miniatyr|300px|Per Ahlmarks gravsten på Katarina kyrkogård 2021. Per Axel Ahlmark, född 15 januari 1939 i Kungsholms församling i Stockholm,Sveriges dödbok 1830–2020, Version 8.01, Sveriges Släktforskarförbund: Ahlmark, Per Axel död 8 juni 2018 i Skarpnäcks distrikt i Stockholm, var en svensk politiker och författare. Han var partiledare för Folkpartiet mellan 1975 och 1978, arbetsmarknadsminister och vice statsminister mellan 1976 och 1978 samt riksdagsledamot mellan 1967 och 1979.
Ahlmark var efter den politiska karriären verksam som bland annat författare och fristående debattör. Han gav ut debattböcker, diktsamlingar, brevväxlingar och en roman. Han var kolumnist i Expressen mellan 1961 och 1995 och i Dagens Nyheter mellan 1997 och 2007.
Politiskt var Ahlmark socialliberal och företrädde en mittenlinje i ekonomiska frågor. Han var starkt engagerad i internationella frågor, bland annat till stöd för USA, NATO och Israel och mot Sovjetunionen, PLO och ledningarna i flera arabiska stater. Ahlmark gjorde sig även känd för sitt engagemang i judiska frågor och mot antisemitism.
Uppväxt och utbildning Per Ahlmark föddes på Södermalm i Stockholm som son till läkaren och professorn i yrkeshygien Axel Ahlmark och tandläkaren Gunvor Ahlmark, född Berglund. Han har två bröder, Gösta och Dan.
Ahlmark avlade studentexamen på reallinjen vid Södra Latin i Stockholm. Som gymnasist blev Ahlmark uppmärksammad när han hösten 1956, tillsammans med sin klasskamrat Hans Hederberg, i ett brev till den svenska regeringen protesterade mot den obligatoriska religiösa morgonbönen i skolan och anhöll om att få slippa delta i denna. Ahlmark och Hederberg ansåg att närvaroplikten stred mot religionsfriheten. Protesten, som avslogs av regeringen, ledde till en het debatt i den svenska pressen där vissa konservativa debattörer polemiserade mot Ahlmark och Hederberg medan andra, däribland Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, tog ställning för deras sak. Några år senare avskaffade riksdagen formellt tvånget att delta i religiösa morgonböner inom det statliga svenska skolväsendet.
Under gymnasietiden arbetade Ahlmark extra som filmrecensent i Morgon-Tidningen (Socialdemokraternas regeringsorgan) samt i Frisinnad Ungdom (Folkpartiets ungdomsförbunds tidning). Sommaren 1958 vikerierade han även som reporter på den frisinnade dagstidningen Morgonbladet i Stockholm.
Efter studenten genomförde Ahlmark värnplikt vid Skånska dragonregementet (P 2) i Hässleholm, där han utbildades till militärpsykolog. Därefter studerade han bland annat litteraturhistoria, sociologi, nationalekonomi och statskunskap vid Stockholms universitet, där han avlade filosofie kandidatexamen i statskunskap 1964.
Politisk karriär Genom sin medverkan i Frisinnad ungdom kom Ahlmark i kontakt med den organiserade liberalismen. Våren 1958 blev han medlem i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU). Den första valrörelsen som han medverkade i var den inför valet till andra kammaren samma år. Ahlmark beskrev i sina memoarer hur Sovjetunionens krossande av Ungernrevolten 1956 gjorde ett starkt intryck på honom som ung och bidrog till att forma hans politiska åsikter.
Ahlmark blev 1959 invald i FPU:s förbundsstyrelse och året därefter, 1960, blev han vald till ny förbundsordförande efter Göran C.-O. Claesson. Han innehade denna post till 1962.
På partiledningens uppdrag representerade Ahlmark, som nyvald FPU-ordförande, Folkpartiet i TV-utfrågningen av kommunistledaren Hilding Hagberg under valrörelsen inför andrakammarvalet 1960.
Under 1960-talet var Ahlmark starkt engagerad i frågan om den svenska tvåkammarriksdagens avskaffande. Folkpartiet, i opposition främst mot de då regerande Socialdemokraterna och statsminister Tage Erlander, drev en intensiv kampanj för att genom en grundlagsreform ersätta tvåkammarriksdagen med ett enkammarsystem.
Under valrörelsen inför andrakammarvalet 1964 representerade Ahlmark Folkpartiet i den första av de tre stora TV-debatterna i Sveriges Television. Han representerade även partiet i motsvarande TV-debatt inför kommunalvalen 1966.
Ahlmark blev 1967 invald i riksdagens första kammare för Örebro läns valkrets. Från 1969 representerade han Stockholms stads valkrets (1969–1970 i andra kammaren).
Ahlmark hade en mycket god relation till folkpartiledarna Bertil Ohlin och Sven Wedén. Relationen till Wedéns efterträdare, Gunnar Helén, var däremot sämre. Ahlmark var bland annat kritisk mot vad han uppfattade som Heléns principlöshet och brist på stridbarhet. Denna kritik kom att förstärkas efter riksdagsvalet 1973, då Folkpartiet gjorde sitt dittills sämsta val någonsin (partiet backade från 16,2 till 9,4 procent av rösterna). Ett uttalande som Ahlmark fällde i en TV-intervju under Folkpartiets valvaka, i vilket han öppet kritiserade vad han såg som bristande profilering inom partiet och behovet av en större idémässig självständighet, ledde till viss intern kritik inom Folkpartiet mot Ahlmark.
Strax efter valet 1973 gick folkpartiledaren Gunnar Helén ut tillsammans med centerledaren Thorbjörn Fälldin med ett förslag om att slå ihop Folkpartiet och Centerpartiet till ett parti. Detta förslag kritiserades hårt av Ahlmark, som ansåg att de ideologiska skillnaderna var alltför stora och att en sammanslagning i det läget främst skulle ha gynnat Centerpartiet, vilket i valet hade blivit tre gånger så stort som Folkpartiet. Tillsammans med andra kritiker inom Folkpartiet vidtog Ahlmark vissa förberedelser för att starta ett nytt liberalt parti i händelse av att förslaget om sammanslagning skulle bli verklighet. Förslaget blev dock aldrig av sedan det röstats ned på Centerpartiets partimöte hösten 1973. Ahlmark har beskrivit denna strid som den "svåraste krisen i Folkpartiets historia".
Efter valnederlaget och debatten om sammanslagning hösten 1973 ansåg Ahlmark att Folkpartiet var "moraliskt demolerat". Om hans förhållandet till partiledaren Helén har han skrivit: "Något utrymme för en förtroendefull dialog mellan partiledaren och mig fanns inte längre. Jag litade inte på honom – inte för ett ögonblick och inte längre i någon enda fråga". Ahlmark bestämde sig därefter för att aktivt börja arbeta för att avsätta Helén från posten som partiledare.
Sommaren 1975 meddelade Gunnar Helén sin avsikt att lämna posten som partiledare vid Folkpartiets landsmöte i november samma år. Helén meddelade samtidigt Ahlmark att han såg honom som sin efterträdare på posten. Därmed hade risken för en strid i partiledarfrågan avvärjts. Ahlmark utsågs kort därefter av en enhällig valberedning till ny partiledarkandidat. Den 7 november 1975 valdes han till partiledare vid Folkpartiets landsmöte i Folkets hus i Stockholm.
Som nyvald partiledare såg Ahlmark det som sin främsta uppgift att hindra Folkpartiet från att hamna utanför riksdagen i valet 1976. I riksdagsvalet 1973 hade partiet backat från 16,2 till 9,4 procent av rösterna och i några opinionsmätningar efter valet hade partiet varit nära 6 procent. Ahlmark ansåg därför att utgången i valet 1976 var helt avgörande för partiets fortsatta överlevnad.
Strax efter valet till partiledare meddelade Ahlmark i ett enskilt samtal med dåvarande statsministern och S-ledaren Olof Palme att linjen om samarbete mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna, som den tidigare folkpartiledaren Gunnar Helén drivit, nu var förbi.
Regeringen Fälldin
I riksdagsvalet 1976 fick de tre icke-socialistiska oppositionspartierna (Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna) tillsammans 50,8 procent av rösterna medan de socialistiska partierna (Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna) fick 47,5 procent. Folkpartiet ökade också något och fick 11,1 procent. För första gången sedan valet 1928 fick de icke-socialistiska partierna en majoritet av rösterna och därmed fanns förutsättningar för att bryta Socialdemokraternas nära 44 år långa regeringsinnehav.
Enligt Ahlmark utgick Folkpartiets strategi under regeringsförhandlingarna hösten 1976 i två steg. Dels handlade det om att tillsammans med Centerpartiet få Moderaterna att stegvis godta mittenpolitiken, dels om att bygga en hållbar allians med Moderaterna för att bevara kärnkraften. Kärnkraftsfrågan kom också att bli en av de svåraste och mest centrala frågorna under regeringsförhandlingarna. Centerledaren Thorbjörn Fälldin hade före valet gjort klart att han inte tänkte delta i en regering som laddade nya kärnkraftverk, medan Folkpartiet och Moderaterna ville se en fortsatt utbyggnad av kärnkraften.
Under regeringsförhandlingarna erbjöds Ahlmark först posten som utrikesminister. Han avböjde dock denna post med motiveringen att han ansåg att samtliga partiledare i koalitionen borde ha en ministerpost där de kunde påverka regeringens centrala politik (med vilket han då främst syftade på den ekonomiska politiken).
Strax efter valet stod det klart för de blivande regeringspartierna att läget i den svenska ekonomin, i motsats till vad den socialdemokratiska regeringen hävdat under valrörelsen, var mycket allvarligt. I ett möte mellan de tre borgerliga partiledarna och några ledande företrädare för den svenska industrin kort efter valet, meddelade industriföreträdarna att viktiga delar av den svenska industrin gick på knäna och att kostnadskrisen snart skulle göra omfattande permitteringar nödvändiga.
När det stod klart att den ekonomiska krisen skulle komma att dominera avgörande delar av regeringens arbete de kommande åren, drog Ahlmark slutsatsen att den blivande regeringens viktigaste uppdrag var att bekämpa arbetslösheten och hindra att den steg nämnvärt över de två procent som Sverige hade vid maktskiftet. Ahlmark var fast besluten att motbevisa Socialdemokraternas påståenden om att en borgerlig regering skulle leda till massarbetslöshet, vilket han också såg som en förutsättning för att de borgerliga skulle få fortsatt majoritet i valet 1979. När det stod klart för Ahlmark att arbetsmarknadspolitiken skulle få en avgörande roll för att uppnå detta mål valde han posten som arbetsmarknadsminister. Han blev också invandrarminister, jämställdhetsminister och vice statsminister. Posten som vice statsminister var en nyskapelse i den regeringsform som trätt i kraft året före valet 1976.
De intensiva arbetsmarknadspolitiska insatser som Ahlmark genomförde, tillsammans med dåvarande industriministern Nils G. Åsling, var kostsamma men resulterade i att den öppna arbetslösheten hölls nere på omkring två procent. Därmed kunde man vederlägga Socialdemokraternas ständiga påståenden om att en borgerlig regering skulle ha begränsade ambitioner att bevara sysselsättningen i landet, vilket kom att få betydelse i kampen för en fortsatt icke-socialistisk regering.
Avgång I april 1977 drabbades Ahlmark av en personlig tragedi när hans dåvarande fästmö, skådespelaren Maude Adelson, begick självmord. Efter denna händelse drabbades Ahlmark av en depression. Eftersom han på grund av detta inte längre ansåg sig fullt kapabel att klara av uppdragen som statsråd och partiledare, beslutade han sig vid årsskiftet 1977–1978 för att lämna regeringen och samtliga övriga partipolitiska uppdrag. Han efterträddes på posten som partiledare för Folkpartiet av Ola Ullsten vid partiets extra landsmöte den 4 mars 1978.
Karriär efter politiken Efter avhoppet från politiken utsågs Ahlmark till styrelseordförande i Svenska Filminstitutet. Han innehade denna post mellan 1978 och 1981.
Efter den politiska karriären var Ahlmark bland annat verksam som författare, skribent och fristående debattör. Han medverkade under drygt trettio år, mellan 1961 och 1995, som kolumnist i Expressen. År 1993 avskedades han från tidningen av den då nytillträdde chefredaktören Erik Månsson, sedan Ahlmark och Månsson hamnat i konflikt med varandra. Han anställdes kort därefter på nytt men blev 1995 återigen avskedad från tidningen. Mellan 1997 och 2007 var han fristående kolumnist i Dagens Nyheter.