Brasiliens historia börjar med ankomsten av de första urbrasilianer för mer än 8 000 år sedan. Vid slutet av 1400-talet var hela det område som i dag kallas Brasilien bebott av halvnomadiska stammar som livnärde sig på jakt, fiske, samlande och jordbruk. Området blev en portugisisk koloni efter att Pedro Álvares Cabral upptäckt kontinenten 1500, men något intresse för kolonin visades inte förrän 1530. Då delades Brasilien in i 15 provinser, i ett slags feodalt system, som dock misslyckades. Arbetskraftsbrist rådde, och man började därför föra slavhandel. Mellan 1550 och 1855 kom omkring 4 miljoner svarta slavar till Brasilien. Kyrkan var i regel emot att förslava urbrasilianerna, men inte afrikaner. På 1690-talet hittade man guld i Minas Gerais, vilket blev starten på en portugisisk guldrusch. 1763 blev Rio de Janeiro huvudstad.
1807 flyttade hela det portugisiska hovet på 10 000–15 000 personer till Brasilien, efter att Napoleon I invaderat Portugal. Brasilien öppnade upp sina hamnar, och man började föra en handel med främst Storbritannien. 1815 ingick Brasilien i en union med Portugal, och blev av med kolonistatusen. Cortes krävde dock tillbaka kungen till Portugal, och Brasilien fick tillbaka kolonistatus. Självständighet utropades dock 1822 med Peter I som kejsare, efter att Peter hade sagt att alla portugisiska trupper var fiender. 1825 erkände Portugal självständigheten. Monarken avskaffade 1888 formellt slaveriet vilket ogillades av några av de mycket förmögna landägarna. Monarkin störtades därför och republik infördes 1889. Efter en militärkupp 1964 tog militären makten och styrde landet till 1985 då demokratiska val åter kunde hållas. Idag är landet en republik med folkvald president.
Förhistoria
Sedan urminnes tid har det bott urbrasilianer i vad som i dag är Brasilien. Det är ovisst när de kom till Sydamerika men när de första européerna dök upp levde de som samlare och jägare i ett stenålderssamhälle. Sammanlagt uppgick de till minst 2 miljoner människor.
Européernas upptäckt av Amerika thumb|right|Replik av portugisisk karavell
Under 1400-talet inleddes en era av upptäcktsresor av portugisiska fartyg. I Västeuropa hade man lärt sig den avancerade teknik som gjorde det möjligt att färdas på det öppna havet - kunskap om navigering, astronomi, kompass och färdighet att bygga fartyg kraftiga nog för långfärder. Karavellen som började användas på 1440-talet var en fartygstyp som var stor nog att klara hårt väder och kunde ta med artilleri både som hot och som försvar.Fausto (1999), s. 4
Karavellen gjorde det möjligt att mer systematiskt korsa Atlanten. Norska vikingar hade tagit sig via Grönland till Newfoundland och stannat där en vinter men detta var förmodligen inte känt på 1400-talet. Legenden om Sankt Brendan berättar hur denne munk korsade Atlanten i en liten båt och kom till ön Hy Brasil. Denna legend var välkänd och på en karta från 1367 finns flera öar med namnet Brasil i Atlanten.Fausto (1999), s. 9 Under 1400-talet hade Portugal börjat bedriva handel med riken i Västafrika och 1488 hade Bartolomeu Diaz rundat Godahoppsudden. Det var väl känt att jorden var rund och 1492 hade Christoffer Columbus fått Spaniens uppdrag att finna sjövägen över Atlanten till Indien och Kina. 1498 seglade Vasco da Gama runt Afrikas sydspets och inledde handel med Indien. Spanien kom genom Tordesillasfördraget överens med Portugal om att dela upp världen i två med en gränslinje 370 leguas väster om Kap Verdeöarna. Nyupptäckt land väster om denna linje skulle tillhöra Spanien. Det skulle dock visa sig att gränslinjen gick strax öster om Amazonflodens mynning och fördraget gav Portugal rätten till en lång bit av Sydamerikas östkust.Fausto (1999), s. 5, s. 10
I mars 1500 lämnade en portugisisk handelsexpedition Lissabon under ledning av Pedro Alvarez Cabral för att segla till Indien. Av okänd anledning hamnade flottan för långt västerut och den 21 april 1500 siktades land. Efter att under nio dagar utforskat kusten och mött urbrasilianer återvände ett skepp till Portugal med nyheten medan resten av expeditionen fortsatte mot Indien. Förutom tillfälle att omvända dessa människor till kristendomen verkade det inte finnas några ekonomiska skäl att kolonisera vad man trodde var en ö i Atlanten. Brasilianernas kontakt med européerna ledde på sikt till att deras samhälle slogs sönder. Från Europa kom sjukdomar som mässling och förkylning och 1562-1563 dog ett mycket stort antal urbrasilianer i en epidemi.Fausto (1999), s. 8-9
Kolonisering
mini|250px|höger|Karta över Sydamerika 1575.
Handeln började dock sakta och man hittade bland annat ett hårt träslag, bresiljeträ, ur vilket kunde utvinnas ett rött färgämne. Bresiljeträd fälldes av urbrasilianer som använde det i byteshandeln med portugiserna mot knivar och tyger. Det dröjde ända till 1530 innan Portugal började visa något intresse för sin koloni. Frankrike erkände inte Tordesillasfördraget utan ansåg att den som kontrollerar ett område har rätt till det. En expedition ledd av Martim Afonso de Sousa fick i uppdrag att patrullera kusten och utforska området. Franska skepp hade börjat handla med urbrasilianer och kung Johan III av Portugal var tvungen att ta ett starkare grepp kring kolonin för att inte förlora den. Han delade in Brasilien i 15 kaptensdömen som var och en skulle styras i ett slags feodalt system. Systemet misslyckades dock av flera skäl.Fausto (1999), s. 11-13
1549 fick Brasilien sin förste guvernör, Tomé de Sousa. Han byggde Brasiliens första huvudstad, Salvador. Koloniseringen gick långsamt. Den stora tillgången på jordbruksmark gjorde det möjligt att skapa stora gårdar men det var svårt att finna arbetskraft och därför tog man till tvångsarbete. När det visade sig omöjligt att tvinga urbrasilianerna att arbeta började man importera människor från Afrika. Redan när portugiserna började handla med Västafrika under 1400-talet hade de kommit i kontakt med nationer som sålde slavar. I Afrika fanns det folk som sysslade med gruvhantering och boskapsskötsel och kunde anpassa sig till situationen i Brasilien. Svarta slavar kunde heller inte, till skillnad från urbrasilianerna, fly till skogs. Mellan 1550 och 1855 kom cirka fyra miljoner svarta slavar till Brasilien.Fausto (1999), s. 13-18
Kyrkan och religiösa ordnar var ofta motståndare till att förslava urbrasilianerna men däremot inte att förslava afrikaner. Benediktinerna ägde själva massor av afrikanska slavar och menade att det var bättre för afrikanerna att vara döpta och befinna sig i ett kristet land än i Afrika. Slavhandeln var mycket lönsam, både för köpare och säljare. Priset för en slav arbetade slaven in på 2-3 år, betydligt snabbare än att vänta 10-12 år på att en slav född i Brasilien skulle växa upp.Fausto (1999), s. 18-20 Portugiserna hade lärt sig att odla sockerrör på Azorerna och Madeira och från 1530-talet började de plantera sockerrör och bygga sockerbruk i nordöstra Brasilien, särskilt i Pernambuco och Bahia. Från 1570 började man använda sig av afrikanska slavar.Fausto (1999), s. 34-37McKay (2007) s. 489
Efter att den spanske kungen Filip II valdes till Portugals kung 1580 sattes Tordesillas-fördraget ur spel och portugisiska kolonisatörer sökte sig allt längre bort från kusten. När Holland och Spanien hamnade i krig med varandra var det ofta Portugal och dess kolonier som fick ta stöten. 1604 plundrades Salvador och under 1620-talet kunde de ockupera Salvador, Bahia, Rio de Janeiro och Recife. Under den här tiden blev det svårare att importera slavar från Afrika och trycket ökade på urbrasilianer som kidnappades och tvingades arbeta på sockerrörsfälten. Efter 1650 lärde sig holländare, fransmän och engelsmän att odla sockerrör i Västindien och bröt Brasiliens dominans.Fausto (1999), s. 38-43
Under 1690-talet hittades guld i vattendragen i Minas Gerais. Detta gav upphov till en guldrusch och från Portugal kom massor av kolonisatörer. 1730 hittades även diamanter. Området döptes till Minas Gerais, "de allmänna gruvorna" och landet fick sina första betydande bosättningar i inlandet. Nordosts ekonomiska tyngdpunkt togs över av sydost och 1763 blev Rio de Janeiro huvudstad.Fausto (1999), s. 49-50
Jesuiterna hade kommit till Brasilien och grundade São Paulo 1553. De ägde stora landområden, gav urbrasilianerna undervisning och missionerade. 1759 utvisades alla jesuiter ur Portugal och dess kolonier. Vad gäller Brasilien ville man dels ta kontroll över marken, dels gillade man inte att jesuiternas områden styrdes mer eller mindre autonomt bortom kolonialmaktens kontroll.Fausto (1999), s. 57
Självständighet När Napoleon I:s trupper invaderade Portugal och hotade Lissabon i november 1807 beslöt regenten, kronprins Johan, om portugisiska hovets flytt till Brasilien. Hela hovet, 10 000–15 000 personer, samt statsförvaltningen skulle lämna landet och etablera sig i Rio de Janeiro. Med flytten följde i praktiken hela den statliga byråkratin: ministrar, höga domare, officerare och biskopar, ofta tillsammans med sina familjer.McKay (2007) s. 838
Regenten avskaffade det kungliga handelsmonopolet och öppnade Brasiliens hamnar för vänligt sinnade länder - i praktiken Storbritannien. Kronan var beroende av Storbritannien för att kunna befria Portugal och den brittiska örlogsflottan skyddade Brasilien från angrepp. Frihandeln gynnade både Brasilien och Storbritannien - men på Portugals bekostnad. Hovets placering i Brasilien ledde också till ett uppsving för konst, kultur, upplysning och de sköna konsterna där.Fausto (1999), s. 64, s. 66 Johan VI inledde dock ett impopulärt krig vid den södra gränsen och tvingades av Storbritannien att införa vissa begränsningar av slavhandeln. Från slutet av 1700-talet hade Storbritannien gjort en omsvängning vad gäller synen på slavhandeln och inskränkningarna gjorde slavägarna i sockerindustrin besvikna på kungen.Fausto (1999), s. 65 Att Rio de Janeiro fylldes av portugiser ledde till en motreaktion. I Pernambuco i nordöstra Brasilien kände många sig hotade av portugisernas ökande inflytande och uppror utbröt. Upproret slogs ned snabbt.Fausto (1999), s. 67-68
Efter att Portugal befriats stannade kungen ändå kvar i Brasilien. 1815 ändrade kungen Brasiliens ställning från koloni till ett kungadöme i union med Portugal (ungefär som Österrike-Ungern). 1820 utbröt det ett uppror i Portugal, delvis inspirerat av upplysningstidens idéer. Skälen var flera: ekonomin var dålig som en följd av att handelsmonopolet avskaffats. Det var också ett uppror mot att utlänningar styrde landet: den brittiske fältmarskalken Beresford ledde det styrande rådet och brittiska officerare hade befälet över Portugals armé. Upproret spred sig till Brasilien. En stridsfråga var om kungen skulle återvända till Portugal. En portugisisk fraktion krävde att Brasilien åter skulle underordna sig Portugals överhöghet medan en brasiliansk fraktion krävde det motsatta.Fausto (1999), s. 68-70 mini|250px|Peter I av Brasilien