stoMedicinalväxter är växter som används som läkemedel, eller som man framställer läkemedel ur. Artepitetet officinalis har använts för att beteckna att en växt är officinell, det vill säga fanns med i de listor över växter som borde finnas tillgängliga i officinen (apotekslokalen), till exempel Melissa officinalis (citronmeliss). Det är först sedan början av 1900-talet som medicinalväxternas tidigare framträdande roll vid botandet av sjukdomar och lindring av symptom har minskat till förmån för industriellt producerade läkemedel med syntetiska verksamma ämnen, vilka har kommit att dominera åtminstone i väst.
I många länder vänder sig människor fortfarande till naturen för att hämta läkemedel mot mindre allvarliga åkommor, till exempel i Kina och Tyskland, där man länge har använt medicinalväxter. Vissa växter har fortfarande kvar sin medicinska betydelse, till exempel opievallmo (Papaver somniferum), ur vilken man kan isolera morfin, som används som smärtlindrande medel inom sjukvården.Bergmark, M: ”Lust & Lidande”, 1981, Användandet av växtbaserade läkemedel har ökat på senare tid i I-länder.Bruhn, J G: ”Naturliga läkemedel”, 1991, Rörelser såsom antroposofisk medicin, new age och hippiekulturen har förespråkat användandet av naturliga produkter, inte minst såsom läkemedel.Partridge, C, Beskow, P, Johansson, L: ”Nya religioner”, 2005, Inom EU ställs samma kvalitetskrav på tillverkningen och säkerheten för växtbaserade läkemedel som för konventionella läkemedel.SFS 1992:859, 2006:253 §3 Många medicinalväxter säljs i Sverige under beteckningen kosttillskott, enär det saknas tillräckliga vetenskapliga bevis för effekt och/eller säkerhet. thumb|230px|Opievallmo (Papaver somniferum), kanske den viktigaste medicinalväxten genom tiderna
Läran om naturprodukter vilka används som läkemedel eller vid framställning av läkemedel kallas farmakognosi.
Historik
Man vet inte när människan började söka bot för sina sjukdomar, men man har antagit att detta pågått långt innan den neolitiska revolutionen. Ofta har sjukdomar setts som tecken på vredgade gudar, grymma demoner eller ondskefulla andar. Genom historiens gång har man även använt botemedel som har direkt skadlig effekt på kroppen, till exempel arsenik och kvicksilver. Trots dåliga förbindelser och bristande kommunikationer samt i många fall avsaknaden av skriftspråk, spreds kunskapen om läkeväxter snabbt, genom till exempel handelsvägar och folkvandringar. Ofta gavs växterna mystikfyllda namn, för att bevara de läkekunnigas hemlighet. Kunskaperna om läkeväxter har bevarats främst den muntliga vägen, från generation till generation, med skrift enbart som komplement.Bonniers: ”Örtmedicin och växtmagi”, 1998,
Läkekonst i forntiden Genom att studera nutida naturfolk kan vi få en insikt om hur alla människor en gång levde, i närhet och symbios med naturen. Bland naturfolken ses sjukdomar oftast som onda andar och rituella handlingar för att driva bort dessa är således ett vanligt tillvägagångssätt, men medicinalväxter används som komplement, eller kan ibland utgöra hela behandlingen. Den som utövar denna typ av läkekonst är medicinmannen, som kan ses både som en präst, läkare och lärd man.
Allting i naturen som man såg som ovanligt, i form av färg, storlek, lukt, smak, form och tillgänglighet, tillskrevs magiska egenskaper eller läkande krafter. Många av dagens naturfolk besitter en stor kunskap om växternas läkande egenskaper. Många växter som vi brukade innan den neolitiska revolutionen har följt med oss genom historien och används fortfarande flitigt. miniatyr|vänster|150px|Lagarna som kung Hammurabi av Babylon stiftade, inristade på ett stenblock.
Flodkulturerna Där civilisationens vagga finns, i nuvarande Irak, mellan floderna Eufrat och Tigris, bodde sumererna 4000 f.Kr. Det var en högt utvecklad kultur, med en egen religion och eget skriftspråk, kilskriften. Tack vare lertavlor med kilskrift vet vi att sumererna använde örter som opievallmo, timjan (Thymus vulgaris) och lakritsrot (Glycyrrhiza glabra).
Babylonier och assyrier övertog så småningom den sumeriska kulturen. Babylon blev ett nytt kulturellt och religiöst centrum, under kungen Hammurabi. Han författade en mängd lagar om hur läkekonst skulle utföras. Dessa lagar finns inristade i sten, och på så vis vet man att förutom det som sumererna använt som nyttoväxter, även användes örter som saffran (Crocus sativum), koriander (Coriandrum sativum), äkta kanel (Cinnamomum verum) och vitlök (Allium saticum). Vitlök har bevisad antiseptisk effekt. Dessutom kunde man framställa växthartser ur växter som storax (Styrax officinalis) och galbanum (Ferula gummosa). Man gjorde dekokter, viner och använde örter för utvärtes bruk på sår, i form av salvor och liniment. Läkekonsten var starkt hopkopplad med religionen, och därför gick läkekonst och astrologi hand i hand. Präster kunde även studera levern hos ett offerdjur, för att ställa en diagnos på sjuka människor. 300px|miniatyr|höger|En del av Papyrus Ebers som beskriver hur man ska behandla cancer
Egypten Man har daterat början på den egyptiska civilisationen vid Nilen till 3000 f.Kr. Det var en avancerad kultur, som idag är känd för sina pyramider, faraoner och sin mytologi. Dagens kunskap om den egyptiska läkekonsten kommer från målningar och hieroglyfer i gravkammare, och i en mängd bevarade papyrusrullar. Den som är mest betydande för medicinen är Papyrus Ebers, namngiven efter en tysk egyptolog som köpte den av en arabisk man i Egypten 1872. I Papyrus Ebers finns 800 recept, samt en förteckning över 700 inhemska och utländska droger. Av dessa är många kända från flodkulturerna, men förteckningen omfattar även örter och droger såsom aloe, malört, bolmört, pepparmynta och hampa. Den äldsta bevarade teckningen av en medicinalväxt återfinns i Johnson-papyrusen. Egyptierna använde sig även av preparat från djurriket, i form av inälvor och exkrementer av olika slag, och ett flertal giftiga mineraler, såsom arsenik och kvicksilver.
I Papyrus Ebers finns recept på olika dekokter och infusioner, olika sorters piller, mos, salvor och plåster. Det finns även recept på rökelse, och konsten att tillverka kosmetiska produkter. Man använde mortlar, kvarnar, deglar och förvarade drogerna i glas- eller lerkärl. Drogerna i Papyrus Ebers är svåridentifierade på grund av att de har fått mystiska namn, så att inte prästernas kunskap skulle spridas. Dill heter till exempel "blod av Iris". Läkekonsten utövades nämligen endast av prästerna, i speciella rum i templen, där man blandade läkemedlen. Dessa följdes senare upp med böner och ritualer. Man bad till gudarna Ra och Thot, för att driva bort ondskans gud, Set.
En känd egyptisk personlighet var vesiren Imhotep. Utöver att vara faraons högra hand agerade Imhotep arkitekt, astrolog och läkare och upphöjdes efter sin död så småningom till läkekonstens gud. Under sin livstid lär Imhotep ha diagnostiserat och behandlat 200 olika sjukdomar och är en trolig författare till en omfattande manual för kirurgi. Imhotep ska ha ordinerat mögligt bröd mot olika sjukdomar, vilket kan ha fungerat som ett tidigt penicillin. Han kom även på idén att man ska stryka honung på sår, som i modern tid har bevisats vara bakteriedödande och håller smuts borta från såret.
Antiken Under antiken uppkom läror om läkandets former som kom att bli vedertagna i ett och ett halvt årtusende framöver, även om de reviderades och utvecklades under årens lopp. miniatyr|350px|Dioskorides Materia Medica, i arabisk kopia, beskriver de medicinska egenskaperna som kummin och dill innehar. I Grekland verkade på 400-talet f.Kr. Hippokrates, som i Väst länge kallats läkekonstens fader. I Corpus Hippocraticum finns hans idéer bevarade för eftervärlden. Det är från denna skrift, som det som senare kallades humoralpatologin stammar. Kroppens fyra kardinalvätskor gul galla, svart galla, slem och blod representerar de fyra elementen jord, eld, luft och vatten. Rubbas jämvikten mellan dessa kroppsvätskor – harmonin – blir man sjuk. Att återställa balansen var därför centralt i antikens läkekonst. Behandlingen bestod av en blandning av örtdroger och -preparat och/eller tappning på vätskor i överskott, som åderlåtning, svettningar, lavemang med mera, samt en stor del mystik, då människans väl och ve ansågs ligga i gudarnas händer. En sångare var ofta med vid insamlandet av växterna för att blidka de olika väsen som ansågs påverka växternas helande kraft.
De som i antikens Grekland samlade in växterna och preparerade dessa, rhizotomerna, var emellertid ej bundna till föreställningar om det övernaturliga, åtminstone vad beträffar deras yrkesutövning. Ritualerna hade dock troligen effekt på neuroser och hysteri, och var således möjligen verksamma, om än inte på det fysiska planet.
Hippokrates införde ett någorlunda naturvetenskapligt synsätt på läkekonsten. Han är också, direkt eller indirekt, upphovsman till den hippokratiska läkareden, där läkaren lovar att aldrig ge patienten gift eller fosterfördrivande medel.
Runt 300-talet f.Kr. fanns i Grekland två grupperingar inom medicinen: De spekulativa dogmatikerna som stödde sig på Platons läror, och empirikerna, som menade att kunskap som bygger på erfarenhet och praktik är till större hjälp för vetenskapen. "Sjukdomen botas inte genom prat utan med mediciner", hette det. Dessa mediciner var ofta beredda av allsköns ingredienser från växt-, djur- och mineralriket. Ett exempel på sådant är Antidotum Mithridaticum, som sägs ha uppfunnits av kung Mithridates, som levde i ständig skräck för förgiftning. Det innehåller många olika giftiga beståndsdelar och sägs skydda mot alla gifter. Det mest kända medlet är emellertid universalmedicinen Theriaca Andromachi, teriak på svenska, uppkallat efter upphovsmannen Andromachos från Kreta, den romerske kejsar Neros livläkare, och grekiska för "medel mot djurbett". Denna hyllade medicin var en vidareutveckling av ovan nämnda antidot, men sades inte bara skydda mot gift, utan alla kända sjukdomar och åkommor. Vissa ingredienser byttes ut, flera lades till, varav en del efter Andromachos död, så att den till sist bestod av mer än 60 olika ingredienser. Hjälper inte den ena ingrediensen, så hjälper de andra, filosoferade man. De mest verksamma ämnena var alkaloider från opievallmo, (Papaver somniferum).
Ordet apotek kan härledas till grekiskans "apotheke", som betyder förrådsrum eller bod, och var, i romersk form, namnet på vinförrådet i källaren. I samband med att det blev vanligt att romerskt rikemansfolk skaffade sig grekiska läkekunniga slavar, fick ordet en ny betydelse, då det förknippades med beredning av droger. Vilka växter som användes är känt tack vare att Aulus Celsus, en romersk patricier som inte själv var läkekunnig, skrev ner en förteckning, "De Medicina", på 250 olika växtdroger, deras användning och beredning. En annan romersk författare i ämnet var Gajus Plinius, som återgav dåtidens syn på vetenskapen, med mycket av mystik, fantasi och fabler. Dessa två verk visar de två delarna av antikens läkekonst: den ockulta och den vetenskapliga, som då var sammanfogade. Tecken- och talmagi, astrologi och religiösa riter var vanliga, liksom sedvänjan att, när åkomman i en viss kroppsdel botats, offra ett substitut av sagda kroppsdel i templet.