en grupp av genrer – som försöker skrämma alternativt chockera åskådarna via något okänt, övernaturligt eller tabubelagt. Historierna kan inkludera monster, seriemördare, spöken eller onda krafter. Även spänning, äckel och allmänt obehag kan inkluderas i de uppväckta känslorna, och målsättningen att väcka fysiska reaktioner har gjort att genren kopplats samman med kroppsgenrer. Inspiration till genren är bland annat den gotiska romanen och den tyska 1920-talsfilmen.
Definition och innehåll Några av de mest förekommande elementen i skräckfilm inkluderar vampyrer, zombier (och andra former av återuppväckta lik), varulvar, uråldriga förbannelser, spöken, demoner och/eller demonisk besittning, ond clown, satanism, onda barn, mördare, ondskefulla djur, ting såsom dockor givna liv med hjälp av svart magi eller vetenskap, spökhus, kannibaler, och illvilliga utomjordingar. Thrillerfilmer om seriemördare brukar ibland anses vara en del av skräckgenren.
Specifika berättelser och karaktärer, ofta från klassisk litteratur, har också visat sig vara populärt, och har inspirerat till många uppföljare, nyinspelningar och efterapningar. Dessa inkluderar Dracula, Frankenstein, mumien i Mumien vaknar, Varulven och Dr. Jekyll och Mr. Hyde. En hel del skräckfilmer blandar flera genrer, särskilt science fiction, fantasy och thriller. Gränsen mellan skräck och dessa genrer har ofta varit en källa till debatt bland fans och filmkritiker.
Skräckfilmen förknippas ofta med låg budget och exploatering, men även stora studior och respekterade regissörer har bidragit regelbundet till genren. Genrens marginella status har orsakat den mycket kritiskt avvisande och moralisk fördömelse genom filmhistorien. De senaste decenniernas nya generationer av filmkritiker, mer inriktade på att ta populära genrer seriöst, har gett skräck betydande uppmärksamhet och analys, särskilt i hänseende till dess subversiva innehåll. Över samma period har den dock kommit att bli en stor källa till kontroverser, eftersom dess innehåll av grovt våld har ökat, liksom beskyllningar för att vara kvinnofientliga, särskilt från feministiska kritiker.
Historia Tidiga milstolpar Skräckgenren är nästan lika gammal som filmen själv. De första skildringarna av övernaturligheter förekommer i många kortstumfilmer skapade av filmpionjärerna Georges Meliès och Alice Guy-Blaché runt sekelskiftet 1900. De tidigaste äkta skräckfilmerna gjordes dock av tyska filmskapare under 1910- och 1920-talen, av vilka många har haft inflytande på senare Hollywood-produktioner. Paul Wegeners Der Golem (1915) nyskapande; 1920 blev Robert Wienes Doktor Caligaris kabinett var både kontroversiell hos den amerikanska publiken, på grund av dess efterkrigssentiment, och inflytelserik med dess tyskexpressionistiska stil; den mest bestående skräckfilmen från eran är sannolikt den första vampyrfilmen, F. W. Murnaus Nosferatu (1922), en olicensierad filmanpassning av Bram Stokers roman Dracula.
Tidiga Hollywood-dramer famlade sig bland skräckteman, exempelvis Ringaren i Notre Dame (1923) och The Monster (1925), båda med Lon Chaney, den första amerikanska skräckfilmstjärnan. Han är dock främst känd för sin roll i Fantomen på Stora operan (1925).
1930- och 1940-talen miniatyr|White Zombie (1932), med Bela Lugosi. Det var under det tidiga 1930-talet som amerikanska filmproducenter, särskilt Universal Pictures Co. Inc., populariserade skräckfilm, och tog gotiska filmatiseringar till vita duken, exempelvis Dracula (1931) och Mumien vaknar (1932), en del med en blandning av science fiction och gotisk skräck, som till exempel James Whales Frankenstein (1931) och Den osynlige mannen (1933). Dessa filmer, medan de var avsedda att ge spänning, hade också mer allvarliga element, och var inspirerade av den tyska expressionismen från 1920-talet. En del skådespelare började leda karriärer i genren, särskilt Boris Karloff och Bela Lugosi.
Andra studior under eran hade betydligt mindre framgångar, men Rouben Mamoulians Dr. Jekyll and Mr. Hyde (Paramount, 1931) och Michael Curtiz The Mystery of the Wax Museum (Warner Brothers, 1933) var båda viktiga skräckfilmer.
Universal fortsatte in på 1940-talet med Varulven (1941), inte den första varulvsfilmen, men säkerligen den mest inflytelserika. Genom hela 1940-talet producerade Universal också flera uppföljare i Frankenstein-serien, såväl som ett antal filmer i vilka de buntade ihop flera av deras monstren. Val Lewton producerade också en serie inflytelserika och atmosfäriska B-filmer för RKO, inklusive Rovdjurskvinnan (1942), Svart mystik (1943) and Gravplundraren (1945).
1950-talet miniatyr|Affisch för William Castles Skriet vid midnatt (1959) Med de dramatiska förändringar i teknologi som skedde under 1950-talet skiftades tonen i skräckfilmer från gotik mot science fiction. Klassiska sci-fi-rysare som Fantomen från Mars (1951; tillskrivs i för/eftertexterna Christian Nyby, men anses allmänt vara Howard Hawks verk) och Don Siegels Världsrymden anfaller (1956) lyckades kanalisera Kalla krigets paranoia i atmosfärisk spänning utan att tillgripa direkt exploatering av tidens händelser. Filmskapare fortsatte att blanda element av science fiction och skräck långt därpå.
En till synes ändlös parad av lågbudget-produktioner som handlade om mänsklighetens övervinnande av hot från utomjordiska invasioner och dödliga mutationer av människor, växter och insekter. Dessa filmer gav en omfattande möjlighet till exploatering av publiken, genom gimmickar som 3D-film och "Percepto" (producenten William Castles elchock-teknik som användes till The Tingler från 1959) som drog publik vecka efter vecka. Castle använde även andra kreativa marknadsföringstrick för att locka publiken. För att marknadsföra filmen Macabre (1958) gavs alla biobesökare en livförsäkring värd $1000 för den händelse de skulle dö av skräck under filmen.
Under det sena 1950-talet och tidiga 1960-talet märktes en ökning av antalet studior som koncentrerade sig särskilt på skräck. Betydande var brittiska produktionsbolaget Hammer Films, som specialiserade sig på blodiga nyinspelningar av klassiska skräckhistorier, ofta med Peter Cushing och Christopher Lee, inklusive The Curse of Frankenstein (1957) and Dracula (1958). Hammer, och regissören Terence Fisher, är allmänt erkända som pionjärer inom modern skräckfilm.
American International Pictures (AIP) gjorde en serie filmer baserade på berättelser av Edgar Allan Poe, producerade av Roger Corman med Vincent Price. Dessa ibland kontroversiella produktioner beredde väg för grövre våld i både skräck och annan film.
Mot slutet av decenniet började Tyskland producera vad som skulle bli en långlivad serie filmer kända som krimis, hårdkokta deckare och thrillers som skulle visa sig vara mycket betydelsefulla för Italiens filmindustri.
1960-talet höger|miniatyr|En ung zombie och hennes offer, från Night of the Living Dead (1968). Under 1960-talet flyttade sig genren mer mot skräck av det psykologiska slaget, med thrillerfilmer som Alfred Hitchcocks Psycho (1960) genom att använda sig av mänskliga monstren snarare än övernaturliga sådana för att skrämma publiken; Michael Powells Peeping Tom var ett betydande exempel på detta. Psykologiska skräckfilmer fortsatte framträda sporadiskt, med När lammen tystnar från 1991 som en senare höjdpunkt i subgenren (dessa filmer kan dock också betraktas som kriminalare eller thrillers).
Spöken och monstren var fortfarande populära: De oskyldiga (1961) och Det spökar på Hill House (1963) var två övernaturlighetsbetingade psykologiska skräckfilmer från det tidiga 1960-talet, med högt produktionsvärde och gotisk atmosfär. Hitchcocks Fåglarna (1963) hade en mer modern bakgrund; den var ett exempel på ett hot från Moder Natur kombinerat med psykologisk skräck.
Lågbudgetsplatterfilmer från Herschell Gordon Lewis framträdde också. Exemplen inkluderar Blood Feast (1963, om en djävulskult) och Two Thousand Maniacs! (1964, om en spökstad), i vilka det figurerade både rikligt med blod och sönderslitande av kroppar.
Krimi-trenden från Tyskland och den framgång den rönte runt om i Europa hade inte gått den italienska filmindustrin förbi och Mario Bava gjorde en liknande film fast i färg, Blood and Black Lace. Det var den första riktiga giallon som såg dagens ljus. Hans film skulle under 60-, 70- och en bit in på 80-talet få oräkneliga kopior. Receptet var enkelt, lägg upp ett mordmysterium, peppra med blodiga specialeffekter och avklädda kvinnor.
En av de mest inflytelserika skräckfilmerna från det sena 1960-talet var George Romeros Night of the Living Dead (1968). Denna zombiefilm bedömdes senare som "kulturellt, historiskt och estetiskt betydande" nog för att bevaras av amerikanska National Film Registry (en underavdelning till Library of Congress). Genom att blanda psykologisk thriller med splatter flyttade den genren ytterligare ifrån de gotiska trenderna från tidigare eror.
1970-talet När Produktionskoden (även känd som Hays Code) från MPPDA 1964, som bestämde vad som var moraliskt tillåtet i film, togs bort, och när de finansiella succéerna hos blodiga lågbudgetfilmer blev allt fler åren därpå, samtidigt som allmänheten blev mer intresserad av det ockulta, återskapade skräckfilmsgenren än en gång. Den här gången i en serie intensiva, ofta blodiga skräckfilmer med sexuella övertoner, gjorda som "A-filmer" (till skillnad från "B-filmer"). Många av dessa filmer gjordes av respekterade filmskapare.
Roman Polanskis Rosemary's Baby (1968) blev en kritisk och populär succé, och en föregångare till 1970-talets otaliga filmer inom det ockulta, vilka inkluderade Exorcisten (1973) (regisserad av William Friedkin och skriven av William Peter Blatty, som också skrev romanen), och många andra succéer i vilka Djävulen hade huvudrollen, ofta genom att befrukta kvinnor eller ta barn i besittning. Onda barn och reinkarnation blev populära ämnen (till exempel Robert Wises United Artists film Audrey Rose, som handlar om en man som hävdar att hans dotter är en reinkarnation av en annan död person). En annan välkänd religiös skräckfilm var Omen (1976), i vilken en man inser att hans femåriga adopterade son är Antikrist. Genom hot som var av Satan cementerades banden mellan skräckfilm, postmodern stil och en dystopisk världsbild.
Hippiernas New Age-idéer från 1960-talet började och influera skräckfilmer, allt eftersom ungdomen som tidigare varit involverade i subkulturen började utforska mediet. Wes Cravens The Last House on the Left (1972) och Tobe Hoopers Motorsågsmassakern (1974) drev båda gränserna för vad som var tillåtet till sin spets; George Romero rannsakade uppgången av konsumentsamhället i sin zombieuppföljare från 1978, Dawn of the Dead; den kanadensiska regissören David Cronenberg uppdaterade "galen vetenskapsmans"-temat genom att utforska den samtida rädslan för teknologi och samhälle, och återuppfann "kroppsskräcken", med Shivers (1975).
Under 1970-talet gjordes också de första filmatiseringarna av skräckförfattaren Stephen Kings verk. Anpassningar av många av hans böcker filmatiserades, först ut var Brian De Palmas anpassning av Kings första publicerade roman Carrie, i filmen Carrie (1976), som Oscar-nominerades, även om det ofta har hävdats att dess lockelse låg hos dess psykologiska utforskning snarare än dess förmåga att skrämma. Och John Carpenter, som tidigare regisserat stoner-komedien Dark Star (1974), skapade succén Halloween, som introducerade temat på ungdomar som hotas av en övermänsklig ondska, och drog därmed igång "slasher-filmen" i USA, i Italien hade Mario Bava redan gjort den första slasherfilmen, A bay of blood, flera år tidigare. Denna subgenre bröt ut i hundratals alltmer våldsamma filmer under de följande decennierna.