Slaget vid Austerlitz, i nuvarande Tjeckien (i Mähren) var ett fältslag som ägde rum den 2 december 1805 där Napoleon I vann en berömd seger över motståndarna tsar Alexander I av Ryssland och den tysk-romerske kejsaren Frans II av Österrike. Slaget har gått till historien som Trekejsarslaget, eftersom de tre rikenas kejsare var närvarande på slagfältet.
Slaget var en av de viktigaste och mest avgörande sammandrabbningarna under Napoleonkrigen och betraktas vanligtvis som Napoleons största seger. Den franska Grande Armée besegrade en större rysk och österrikisk armé ledd av Alexander I och Frans II. Slaget ägde rum i närheten av Austerlitz i Österrikiska imperiet (dagens Slavkov u Brna i Tjeckien). Austerlitz avslutade snabbt det tredje koalitionskriget, och freden i Pressburg undertecknades av österrikarna senare samma månad.
Slaget refereras ofta som ett taktiskt mästerverk, i samma liga som andra historiska sammandrabbningar som Cannae eller Gaugamela.Farwell s. 64. Austerlitz is generally regarded as one of Napoleon's tactical masterpieces and has been ranked as the equal of Arbela, Cannae, and Leuthen.Dupuy s. 102 De franska manövrerna vid Austerlitz är klassiska exempel i krigshistorien.
Slaget stod på årsdagen av Napoleons kröning 1804 (alltså den 2 december 1805, eller enligt den franska revolutionskalendern 11 Frimaire An XIV FRK).
Bakgrund Efter att ha skapat la grande armée för en invasion av England men hejdats då England förmådde Ryssland och Österrike att anfalla Frankrike i ryggen tvingades Napoleon att ändra sin strategi. Han gav order om omedelbart återtåg, armén marscherade raskt åt sydost och kunde triumfera vid slaget vid Ulm varpå Napoleon (som tillbringat den första tiden under marschen i Paris) kunde ansluta till armén och leda den mot Österrike. Marskalk Murat intog Wien i november utan att möta större motstånd, men den österrikiska huvudarmén, som nu dessutom fått förstärkning av ryssarna, återstod att besegra.
Slagordning Napoleon kunde uppbåda cirka 72 000 soldater och 157 kanoner inför det hotande slaget, men omkring 7 000 soldater under Davout befann sig långt söderut i riktning mot Wien.Andrew Uffindell, Great Generals of the Napoleonic Wars. sid. 19 De allierade hade cirka 85 000 soldater, varav sjuttio procent var ryska, och 318 kanoner.David Nicholls, Napoleon: a biographical companion pp. 9-10. Först var Napoleon inte helt säker på sin seger. I ett brev till den franska utrikesministern Talleyrand ville Napoleon inte berätta för någon om den kommande striden eftersom han inte ville distrahera kejsarinnan Joséphine.Frederick C. Schneid, Napoleon's conquest of Europe: the War of the Third Coalition, sid. 137
Striden ägde rum omkring 10 kilometer sydöst om staden Brno, mellan denna stad och byn Austerlitz (tjeckiska: Slavkov u Brna) i dagens Tjeckien. Den norra delen av slagfältet dominerades av den 210 meter höga kullen Santon och 270 meter höga kullen Zuran (Žuráň), som båda hade utsikt över en landsväg mellan Olomouc och Brno, som var på en öst/västlig vinkel. På den västra delen av de båda kullarna låg byn Bellowitz (Bedřichovice), och mellan dem fanns ån Bosenitz (Roketnice) som rann söderut och anslöt sig med ån Goldbach (Říčka), som sedan rann genom byarna Kobelnitz (Kobylnice), Sokolnitz (Sokolnice) och Telnitz (Telnice). På den centrala delen av hela området låg Pratzenplatån (Prace), en svagt sluttande kulle som var cirka 10/12 meter hög.David G. Chandler, The Campaigns of Napoleon. sid. 412–413
Allierade stridsplaner Den 1 december gjorde den allierade armén ett krigsråd. De flesta av de allierades härförare hade två grundläggande idéer i åtanke: att anfalla fienden och säkra den södra flanken som hade kontakt med de franska trupperna i Wien. Trots att tsar Alexander och hans följe var redo för strid var kejsare Frans II mer försiktiga och han var bistådd av Kutuzov, befälhavaren för de ryska och allierade trupperna.Chandler sid. 416 Men stridshetsningen från den ryska adeln och de österrikiska officerarna var dock för häftig och de allierade mottog stridsplanen från den österrikiska stabschefen Franz von Weyrother. För att få planen att lyckas måste de allierade trupperna driva bort den franska högerflygeln, som de allierade märkte hade svagare trupper, och göra avledande angrepp mot den franska vänsterflygeln. De allierade placerade huvuddelen av sina trupper i fyra kolumner som skulle attackera den franska vänsterflygeln. Det ryska kejserliga gardet hölls som reserv medan ryska trupper under Bagration bevakade den allierade vänsterflygeln. Den ryska tsaren bytte ut Kutuzov mot Franz von Weyrother som den allierade arméns befälhavare. Under striden kunde Kutuzov endast kommendera den allierade arméns fjärde kår, trots att han fortfarande var de jure befälhavare eftersom tsaren var rädd för att överta kontrollen av armén ifall planen skulle misslyckas.
Franska stridsplaner 300px|miniatyr|Slagordningen mellan franska (blåa) och allierade (röda) styrkor kl. 18 den 1 december 1805. Napoleon hoppades på att de allierade styrkorna skulle anfalla, och som lockmedel hade han medvetet försvagat sin högra flygel.Richard Brooks (editor), Atlas of World Military History. sid. 109 Den 28 november mötte Napoleon sina marskalkar vid sitt högkvarter, där de underrättade honom om sina farhågor om den kommande striden. Han motsatte sig deras förslag om reträtt.Todd Fisher & Gregory Fremont-Barnes, The Napoleonic Wars: The Rise and Fall of an Empire. sid. 48
Napoleons plan var att de allierade skulle skicka många trupper för att omsluta hans högra flygel i syfte att minska fransmännens kontakt med trupperna i Wien. Då skulle den allierade centern och vänsterflygeln bli mycket sårbara.Gregory Fremont-Barnes, Napoleon Bonaparte: leadership, strategy, conflict, sid. 19 För att uppmuntra dem att göra detta övergav Napoleon den strategiska positionen på Pratzenplatån, och gav därmed en illusion av hans truppers svaghet och sin egen försiktighet. Under tiden måste Napoleons huvudstyrkor gömma sig i terrängen mittemot platån. Enligt planen skulle de franska trupperna anfalla och återta Pratzenplatån, och från platån skulle de genomföra en slutgiltig offensiv mot den allierade arméns center och omringa dem bakifrån.
Framstöten genom den allierade centern genomfördes av 16 000 soldater av Soults fjärde armékår. Den fjärde kårens ställning var insvept i en tät dimma under slagets tidiga skede; i själva verket var dimmans närvaro avgörande för Napoleons plan: Soults trupper skulle bli upptäckta om dimman skingrades för tidigt, men om det dröjde för länge skulle Napoleon inte kunna bestämma när de allierade trupperna hade evakuerat Pratzenplatån, vilket skulle hindra honom från att samordna offensiven enligt tidsplanen.
För att bistå sin svaga högerflygel beordrade Napoleon Davouts tredje kår att marschera hela vägen från Wien och ansluta sig till General Legrands trupper, vilka höll den yttersta södra flygeln, som skulle ta emot den tyngsta delen av de allierades offensiv. Davouts soldater hade 48 timmar på sig att marschera 110 km. Deras ankomst var avgörande för den franska planens framgång. Napoleons arrangemang på den högra flygeln var mycket riskabelt eftersom fransmännen endast hade minimala trupper att besätta med där. Men skälet till att Napoleon kunde använda en sådan riskabel plan var att Davout var en av hans bästa marskalkar. Dessutom var den högra flygelns ställning skyddad av ett flertal vattendrag och sjöar, och fransmännen hade redan satt upp en sekundär reträttlinje genom Brno.David G. Chandler, sid. 412 Franska imperialgardet och Bernadottes första kår hölls som reserv medan den femte kåren under Lannes befäl bevakade den norra delen av slagfältet, där den nya kommunikationslinjen var belägen.
Den 1 december 1805 hade de franska trupperna flyttats i enlighet med de allierades rörelser söderut, som Napoleon förväntade sig.
Slaget Slagets början Striden började kl. 8 på morgonen med att den första allierade kolonnen stormade byn Telnitz, som försvarades av ett franskt infanteriregemente. Här pågick våldsamma strider där flera allierade anfall drev bort de franska soldaterna från byn, vilka tvingades retirera till andra sidan av ån Goldbach. Samtidigt anlände de första soldaterna i Davouts kår som förstärkning och dessa drev i sin tur bort de allierade soldaterna från Telnitz, innan också de blev anfallna av husarer och tvungna att också de retirera. Ytterligare allierade anfall från Telnitz kontrades dock av det franska artilleriet.Fisher & Fremont-Barnes p. 48–49
De allierade kolonnerna började i långsam takt röra sig mot den franska högerflygeln, och de franska styrkorna lyckas framgångsrikt stoppa de första anfallen. Egentligen var de allierade avdelningarna spridda och dåligt samordnade: Liechtensteins kavalleriavdelningar på den allierade vänsterflygeln hade placerats i den högra flygeln och som följd till detta sprang de in i och saktade ner en del av den andra infanterikolumnen som ryckte fram mot den franska högerflygeln. I förstone trodde härförarna att det skulle leda till katastrof, men senare förstod de att detta faktiskt understödde de allierade trupperna. Samtidigt anföll den andra kolonnens förtrupper byn Sokolnitz, som försvarades av ett lätt infanteriregemente och Tirailleurs, det vill säga franska jägare. De första allierade anfallen misslyckades och den ryske generalen Langeron beordrade att hela byn skulle bombarderas. Den dödliga spärrelden tvingade de franska trupperna att evakuera byn, och vid ungefär samma tid anföll den tredje kolonnen slottet Sokolnitz. Fransmännen gjorde dock ett motanfall och återtog byn, för att sedan tvingas till ytterligare en evakuering. Striderna i detta område upphördes tillfälligt när Friants division (en del av den tredje kåren) återtog byn. Sokolnitz var kanske det mest härjade området på slagfältet och skulle byta ägare flera gånger också under resten av dagen.Todd Fisher & Gregory Fremont-Barnes, The Napoleonic Wars: The Rise and Fall of an Empire. p. 49
Medan de allierade trupperna anföll den franska högerflygeln stannade Kutuzovs fjärde armékår på Pratzenplatån och kvarstod. Precis som Napoleon insåg Kutuzov Pratzenplatåns strategiska betydelse och beslutade att försvara positionen. Men den unge tsaren var av annan uppfattning och drev bort den fjärde armékåren från Pratzenplatån, en handling som skulle få negativa konsekvenser för den allierade armén.
Huvudstriden 300px|miniatyr|St. Hilaires och Vandammes trupper anföll och splittrade den allierade armén i två delar. En tät dimma hjälpte till att skymma St. Hilaires avdelnings framryckning, men när de gick uppför sluttningen mot den legendariska ”Austerlitzsolen" skingrades dimman och uppmuntrade dem att fortsätta framåt. Ryska soldater och officerare på toppen av platån blev chockade över att se så mycket franska trupp komma emot dem.David G. Chandler, The Campaigns of Napoleon. sid. 425 De allierade officerarna förflyttade några av de fördröjda avdelningarna av den fjärde kolonnen in i denna bittra kamp. Efter över en timmes strid blev en stor del av den enheten förintad. De övriga soldaterna från den andra kolonnen, som mest bestod av oerfarna österrikare, deltog också i kampen. De stred mot en av den franska arméns bästa styrkor, och efter hand tvingas de retirera nerför backen. St. Hilaires soldater gjorde ett hårt motanfall och jagade bort de allierade trupperna från platån. General Vandammes avdelning i norra slagfältet anföll ett område vid namn Staré Vinohrady ("Gamla vingårdarna") och besegrade flera allierade bataljoner genom skicklig närstrid och dödliga skottsalvor.Todd Fisher & Gregory Fremont-Barnes, The Napoleonic Wars: The Rise and Fall of an Empire. sid. 49–50