Svenska Missionskyrkan var ett svenskt nyevangeliskt, protestantiskt trossamfund grundat 1878, fram till 2003 kallat Svenska Missionsförbundet (SMF). Kyrkan har enligt beslut 2011 grundat ett nytt samfund tillsammans med Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige som heter Equmeniakyrkan (tidigare arbetsnamnet Gemensam Framtid). Från 1 juli 2012 har det nya samfundet övertagit såväl centralt anställd personal som verksamhet. De tre bildarsamfunden har avvecklats.
Svenska Missionskyrkan ingick i gruppen av frikyrkor och hade ett förhållandevis nära samarbete med Svenska kyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige. Det mindre samfundet Svenska frälsningsarmén hade 2013 gått upp i Svenska Missionskyrkan. Lokalt förekom samarbete med diverse samfund, bland annat genom att församlingar kunde vara anslutna till mer än en ett samfund, exempelvis Evangeliska Frikyrkan och Pingströrelsen. Missionskyrkan använde på slutet den ekumeniska sångboken Psalmer och Sånger (1987) som är gemensam för flera samfund.
År 2009 hade samfundet 60 875 medlemmar och omkring 700 församlingar i sju distrikt med varsin distriktsföreståndare. Dess högsta beslutande organ var kyrkokonferensen och dess ledande befattningshavare på nationell nivå var missionsföreståndaren.
Åren 2007-2010 var Svenska Missionskyrkan det tredje största samfundet i Sverige efter Svenska kyrkan och Pingströrelsen sett till antal betjänade personer. Antal betjänade deltagare (registrerade i verksamhet eller som medlemmar) var 109 114 år 2010, med marginell skillnad till Pingströrelsen och de islamiska församlingarna. Svenska Missionskyrkan var år 2006, näst efter Svenska kyrkan, det svenska trossamfund som betjänade flest människor, men antalet har minskat med 11 % enligt statistiken.Statistik 2010 , Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST).
Svenska Missionskyrkans Ungdom (SMU) bedrev en omfattande barn- och ungdomsverksamhet på lokal- och distriktsnivå, bland annat scoutverksamhet. Tillsammans med Svenska Baptisternas Ungdomsförbund och Metodistkyrkans Ungdomsförbund bildade Svenska Missionskyrkans Ungdom år 2007 en federation för de tre nationella ungdomsförbunden. Organisationen fick namnet Equmenia, och övergick 2008 från en federation för de tre riksorganisationerna till ett riksförbund för grundarnas lokalföreningar.
Den 3 juni 2011 fattade Missionskyrkans kyrkokonferens beslutet att rekommendera sina församlingar att bilda en ny kyrka, efter egna konferensbeslut 2008 och avsiktsförklaring mellan samfunden 2009. Dagen därpå tog ett bildarmöte med ombud från Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige beslutet att gå samman och bilda ett nytt trossamfund, vilket bekräftats på respektive samfunds årskonferenser. Den nya kyrkan gick inledningsvis under arbetsnamnet Gemensam Framtid men namnet fastställdes 2013 till Equmeniakyrkan, baserat på ungdomsorganisationens namn. Från oktober 2012 har verksamheten i respektive kyrka överflyttats till den nya organisationen.
Historia miniatyr|P. P. Waldenström porträtterad 1914 av Carl Larsson. miniatyr|Ingmarsö missionshus byggt 1904 och fortfarande (2011) i bruk.
1856 hade Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) grundats. EFS var och är en rörelse inom Svenska kyrkan och utgör alltså inget eget samfund. EFS hade många anslutna lokalföreningar (missionsföreningar och EFS-grupper, med åtminstone tidigare namn som Evangeliskt lutherska missionsföreningen, Lutherska Missionsföreningen, Missionsföreningen, Bönhusföreningen och Evangelisk-lutherska missionsförsamlingen).
1870-talet var en period av nya idéer och splittring inom Svenska Kyrkan. Bland annat hade prästen Paul Petter Waldenström framträtt med en ny försoningslära som många i Evangeliska fosterlandsstiftelsens kretsar anslöt sig till. Detta ledde till ett krav att dess missionärer inte skulle vara skyldiga att ansluta sig till den Augsburgska bekännelsen. På sina håll fanns också en strävan att bryta med den kyrkliga nattvardsordningen. När ett förslag att ändra Evangeliska fosterlandsstiftelsens bekännelseståndpunkt vid 1878 års konferens förkastades, skapades samma år Svenska Missionsförbundet (vid ett predikantmöte i baptisternas Betelkapellet i Stockholm). Waldenström hade dessförinnan blivit avskedad från sin tjänst som EFS-ombud. SMF:s medlemmar kallades sedan start och under åtskilliga decennier för WaldenströmareIntervju med missionspastorn Isak Boström - Arbetarnas talesman i Sundsvallsstrejken 1879 , Fackföreningsrörelsen, årgång 1941.A.A. Sundbaum, Hvarföre jag ej kan, vill eller vågar gilla eller understödja den religiösa verksamhet, som bedrifves af frikyrklige (Waldenströmare), baptister, frälsningsarmén m.fl, 1913Nils Hökby, Två generationer Waldenströmare, 1928Karl Arvid Edin, 1930 års folkräkning , Statsvetenskaplig tidskrift 1928, sid 396.
SMF satte även mission i andra länder på sitt program från 1880 och sände samma år ut sina första missionärer: Carl Johan Engvall till Kongo i Livingstone-Inland-missionens tjänst vilket blev starten för den svenska kongomissionen. Lars Erik Högberg sändes till Ryssland och J.E. Ågren, A. Lindgren och K.J.Gustafsson till Lappland. Från början av 1880-talet fanns alltså flera olika missionerande samarbetsorganisationer i Sverige: Svenska kyrkans mission (från 1876), Evangeliska fosterlandsstiftelsen (från 1865), Svenska Alliansmissionen (från början av 1900-talet) samt Svenska missionsförbundet (från 1880). Även Svenska baptistsamfundets församlingar hade missionsverksamhet (från 1881).George Fridén (red.) (1948). ”Svensk baptism 1848-1948 - en krönika i ord och bild” Baptistmissionens förlags AB. Helgelseförbundet kom 1887 och Örebromissionen 1892 och Pingströrelsen först efter 1911 med sina missionsengagemang.
Missionärer och predikanter utbildades vid två missionsskolor, belägna i skånska Vinslöv och i Kristinehamn i östra Värmland. Missionsskolan i Kristinehamn hade anlagts redan 1871 av Värmlands Ansgariiförening men övertogs 1878 eller 1879 av Svenska Missionsförbundet. Missionsskolan flyttade 1890 till Stockholm och 1908 till Stockby i Lidingö och kallades från 1950 för Teologiska seminariet. Den är idag känd som Lidingö folkhögskola. Den ursprungligen tvååriga predikantutbildningen blev 1888 treårig och 1915 fyraårig. Skolans föreståndare var Andreas Fernholm (1871-1872), Karl Hultkrantz (1874-1878), Jakob Ekman (1878-1886), N.F. Graflund (1886-1888), N. Wikander (1888-1910), Paul Petter Waldenström (1910-1912) och Gustav Mosesson (1912-1937). alt=Kingoyi missionsstation i Nedre Kongo.|miniatyr|Kingoyi missionsstation i Nedre Kongo.
Svenska kongomissionen
I Kongo blev Missionsförbundets mission självständig 1884 efter fem års samarbete med Livingstone Inland Mission. Man arbetade bland annat med att utarbeta ett skriftspråk för kikongo, översätta Bibeln till detta språk och anlägga och driva ett tryckeri. De tre första missionärerna som reste till Kongo var Carl Johan Engvall (1858-1936), Nils Westlind (1854-1895) och Karl Johan Pettersson (1855-1921). Westlind hade varit i Kongo första gången 1882-1885. När han avreste igen den 5 augusti 1886 hade han tre andra missionärer med sig - Karl Fredrik Andreæ (1854-1894), Carl Johan Nilsson (1858-1891) och Lars Fredrik Hammarstedt (1861-1887). Hammarstedt dog i malaria vid Mukimbungu missionsstation den 24 februari 1887, den första av missionärerna som dog i Kongo. Mellan 1895 och 1912 dog 55 missionärer i detta arbete. På den tiden ansåg man att det berodde på klimatet.
Mission i Kina, Ryssland och England När man överlämnade missionen i Alaska till Svenska missionsförbundet i Nordamerika 1889, beslutade man i Sverige att påbörja mission i Kina. Missionen i Östturkestan påbörjades 1894. Svenska missionsförbundet hade också verksamhet i Kaukasien, Ryssland, och England (sjömansmission med 6 manliga och 9 kvinnliga arbetare).
Mission i Lappland Missionsarbetet i Lappland var riktat till den nomadiska samiska befolkningen. Fram till 1892 verkade flera missionärer bland samerna. Det året beslutade man att lägga om verksamheten i Lappland och inriktningen blev främst på nybyggarna. I mitten på 1990-talet tog Svenska Missionsförbundet återigen upp ett organiserat samiskt arbete. Sedan dess har Gerard Willemsen ansvarat för detta arbete.
Organisation miniatyr|Missionskyrkan i Sala. Missionsförbundet hade (1911) 123 missionärer, varav 69 kvinnliga, 256 infödda medarbetare, 3 104 församlingsmedlemmar och 229 skolor med 5 822 elever. Missionsförbundet stöddes 1912 av 1 315 missionsföreningar och friförsamlingar med 96 450 medlemmar, fördelade (sedan 1912) på 14 distrikt med var sin distriktsföreståndare. Dess missionstidning, "Missionsförbundet", gavs ut i 18 500 exemplar. Dess högste ledare, missionsföreståndare, var pastor Erik Jakob Ekman 1878–1904 och därefter lektor Waldenström. Årsmöteskonferensen, som bestod av delegerade från de till Missionsförbundet anslutna föreningarna och friförsamlingarna, valde styrelse och fattade beslut i alla viktigare frågor rörande missionsarbetet.
I januari 1920 utgavs Svenska Missionsförbundets Sångbok 1920 med 782 psalmer och sånger för enskilt och offentligt bruk. Mycket av den då avlidne Erik Nyströms arbete med den tidigare sångboken behölls i denna nya version, mycket nytt tillkom både från Sverige och utlandet och många av sångerna var nyförfattade. Från 1987 användes en ekumenisk sångbok där de 325 första sångerna är gemensamma och resterande del baseras på samfundens egna respektive traditioner.
1952 hade man 102 749 medlemmar fördelade på 1 621 församlingar, 685 ordinarie och 985 biträdande predikanter. Vidare fanns 27 452 medlemmar i ungdomsföreningarna av vilka 23 379 även var församlingsmedlemmar, 22 899 medlemmar i juniorföreningarna och drev vidare 2 842 söndagsskolor med 12 143 söndagsskollärare och 114 846 barn. Missionen hade särskilt i Kongo utvidgats där fanns då 174 missionärer, 1 298 infödda medarbetare och 57 367 församlingsmedlemmar, i Indien.
1950-talet blev medlemskulmen för kyrkan, därefter började medlemsantalet vika. 1995 hade Svenska Missionsförbundet ca 75 000 medlemmar.Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Svenska Missionsförbundet)
Teologi Svenska Missionskyrkan förvaltade främst arvet från luthersk nyevangelism och Paul Petter Waldenström. Det hindrade inte att man internationellt tillhörde Reformerta kyrkornas världsallians. Den organisationsform man hade var kongregationalism. I arvet från Paul Petter Waldenström fanns en vilja till ekumenik vilket tog sig uttryck bland annat i nattvardsgemenskapSvenska Missionskyrkan - Kyrkogemenskap mellan Svenska kyrkan och Svenska Missionskyrkan hämtad 17 juli 2008 med Svenska Kyrkan, medlemskap i Kyrkornas världsrådKyrkornas Världsråd - Sverige hämtad 17 juli 2008 och nära samarbeteSvenska Missionskyrkan - Utmaning till enhet hämtad 17 juli 2008 med Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige.