Kubakrisen var en 13 dagar lång konfrontation i oktober 1962 mellan USA och Sovjetunionen om sovjetiska ballistiska robotar utplacerade på Kuba. Efter att USA upptäckt dessa missiler inledde landet en militärblockad mot Kuba som ledde till flera incidenter som var nära att utlösa ett tredje världskrig.
Krisen löstes slutligen genom en överenskommelse där Sovjetunionen offentligt drog tillbaka sina kärnvapen medan USA i hemlighet avvecklade sina kärnvapenrobotar i Turkiet, den Heta linjen mellan Washington och Moskva etablerades och ett avtal om att minska kärnvapenprov undertecknades.
Historikern Arthur M. Schlesinger, Jr. har kallat Kubakrisen för "det farligaste ögonblicket i mänsklighetens historia".Dobbs, Michael, Kubakrisen, Stockholm: Bokförlaget Forum 2008, sid. 9 Robert McNamara har i efterhand sagt att det huvudsakligen var tur som förhindrade att Kubakrisen slutade med ett kärnvapenkrig.
Bakgrund till Kubakrisen miniatyr|Kalla kriget (1959)
Kalla kriget På konferenserna i Potsdam och Jalta hade andra världskrigets segermakter (däribland de nya supermakterna Sovjetunionen och USA) träffats och bedyrat att skapa en bättre värld. Istället inleddes snart en kapplöpning om vem som hade flest kärnvapen. Vapnet hade introducerats i början av kalla kriget och båda supermakterna hotade världen med total förintelse ifall en direkt konflikt dem emellan skulle äga rum. Eftersom denna konfrontation var otänkbar i de allra flestas ögon utkämpades kalla kriget på andra områden där de två ideologiskt motsatta maktblocken försökte att flytta fram sina positioner.Kumm, Björn, Kalla kriget, Lund: Historiska Media 2006, sid. 7, En del av denna maktkamp handlade om hur efterkrigstidens Europa skulle utformas. Här spelade Berlin och Tyskland (som båda hade delats upp i fyra ockupationszoner) en viktig roll, men även tredje världen, som Latinamerika, hamnade snabbt i fokus.
Den kubanska revolutionen miniatyr|Fulgencio Batista (1959)
Kuba hade blivit självständigt från Spanien år 1898 men USA hade fortfarande ett stort inflytande eftersom Förenta staterna var öns viktigaste handelspartner och hade dessutom investerat mycket pengar i landets sockerindustri.Harrison, Dick, Världens dramatiska historia. Kalla kriget, Historiska Media 2020, sid. 75-76 Kuba blev ett semesterparadis för förmögna US-amerikanare som solade, besökte bordeller, bodde på hotell och spelade på öns kasinon. På 1950-talet kontrollerade företag från USA stora delar av Kubas ekonomi.Dobbs, sid. 30
Trots att den karibiska ön hade blivit självständig 1898 hade US-amerikanska marinsoldater varit kvar på ön fram till 1923.Dobbs, sid. 29 Därefter rådde ett hårt politiskt klimat på Kuba. Diktatorn Gerardo Machado hade styrt landet sedan 1924 men tvingades bort år 1933 av exilkubaner, däribland den USA-stödde överbefälhavaren Fulgencio Batista som tog makten 1934 och som valdes till president 1940. När han förlorade valet 1944 mot Ramòn Grau (som efter valet etablerade en brutal diktatur) flydde Batista landet men återtog makten i en kupp 1952.Älmeberg, Roger, Då världen höll andan. Kubakrisen 1962, Norstedts Förlagsgrupp AB 2009, sid. 40-42
Juridikstudenten Fidel Castro engagerade sig sedan slutet av 1940-talet mot de diktatoriska förhållandena på Kuba. När han vann mer och mer gehör för sina idéer fick han också allt farligare fiender och började beväpna sig men efter ett misslyckat anfall mot Moncada-kasernerna gick Castro och hans anhängare i exil i Mexiko där de byggde upp en ny grupp med syfte att genomföra en revolution på Kuba. Vid denna tidpunkt hade Fidel Castro förebilder som nationalisten Simón Bolívar och USA:s tidigare president Abraham Lincoln medan folk i Fidels omgivning som t.ex. Che Guevara och Raúl Castro (Fidels bror) anslöt sig till kommunisterna. I november 1956 avseglade Castro med drygt 80 anhängare och landsteg i Kuba den 2 december 1956. Batista ägnade sig alltmer åt tortyr och mord mot oppositionen medan revolutionärernas popularitet ökade stadigt, även militären var splittrad. Diktatorn flydde på nyårsafton 1958 och Castro höll sitt segertal några dagar senare.Älmeberg, sid. 41-43miniatyr|Fidel Castro (1959)|vänster
Castro och revolutionen var mycket populära även i USA på grund av Batistas korrupta styre och maffians inflytande, men på grund av att Castro förstatligade olika bolag råkade Kubas regering mer och mer i konflikt med USA:s regering.Älmeberg, sid. 44 Castro såg sig som en självständig ledare som kort efter revolutionen besökte USA för att möta Eisenhowers vicepresident Richard Nixon som efter mötet skrev ett PM där han konstaterade att Castro inte var kommunist utan nationalist, men att Castro sympatiserade med idéer som enligt Nixon var "kommunistiska".Biermann, Werner, Am Abgrund. Anatomie der Kuba-Krise, WDR 2002, tid: 09:20, länk: https://www.youtube.com/watch?v=ltV6JgurJdA USA:s reaktion på den kubanska revolutionen I fortsättningen minskade USA sin handel med Kuba, först vägrade man att köpa socker som producerades på ön och sedan slutade man att sälja olja till landet. I gengäld började Sovjet att köpa kubanskt socker och de socialistiska länderna började sälja olja till Castro. De US-amerikanska oljeföretagen på Kuba vägrade dock att bearbeta den råolja som regeringen hade köpt in vilket Castro bemötte genom att förstatliga företagen.Kumm, sid. 230miniatyr|John F. Kennedy (1963)Våren 1960 hade USA:s president Eisenhower gett grönt ljus för både öppna och hemliga aktiviteter mot Kuba, på hösten bestämdes att CIA skulle bygga upp en 1 500 man stark gerillastyrka i Guatemala.Älmeberg, sid. 49 Under presidentvalskampanjen 1960 uppstod en hätsk debatt om att få bort Castro, en ståndpunkt som båda kandidaterna, demokraternas John F. Kennedy och republikanernas Richard Nixon, var överens om.Kumm, sid. 232 Kennedy hade anklagat Eisenhower för att inte vara tillräckligt tuff mot Castro och när JFK hade vunnit valet i november 1960 fick CIA-chefen Allen Dulles order om att fortsätta med aktiviteterna mot Kuba. CIA:s plan på en landstigning fick principiellt Kennedys godkännande men han ville dölja Förenta staternas inblandning så mycket som möjligt. Därför vägrade Kennedy att ge invasionsstyrkan direkt militärt stöd. Den 1 500 man starka styrkan, som bestod av exilkubaner, landsteg i Playa Girón (Grisbukten) den 17 april 1961 men utan stöd från USA var de chanslösa mot den överlägsna kubanska armén och efter tre dagar var striderna över.Älmeberg, sid. 49-51miniatyr|Robert Kennedy (1962)|vänsterEfter den misslyckade invasionen letade USA:s regering efter andra sätt att få bort Castro.Biermann, tid: 20:30 Under beteckningen Operation Mongoose utvecklade justitieminister Robert Kennedy (John F. Kennedys bror) tillsammans med experter från CIA och Pentagon en plan för att störta och mörda Fidel Castro.Kumm, sid. 240 Robert Kennedy visade ett stort personligt engagemang i frågan och hade möten med Castrofientliga grupper i sitt hem i Hickory Hill utanför Washington.Dobbs, sid. 21 Fram till oktober 1962 hade Mongoose dock inte gett några resultat varpå Kennedybröderna planerade ett mer aggressivt agerande som exempelvis att spränga broar och bomba oljeraffinaderier på Kuba.Dobbs, sid. 18-19 Utöver Mongoose planerades även en invasion på Kuba under namnet "Force W", ett projekt som CIA lade 100 miljoner US-Dollar på och som sysselsatte 500 agenter som ansvarade för 3 000 exilkubaner. CIA samarbetade även med USA:s maffialedare, Sam Giancana för att mörda Castro. Maffians motiv var att de hade blivit av med sina vinstbringande kasinon på Kuba efter revolutionen på ön. Därtill genomförde USA invasionsövningar nära Kuba under namnet "ORTSAC" (Castro baklänges).Kumm, sid. 240-243
Händelserna i Grisbukten ledde till att Castro förklarade att Kuba var socialistiskt och den karibiska ön intensifierade sina band med Sovjetunionen som gav det lilla landet ett starkare militärt stöd.Älmeberg, sid. 47-48Harrison, sid. 76 Därtill hade Castro skrämts av Operation Mongoose som syftade till att ta livet av honom.Dobbs, sid. 24 USA:s invasionsövningar övertygade Castro att en US-amerikansk invasion på Kuba var nära införstående. Denna övertygelse blev en viktig orsak till att Castro instämde i planen att placera kärnvapenrobotar på Kuba.
Sovjetunionens beslut att placera kärnvapenrobotar på Kuba miniatyr|Nikita Chrusjtjov (1963) Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov var övertygad om att den sovjetiska formen av kommunism skulle ge människorna ett bra liv och att det därför var viktigt att bevara systemet. Att visa svaghet, befarade Chrusjtjov, hade inneburit risken att bli attackerad av USA och hade därmed omintetgjort drömmen om ett bättre liv för människorna i Sovjet. Därför var det viktigt för honom att visa styrka utåt.Biermann, tid: 02:10 Att visa styrka var även viktigt för att dölja Sovjetunionens svaghet. Landet hade fortfarande inte återhämtat sig från andra världskriget och var omringat av US-amerikanska militärbaser.Dobbs, sid. 49 Och trots att välståndet växte i det kommunistiska landet under senare delen av 1950-talet utgjorde den allt större produktionen av både konsumtionsvaror och militär produktion en stor belastning för Sovjetunionens ekonomi.Älmeberg, sid. 46
Under valrörelsen 1960 hade John F. Kennedy påstått att det fanns en sovjetisk överlägsenhet när det gäller kärnvapen.Kumm, sid. 242 Men i verkligheten fanns det ingen "raketlucka" ("missile gap") till USA:s nackdel utan tvärtom hade Förenta Staterna nio gånger så många kärnvapen som Sovjetunionen. Ändå initierades en långtgående upprustning av USA:s strategiska kärnvapen 1961 som även innebar att stationera medeldistansrobotar av typen PGM-19 Jupiter i Italien och Turkiet. Försvarsbudgeten ökade kraftigt under Kennedys presidentperiod.miniatyr|Jupiterrobotarna i Turkiet|vänsterNär USA stationerade kärnvapenrobotar i Turkiet våren 1962 utgjorde detta utifrån ett sovjetiskt perspektiv ett hot mot den egna säkerheten eftersom missilerna på bara några minuter kunde förstöra Kiev, Minsk och Moskva.Älmeberg, sid. 15-16 Dessutom förfogade USA (till skillnad från Sovjetunionen) över hundratals interkontinentalrobotar medan Sovjetunionen enbart hade tillgång till bombflygplan och medeldistansrobotar, vilket då blev ett viktigt argument för Chrusjtjov att placera kärnvapenrobotar på Kuba för att utjämna maktbalansen. Efter ett möte vid Svarta Havet mellan Chrusjtjov och hans försvarsminister Rodion Malinovskij i maj 1962 togs beslutet av kommunistpartiets presidium att placera en kärnvapenstyrka på Kuba.Älmeberg, sid. 15-19 Chrusjtjov själv sa om saken att han ville ge USA "en dos av deras egen medicin".
Kubakrisens förlopp "Operation Anadyr" miniatyr|Sovjetiskt fartyg på väg mot Kuba I slutet av maj åkte en sovjetisk delegation till Havanna för att diskutera förslaget med Kubas regering och i juni accepterades fördraget som innebar att kärnvapenrobotar skulle placeras på Kuba. Därmed kunde Operation Anadyr verkställas som hade fått sitt namn från en flod i Sibirien vilket skulle ge intrycket att operationen handlade om aktiviteter i nordöstra Sovjetunionen.Älmeberg, sid. 23-24 Sedan juli förbereddes en flotta på 85 skepp som transporterade 50 000 soldater, fem regementen med både medeldistans- och långdistansrobotar samt både stridsflygplan och bombplan av typen MIG-21 och IL-28 till Kuba. De första robotarna anlände i början av september, drygt en månad senare hade hela frakten nått den karibiska ön. Sovjetunionen byggde sex baser för robotar av typen R-12 Dvina och tre baser för robotar av typen R-14 Tjusovaja. Väl framme flyttades robotarna till baserna, dock enbart nattetid för att dölja dem så bra som möjligt.Dobbs, sid. 38-40 I början av Kubakrisen hade Sovjet hunnit att stationera 162 kärnvapen, därtill fanns det även kryssningsmissiler på ön som var till för att slå tillbaka en eventuell invasion.