Franska (français) är ett av de romanska språken och räknas som ett världsspråk.
Det talas av omkring 80 miljoner människor (2016) som modersmål och tillsammans med andraspråkstalare av omkring 321 miljoner enligt FN.
Det är efter engelska det mest studerade språket i världen och sammanlagt har upp emot 600 miljoner betydande kunskap i franska. Det är officiellt eller administrativt språk i ett flertal internationella organisationer, kommittéer och föreningar som Europeiska unionen (EU) (där det är ett av tre arbetsspråk), Internationella olympiska kommittén, Förenta nationerna, Afrikanska unionen, Världspostföreningen, Världshandelsorganisationen, FINA, FIA, World Anti-Doping Agency, Internationella domstolen i Haag, Internationella byrån för mått och vikt, Europeiska radio- och TV-unionen, Interpol, med flera.
Franska är officiellt språk i 29 länder. Organisation internationale de la Francophonie, (OIF), är en internationell organisation bestående av fransktalande länder och regeringar med 53 medlemsländer.
Historik Den romerska invasionen av Gallien Franska härstammar, som alla romanska språk, från latin. Före den romerska invasionen 58-52 f Kr bodde framför allt ett keltiskt folkslag i det som idag är Frankrike, ett folkslag som romarna kallade galler. Andra folkslag i området var iberer i söder mot dagens Spanien, ligurer vid medelhavskusten och mindre grekiska och feniciska grupper.
Det finns knappt 200 ord av keltiskt ursprung i modern franska. De flesta är ortnamn, namn på växter och ord som har med lantliv att göra. Latin blev snabbt lingua franca i den galliska regionen för handel, diplomati och undervisning. Det latinska talspråk, förr kallat vulgärlatin, som utvecklades till modern franska har inte särskilt mycket gemensamt med det bildade prosalatin som till exempel Ciceros verk är skrivna på.
Frankerna Från och med 200-talet blev Västeuropa i flera omgångar invaderat av germanska stammar från öst, varav några bosatte sig i Gallien. För utvecklingen av franskan var de viktigaste stammarna frankerna i norra Frankrike, alemannerna på gränsen mot dagens Tyskland, burgunderna i Rhône-dalen samt visigoterna i Akvitanien och Spanien. Dessa folkgruppers germanska språk påverkade det latin som talades i regionerna i fråga om uttal, syntax och ordförråd; 15% av orden i modern franska tros bestå av germanska lånord, bland annat ord för militärtaktiska och sociala begrepp.
Langue d'oïl
Språkforskare delar upp den medeltida franskan i tre geografiska undergrupper; langue d'oïl och langue d'oc (occitanska) är de största, och frankoprovensalska betraktas som ett mellanting. Frankoprovensalskan uppvisar inte några egentliga särdrag som de två andra varianterna.
Oïl-språk (av ett äldre uttal av franskans oui "ja") är de dialekter i norra Frankrike som blev mest påverkade av frankiska invasioner. Till dessa hör bland andra pikardiska, vallonska, francien (som talades i Paris-området) och normandiska. Sedan den frankiske kungen Klodvig I hade döpts cirka 496 stärkte frankerna sin makt över det mesta av norra Gallien och det franska språket utvecklades som en fusion av dessa dialekter. Den variant som talades i England till följd av Vilhelm erövrarens invasion 1066 kallas anglo-normandiska: många franska lånord i engelskan innehåller dialektala egenheter.
Den norra franskan med sin främsta företrädare francien är det romanska språk som fjärmat sig mest från moderspråket latinet vad gäller ljud- och formlära.
Langue d'oc (numera oftast occitanska, av det alternativa uttalet oc av franskans "ja") är en dialekt (se ibero-romanska språk) i södra Frankrike och norra Spanien som höll sig trognare till det latinska ursprunget och inkluderar dialekter som gascognska och provensalska.
Sedan 1982 bedrivs undervisning i occitanska i ungdomsskolan, men språket talas inte i någon större utsträckning. I vissa städer i södra Frankrike kan man dock se occitanska gatunamn bredvid de franska.
Andra språkinfluenser Från 400- till 700-talet flyttade stora mängder keltisktalande människor på grund av de anglosaxiska invasionerna av England över Engelska kanalen till områden i dagens Bretagne. Även om det inte rörde sig om ett språk som direkt härstammar från förromersk galliska så tillhör det den keltiska språkgruppen (se bretonska).
Nordiska vikingar invaderade Frankrike på 800-talet och etablerade en maktsfär i vad som kom att kallas Normandie. Språkligt assimilerades dessa skandinaver helt och hållet av den langue d'oïl-dialekt som fanns i området med undantag för enstaka ord för bland annat sjöfart. Den normandiska invasionen av England under Vilhelm Erövraren 1066 ledde till att en speciell anglo-normandisk dialekt utvecklades som försvann vid mitten av 1300-talet, då engelskan tog över som språk även inom den merkantila överklassen och aristokratin. Även om den normandiska invasionen inte hade en särskilt stor påverkan på det franska språket så hade den desto större påverkan på engelskan. Upp till två tredjedelar av det sammanlagda engelska ordförrådet uppskattas ha kommit via franskan.
Arabiska bidrog med ord för lyxvaror, kryddor och andra handelsvaror samt termer inom naturvetenskap och matematik.
Från l'ancien français till modern franska Språket som användes under perioden från 842 då Strassburgerederna, det äldsta belägget för franska i skrift, nedtecknades till cirka 1300 brukar benämnas fornfranska (ancien français). Under denna tid skrevs många kända chanson de geste, trubadurdikter som berättar om Karl den stores stordåd och deltagarna i korstågen. Under denna tid var Paris en centralort på grund av geografiska och ekonomiska faktorer, vilket ledde till att franskan i Paris-området, francien, så småningom blev det som kallas för franska.
miniatyr|Genom ett kungligt påbud från 1539 blev franska officiellt språk i Frankrike Den följande perioden förlorade franskan sitt kasussystem och brukar benämnas medelfranska (moyen français). Det är en mellanperiod då gamla former står sida vid sida med nya. Litteraturen under denna period består mestadels av översättningar av antika verk. 1539 utfärdade Frans I ett påbud (Ordonnance de Villers-Cotterêts) om att franskan skulle ersätta latinet som officiellt administrativt språk och att den skulle användas vid kungens hov. De flesta böjningar förenklas avsevärt. En reducering av slutkonsonanter framför ord som började på konsonant skedde och stavningen blev mer etymologisk och mindre uttalsenlig. En omfattande utvidgning av ordförrådet genom nybildning och lån skedde.
En reaktion mot detta kom på 1600-talet och ledde till det som brukar kallas klassisk franska (français classique) då man gjorde stora ansträngningar att rensa ordförrådet från obegripliga termer och formulera enhetliga regler för grammatiken. Denna epok präglas av en stor normativitet; franskan blir en statsangelägenhet och sociala och dialektala varianter stigmatiseras. Många språkforskare brukar benämna allt från 1600-talet och framåt modern franska (français moderne). Texter från detta sekel (till exempel pjäser av Corneille och Racine) är relativt lättlästa, eftersom synonymer och varianter lyser med sin frånvaro.
1634 grundades myndigheten Franska Akademien (Académie française) av Richelieu med uppdraget att bevara och rena franskan från yttre påverkan. Akademien finns kvar och består av 40 medlemmar som väljs på heltid och ägnar sig åt att övervaka språket och anpassa eventuella lånord för att bättre passa den franska språkbilden.
Från 1600- till 1800-talet dominerade franskan som ett lingua franca i Europa inom konst, litteratur och diplomati. Fredrik II av Preussen och Katarina den stora av Ryssland är exempel på regenter som inte bara behärskade franska i skrift och tal, utan som i Fredrik II:s fall även ansåg den vara klart överlägset sitt hemlands tyska. Med de franska kolonialväldena spreds franskan till alla världsdelar och fick fäste i framför allt Afrika, Québec och Västindien.
Tack vare ansträngningar från akademien, utbildningssystemet, stark statlig kontroll och medias påverkan har ett officiellt franskt språk vuxit fram. Fortfarande finns dock stora variationer i fråga om dialekter med avvikande uttal och ordförråd. Som i många andra språk har den dialekt som talas i huvudstaden (i det här fallet Paris), blivit det som i internationella sammanhang betraktas som "äkta" franska.
Dagens situation En debatt pågår i dagens Frankrike om att bevara det franska språket från engelskans inflytande (franglais) genom media, näringsliv och en ökande globalisering. Lagar har införts som kräver att samtliga tryckta annonser, i press och på affischtavlor, ska innehålla franska översättningar av uttryck på främmande språk och en kvotering av franskt sångmaterial (minst 40%) på radio. Påtryckningar av varierande intensitet finns också från regionala intressegrupper för att med offentligt stöd arbeta för att bevara dialektal variation.
Geografisk fördelning miniatyr|höger|300px|Karta över den franskspråkiga världenhöger|miniatyr|300px|Franskkunskaperna i Europeiska unionen med kandidatländerthumb|right|300px|Franska i Afrika Franska är officiellt språk i följande länder och territorier:
land infödda talare befolkning (juli 2003) Frankrike 51 949 900 60 180 600 Kongo-Kinshasa 702 400 55 225 478 Libanon 1 500 000 3 826 018 Kanada 7 535 600 32 207 000 Elfenbenskusten 1 614 500 16 962 500 Kamerun 643 900 15 746 200 Burkina Faso 140 300 13 228 500 Mali 140 800 11 626 300 Senegal 88 100 10 580 400 Belgien 3 807 000 10 290 000 Rwanda 153 600 7 810 100 Haiti 141 200 7 527 800 Schweiz 1 515 700 7 318 638 Burundi 63 900 6 096 156 Togo 141 500 5 429 300 Centralafrikanska republiken 36 700 3 683 600 Kongo-Brazzaville 267 300 2 954 300 Gabon 109 200 1 321 500 Komorerna 15 300 632 948 Djibouti 11 400 457 130 Luxemburg 21 600 454 157 Guadeloupe 110 400 442 200 Martinique 144 600 390 200 Vanuatu 2 900 200 000 Benin 191 200 7 862 944 Guinea 178 700 9 690 222 Réunion 170 600 787 584 Franska Polynesien 142 900 274 578 Nya Kaledonien 127 800 219 246 Niger 85 400 12 525 094 Tchad 85 400 9 944 201 Franska Guyana 39 900 199 509 Mauretanien 21 000 3 177 388 Monaco 15 400 32 543 Mayotte 14 900 201 234 Saint-Pierre och Miquelon 6 700 7 026 Saint-Martin 3 500 35 000 Saint-Barthélemy 3 200 7 000 Wallis- och Futunaöarna 1 300 16 025 Ekvatorialguinea 200 540 109 Seychellerna 1 500 80 469 Madagaskar - 16 979 900
Även om den inte har officiell status, talas franskan som andraspråk av stora delar av befolkningen i följande länder (där dess status ibland refereras till som "halvofficiell"):
land befolkning (juli 2003) Algeriet 32 810 500 Marocko 31 689 600 Mauritius 1 210 500 Tunisien 9 924 800
Det finns också fransktalande grupper i Guinea-Bissau, Kambodja, Egypten, Indien (Pondicherry), Italien (Aostadalen), Laos, Storbritannien (Kanalöarna) och Israel (judar med rötterna i Nordafrika), samt mer än en och en halv miljon i USA (mestadels i Louisiana och New England) och Vietnam.
Franska anses vara det snabbast växande språket i världen just nu med en ökning av talare med 25% sedan 2010, drivet framförallt av befolkningstillväxten i länderna söder om Sahara i Afrika. Man uppskattar att Franska kommer talas av upp emot 750 miljoner människor år 2050.
Officiell status i Frankrike