Otto Adolf Eichmann, född 19 mars 1906 i Solingen, död 1 juni 1962 i Ramle i Israel (avrättad), var en tysk SS-officer. Eichmann, som uppnådde tjänstegraden Obersturmbannführer (motsvarande överstelöjtnant inom armén) år 1941, var chef för Amt IV:B4 inom Reichssicherheitshauptamt, Nazitysklands säkerhetsministerium. Han var från oktober 1939 i ledningen för Rikscentralen för judisk utvandring som organiserade emigrationen och deportationen av judar.
Chefen för Reichssicherheitshauptamt, Reinhard Heydrich, uppdrog åt Eichmann att organisera och övervaka deportationen av Europas judar till getton och förintelseläger belägna i det av Tyskland ockuperade östra Europa. Eichmann företog därpå flera rundresor i Generalguvernementet, Baltikum och Ryssland för att kontrollera hur den nazityska förintelsepolitiken praktiskt förbereddes och genomfördes. Bland annat inspekterade han uppförandet av förintelselägret i Bełżec, besökte förintelselägret i Chełmno och bevittnade massarkebuseringar i Minsk. I januari 1942 var Eichmann protokollförare vid Wannseekonferensen där det beslutades om hur Förintelsen i Europa byråkratiskt skulle samordnas och praktiskt implementeras. År 1944 organiserade han massdeportationen av omkring 440 000 ungerska judar till Auschwitz-Birkenau och andra förintelseläger.
Efter andra världskriget flydde Eichmann till Argentina där han från mars 1959 arbetade som svetsare och mekaniker för Mercedes-Benz innan han den 11 maj 1960 greps av Mossad-agenter och fördes till Israel. Han ställdes år 1961 inför rätta för folkmord och brott mot mänskligheten och dömdes till döden. Året därpå avrättades han genom hängning.
Biografi Barndom och ungdomsår Adolf Eichmann föddes i Solingen år 1906 som son till Adolf Karl Eichmann (1878–1960) och Maria, född Schefferling (död 1916). Han hade fyra syskon: Emil, Helmuth, Irmgard och Otto. Fadern skötte bokföringen i ett lokalt elföretag i Solingen. År 1913 flyttade familjen till Linz där fadern hade utsetts till marknadschef för Linz spårvagns- och elektricitetsbolag. Här lärde sig Eichmann att spela violin och att fäkta och han gick med i ungdomsrörelsen Wandervogel som förespråkade friluftsliv och anordnade läger. År 1921, när Eichmann gick sitt fjärde år på Kaiser-Franz-Josef-Staatsoberrealschule, tog Adolf Karl sin son ur denna skola och placerade honom i en yrkeshögskola för elektroteknik. Sonen gick dock endast fyra terminer innan han började arbeta inom ett gruvföretag. Åren 1925–1927 var han försäljare för företaget Oberösterreichische Elektrobau AG inom elektroteknikbranschen och från 1927 till 1933 handelsresande för Vacuum Oil Company, ett dotterbolag till Standard Oil.
NSDAP Genom en vän introducerades Eichmann i den paramilitära nationalistiska och antisemitiska organisationen Deutsch-Österreichische Frontkämpfer-Vereinigung och gick med i dess ungdomssektion i vars regi han lärde sig att marschera och skjuta. En av Adolf Karl Eichmanns affärskolleger, advokaten Hugo Kaltenbrunner, kom att bli en nära vän till familjen Eichmann, och sonen Ernst Kaltenbrunner uppmanade Adolf Eichmann att inträda i NSDAP år 1932 efter att en tid ha varit ansluten till det österrikiska systerpartiet DNSAP, Deutsche Nationalsozialistische Arbeiterpartei. Senare samma år blev Eichmann medlem av SS och fick år 1933 anställning inom Allgemeine-SS i Salzburg. Ett halvår efter Adolf Hitlers maktövertagande och utnämning till tysk rikskansler i slutet av januari 1933 flyttade Eichmann tillbaka till Tyskland. En anledning till detta var att den österrikiske förbundskanslern Engelbert Dollfuss år 1933 hade förbjudit publicering av nazistiska tidningar och i lag förbjudit de paramilitära organisationerna att bära uniform.
I september 1933 tilldelades Eichmann befälet för en liten motoriserad grupp män som vid den tysk-österrikiska gränsen tog hand om österrikiska nazister som hade tvingats i exil. Senare samma år tjänstgjorde han som Scharführer i koncentrationslägret Dachau. År 1934, vid 28 års ålder, blev Eichmanns ansökan till Sicherheitspolizei (SiPo) beviljad och han förflyttades inom kort till Sicherheitsdienst (SD). Här var han knuten till avdelning II:112, som handhade judefrågor och frågor rörande sionistorganisationer. Eichmann studerade hur sionismen var organiserad i Europa och tog lektioner i hebreiska och jiddisch och blev med tiden expert på judefrågor. Reinhard Heydrich, chef för SiPo och SD, imponerades av Eichmanns kunskap och efterforskningar och förordade hans befordran till den lägsta officersgraden, Untersturmführer.
I slutet av år 1937 företog Eichmann med sin överordnade Herbert Hagen en inspektionsresa till Brittiska Palestinamandatet för att sondera möjligheterna för en judisk massutvandring från Tyskland till Palestina. De reste under täckmantel; Eichmann som journalist och Hagen som student. De båda SD-männen anlände sjövägen till Haifa, men fick endast gå iland i 24 timmar och reste därpå vidare till Alexandria och sedan till Kairo. Här hade Eichmann och Hagen ett möte med Franz Reichert, korrespondent för Deutsches Nachrichtenbüro, och Feivel Polkes, en palestinsk jude - medlem i Haganah - som var en av Reicherts informatörer. Polkes föreslog att Tyskland skulle låta 50 000 judar om året emigrera till Palestina. Eichmann och Hagen förkastade dock detta förslag med hänvisning till emigrationens enorma kostnader och att upprättandet av en oberoende judisk stat i Palestina på intet sätt låg i Tysklands intresse.
Eichmann blev i december 1939 chef för RSHA:s avdelning IV:D4, som år 1942 bytte namn till IV:B4Inom RSHA stod "IV" för Gestapo, "B" för Efterforskning och bekämpning av rikets fiender och "4" för Judeangelägenheter och deportationsfrågor. Avdelning IV:B4 kallas emellanåt "Eichmannreferat"., en avdelning som bland annat handhade deportationer av judar.
Deportation av judar År 1940 började det tyska utrikesdepartementet och RSHA att på allvar överväga den så kallade Madagaskarplanen, vilken innebar att cirka 4 000 000 judar från Europa skulle deporteras till den franska kolonin Madagaskar, som lydde under Vichyfrankrike. Frankrike skulle genom ett avtal överlåta ön till Tyskland och Eichmann beräknade att alla judar i Tyskland, Österrike och Generalguvernementet våren 1941 skulle vara transporterade till Madagaskar. Adolf Hitler hade tänkt att kriget skulle kunna vinnas tämligen snabbt, men Tysklands invasion av Storbritannien, Operation Seelöwe, måste uppskjutas på obestämd tid då Luftwaffe inte lyckats med att slå ut Royal Air Force. Möjligheten att under brinnande krig införskaffa fartyg som kunde föra judarna till Madagaskar var dessutom obefintlig. Madagaskarplanen övergavs helt och hållet i december 1941 och Reichsführer-SS Heinrich Himmler och Reinhard Heydrich, chef för RSHA, ställde nu in sig på den slutgiltiga lösningen vilken innebar judarnas fysiska utrotning i Europa.
Hermann Göring gav den 31 juli 1941 Heydrich order att vidta alla nödvändiga förberedelser beträffande organisatoriska, praktiska och ekonomiska aspekter vad gällde en allomfattande lösning av den judiska frågan inom den tyska inflytandesfären i Europa. Heydrich gav Eichmann fullmakt att genomföra Görings direktiv. I och med Nazitysklands invasion av Sovjetunionen, Operation Barbarossa i juni 1941, hade Eichmanns avdelning IV:B4 inom RSHA utökats och erhållit status som statligt departement. Avdelning IV:B4 fick ansvaret för den judiska frågan i alla länder som hade ockuperats av Nazityskland och Eichmanns makt ökade således från mitten av 1941. En av hans första uppgifter var att inrätta ett getto i Theresienstadt, från vilket de tjeckiska judarna senare skulle deporteras till Auschwitz. Theresienstadt öppnades i november 1941 och Eichmann sände en av sina medarbetare, Dieter Wisliceny, till Slovakien för att organisera deportationen av landets judar. Här var en fascistisk milis, Hlinkagardet, uppkallad efter Andrej Hlinka, verksam. Situationen för landets judar blev alltmer allvarlig efter det att den självständiga slovakiska republiken hade utropats år 1939. Hlinkagardet började trakassera och förfölja judar och år 1941 tvingades Slovakiens judar att bära judestjärnan.
Wannseekonferensen Heydrich hade ursprungligen kallat till en konferens i Wannsee i Berlin den 9 december 1941, men den fick senareläggas på grund av den japanska flottans attack mot Pearl Harbor och USA:s inträde i kriget. Konferensen hölls istället den 20 januari 1942. Eichmann, som representerade Gestapo, var protokollförare.
Förintelsen Eichmann kom att spela en central roll i "den slutgiltiga lösningen". Han var ansvarig för deportationerna av miljontals judar från Europas alla hörn till förintelseläger som till exempel Auschwitz, Treblinka och Chełmno och besökte också dessa läger ett flertal gånger. Eichmann beskriver besöket i Chełmno hösten 1942:
År 1942 och 1943 gjorde Eichmann bland annat upp tidsschemat för deportationen av judar från det ockuperade Nederländerna till förintelselägret Sobibór.
Förintelsen i Ungern
Då Ungern hotade att lämna axelmakterna och sluta en separatfred valde Adolf Hitler att besätta landet. Efter Tysklands inmarsch i Ungern den 19 mars 1944 organiserade Eichmann från den 15 maj till den 8 juli deportationen av omkring 440 000 ungerska judar till Auschwitz-Birkenau. Av dessa mördades 90 procent i gaskamrarna medan de övriga utnyttjades som slavarbetare. Detta skedde i samarbete med de uttalat antisemitiska politikerna László Baky och László Endre, statssekreterare under inrikesminister Andor Jaross. Den 6 juli 1944 aviserade dock den ungerske riksföreståndaren Miklós Horthy att han ämnade avbryta deportationerna av judar och han krävde att all SS- och Gestapo-personal skulle lämna Ungern och att den protyske premiärministern Döme Sztójay skulle avgå. Hitler uttryckte sitt höga missnöje och skickade ytterligare två pansarenheter till Budapest. Eichmann fortsatte likväl med sina deportationsplaner och sände 1 700 judar från ett läger utanför Budapest till Auschwitz. Horthy fick emellertid av Budapests juderåd kännedom om detta, stoppade tåget vid gränsen och transporterade tillbaka judarna. Eichmann lät då ta samtliga medlemmar av juderådet som gisslan i sitt högkvarter medan de 1 700 judarna kördes i lastbilar till Rákoscsaba, där de per tåg transporterades tillbaka till den österrikiska gränsen och vidare till Auschwitz.
Den 18 oktober 1944 krävde Eichmann, med tyska utrikesministeriets goda minne, att den nyutnämnde premiärministern, pilkorsledaren Ferenc Szálasi, skulle sända 50 000 judar från Budapest till tvångsarbete i Tredje riket. Szálasi var initialt motvillig att efterkomma dessa krav då han ansåg att den ungerska regeringen behövde dessa judar som arbetskraft, men pressades att ge med sig. Då Eichmann inte kunde uppbåda tågtransporter för de 50 000 ungerska judarna tvingades de gå till Hegyeshalom vid gränsen mot Österrike. I november upprättade tyskarna och pilkorsarna Budapests getto för de kvarvarande judarna i staden.
Flykt miniatyr|Det förfalskade rödakorspass Eichmann använde sig av under sin flykt till Argentina 1950. Museo del Holocausto.|316x316px Eichmann flydde från Budapest i slutet av december 1944 då Röda armén stod i begrepp att inta staden. Han fick senare kännedom om att chefen för Reichssicherheitshauptamt, Ernst Kaltenbrunner, befann sig i Altaussee i Österrike och bestämde sig för att söka upp honom. Kaltenbrunner var själv ointresserad av att strida, men uppmanade Eichmann att bilda en partisanstyrka. I trakten kring Altaussee rekryterade Eichmann officerare och manskap ur Sicherheitsdienst och Sicherheitspolizei och tillsammans vandrade de till Rettenbach-Alm där de installerade sig i några bergshyddor. Inom kort nåddes de dock av en order från Himmler som innebar att de inte fick beskjuta amerikanska eller brittiska trupper.