Carl Gustaf Rehnskiöld (skrev sig Rehnschiöldt), född 6 augusti 1651 i Stralsund, död 29 januari 1722 i Läggesta gästgivaregård utanför Mariefred, var en svensk greve och militär. Han var Karl XII:s lärare i krigskonst och närmaste militäre rådgivare, och fungerade även som ställföreträdande överbefälhavare för den karolinska armén, en armé som han bistod både i dess utbildning och utveckling.
Rehnskiöld var uppvuxen i Svenska Pommern och studerade vid Lunds universitet under filosofen Samuel von Pufendorf. 1673 gick han i svensk krigstjänst och deltog i slagen vid Halmstad, Lund och Landskrona under skånska kriget, där han befordrades till överstelöjtnant och generaladjutant. Efter kriget var han som regementschef, handledare till hertig Fredrik IV under Pfalziska tronföljdskriget och guvernör över Skåne.
I stora nordiska kriget stod han närmast Karl XII i den karolinska arméns operativa ledning och ritade stridsplanerna inför landstigningen vid Humlebæk och i fältslagen vid Narva, Düna och Kliszów. I slaget vid Fraustadt 1706 förde han självständigt armébefäl och slog en sachsisk-rysk armé under befäl av fältmarskalk Schulenburg. För sina förtjänster befordrades Rehnskiöld till fältmarskalk och upphöjdes till greve. I Karl XII:s fälttåg mot Ryssland förde Rehnskiöld befäl i slaget vid Holowczyn och stormningen av Veprik, där han blev svårt skadad. Efter att Karl XII blivit skjuten i foten tog Rehnskiöld över befälet för den svenska armén i slaget vid Poltava 1709, där svenskarna led ett avgörande nederlag.
Efter slaget blev Rehnskiöld krigsfånge i Ryssland och tillbringade åren med att tillsammans med greve Carl Piper driva ett förvaltningskontor i Moskva för att bistå de övriga svenska krigsfångarna. Rehnskiöld blev utväxlad 1718 och kom sedan till belägringen av Fredriksten strax innan Karl XII blev skjuten till döds. Efteråt tjänade Rehnskiöld som befälhavare i västra Sverige och dog 1722 i sviterna av en gammal granatskada.
Barndom och uppväxt (1651–1676) miniatyr|vänster|250px|Slottet Griebenow. Uppfört mellan 1707 och 1709. Rehnskiöld föddes den 6 augusti 1651 i Stralsund i Svenska Pommern som son till regeringsrådet i Pommern Gerdt Antoniison Rehnskiöld (1610–1658), ursprungligen Keffenbrinck, och västgötskan Birgitta Torskeskål (död 1655), som var systerdotter till friherre Johan Adler Salvius. Ätten Keffenbrinck härstammade från Westfalen, och dess stamsäte var borgen Rehne i den norra delen av provinsen Münsterland. Gerdt Rehnskiöld inträdde som skrivare i Kammarkollegium och senare som kronans fullmäktige i kung Gustav II Adolfs administrativa följe under fälttåget i Tyskland. Tack vare sina insatser för de svenska truppernas försörjning under trettioåriga kriget blev han naturaliserad som svensk adelsman 1639 av drottning Kristina och antog namnet Rehnskiöld efter sin ätts stamsäte. Han tilldelades även godsen Griebenow, Willershusen och Hohenwarth i Pommern, samt Stensättra gård i Södermanland. År 1640 introducerades ätten Rehnskiöld på Riddarhuset under nummer 270.
Carl Gustaf Rehnskiöld var åttonde i ordningen av makarna Rehnskiölds elva barn. Efter faderns död 1658 hade Carl Gustaf två bröder, bland dem Axel Rehnskiöld, och två systrar kvar i livet. Till förmyndare för de fem syskonen utsågs regeringsrådet Philip Christoff von der Lancken och lantrådet Joachim Cuhn von Owstien, som var ämbetsbröder till Gerdt Rehnskiöld. Syskonen led av ekonomiskt trångmål, dels på grund av faderns ekonomiska problem under senare delen av hans liv, dels av arvstvister mellan syskonen och Gerdt Rehnskiölds tredje fru och nyblivna änka Anna Catharina Gärffelt. Förmyndarna hade beviljat henne Birgitta Rehnskiölds familjesmycken och 14 000 riksdaler ur arvet. Detta fick till följd att syskonen kom att klaga på sina förmyndares sätt att försörja dem och skrev klagobrev till den svenska regeringen. Carl Gustaf Rehnskiölds svåger Anders Appelman kom senare att delta mer aktivt i syskonens omvårdnad och bidrog med penningmedel till Carl Gustafs och hans bröders fortsatta utbildning. Carl Gustaf Rehnskiöld fick hemundervisning av olika lärare och senare vid universitetet i Lund när han var 20 år gammal. Här hade han som huvudämnen teologi, historia, språk och filosofi, och fick bland annat åhöra föreläsningar av historikern och filosofen Samuel von Pufendorf, som lade märke till den begåvade Rehnskiöld och gav honom enskilda lektioner. Denne blev så inspirerad av läraren, att han renskrev hans verk Einleitung zur Historie der vornehmsten Reichen und Staaten in Europa (tryckt i Frankfurt först 1682), försåg manuskriptet med Pufendorfs personliga kommentarer och behöll skriften långt fram i livet.
Rehnskiöld tog svensk krigstjänst vid 22 års ålder, och 1673 fick han officersfullmakt när han inträdde vid Närke-Värmlands regemente som fänrik på kapten Reinhold Anreps kompani. Redan påföljande år fick han genom tjänstebyte löjtnantsfullmakt vid Riksänkedrottningens livregemente till häst. I juli 1675 följde transport till Upplands regemente och den 12 februari 1676 blev han officer vid det eftertraktade Livgardet.
Skånska kriget (1676–1679)
miniatyr|vänster|250px|Slaget vid Lund (1684) av Johann Philip Lemke. Vid Lund stred Rehnskiöld med sin skvadron, som han fick leda efter att dess chef hade sårats. Rehnskiöld kom under skånska kriget att först tjänstgöra till sjöss med ett kompani av Livgardet. Han kommenderades sedan iland och utförde natten mellan den 31 juli och den 1 augusti 1676 vid Tostebro sin första militära insats av betydelse, när han med en del av sitt gardeskompani erövrade en dansk förskansad ställning efter en kort strid. Karl XI fick underrättelse om detta och gjorde honom till kapten vid Livgardet, där han deltog med utmärkelse i slaget vid Halmstad den 17 augusti 1676.
Åter i Riksänkedrottningens Livregemente till häst men nu som ryttmästare fick Rehnskiöld tillfälle att i slaget vid Lund – sedan skvadronchefen Lindhielm sårats – rycka in som chef och leda sin skvadron mot fiendens avdelningar. Nu var hans lycka definitivt gjord, eftersom han praktiskt taget under kungens ögon "höljt sig med ära och visat den största tapperhet" och han befordrades enligt gammal sed på slagfältet till major och förflyttades som generaladjutant till generalstaben under Erik Dahlberghs ledning och uppsikt. Under reträtten från Rönneberga i maj 1677 fick han växelvis anföra avant- och arriärgardena, under ständigt skärmytslande med fienden, en insats som fick Dahlbergh att berömma honom och inför Karl XI kalla honom "en av arméns mest lovande unga officerare". Som generalstabsofficer visade han framfötterna under den följande tiden. I slaget vid Landskrona blev Rehnskiöld med sina två kompanier kringränd av danska elitförband, och Livregementets förluster var den högsta bland de i slaget deltagande svenska förbanden. Den 5 november 1677 fick Rehnskiöld befordran till överstelöjtnant vid 26 års ålder. Han kom även i praktiken att ta befälet över Riksänkedrottningens Livregemente då dess chef, general Rutger von Ascheberg, var anlitad på annat håll. Rehnskiöld blev nära vän med von Ascheberg, som var Karl XI:s högsta militära rådgivare och mentor och som Rehnskiöld kom att se som sin läromästare i krigskonst.
De två sista krigsåren tjänstgjorde Rehnskiöld bland annat på den norska fronten i Bohuslän och deltog i undsättningen av Bohus fästning, där hans karriär höll på att få ett abrupt slut i kulregnet från en förskansad styrka norrmän, och vid Uddevalla skans, där han var huvudanledningen till att ett danskt undsättningsförsök slogs tillbaka.
Tiden fram till stora nordiska kriget (1679–1700) Rehnskiölds befordringar hade kommit slag i slag, men 1679 slöts freden med Danmark och den karolinska armén demobiliserade. Det blev plötsligt inte längre lika lätt att nå befordran och överstetiteln och ett eget regemente lät vänta på sig. Rehnskiöld utnyttjade tiden i fred som överstelöjtnant och generalstabsofficer och lärde sig mycket både om trupptjänst och om planering, vilka kunskaper visade sig bli nyttiga i framtiden. Den kungliga gunsten behöll han och han var en av de "lovande unga män" som Karl XI nämner i ett brev till Dahlbergh 1682. Utnämningen till överste kom 1689 då han fick chefskapet för Tyska Livregementet till fot, ett värvat garnisonsregemente med förläggning i Landskrona, Halmstad, Karlskrona, Malmö och Helsingborg. Med befattningen blev han också kommendant på Landskrona citadell.
miniatyr|vänster|170px|Karl XI (1691) av David Klöcker Ehrenstrahl.
Åren 1690–1691 förhandlade de nederländska generalstaterna med Sverige om att få svenska frivilliga, både officerare och manskap, till kriget mot Frankrike. Kungen skickade 6 000 man värvat infanteri, och Rehnskiöld, med kungens välsignelse, var en av de officerare som reste till Nederländerna under sensommaren 1691. Han kom där att under tre månader tjänstgöra som observatör och handledare åt prins Fredrik IV av Holstein-Gottorp i dennes militära skolning. Rehnskiöld rapporterade till Karl XI om kung Vilhelm III och den stora alliansens krigsoperationer, och den bristande disciplinen bland de allierade truppkontingenterna. Rehnskiöld fick där personligen ingripa i ett disciplinmål mellan de unga officerarna Axel Gyllenkrok och Carl Magnus Posse. Dessa gick i frivillig fransk militärtjänst och försökte rymma till de allierades läger i Flandern, där de arresterades men blev frisläppta efter att de protesterat. Karl XI beordrade Rehnskiöld att framföra kungens allvarliga missnöje till de båda officerarna; genom sitt odisciplinerade handlingssätt hade de ådragit sig ogillande av främmande militärer och de borde enligt kungen ha uppträtt i enlighet med gängse soldatmanér.
Vid återkomsten till Sverige återgick han till kavalleriet, blev överste och chef för Norra skånska kavalleriregementet 1693 och senare generalmajor i kavalleriet 1696. Efter von Aschebergs död i april 1693 kom Rehnskiöld att avsluta dennes arbete med att förnya det äldre indelningsverket och bli Karl XI:s främste militäre förtroendeman och anlitas i taktik- och utbildningsfrågor. I Herrevads kloster och Ljungbyhed organiserade han en omfattande utbildningsverksamhet för sitt förband och arbetade hårt med att få dem välutrustade och stridsdugliga. Under Rehnskiölds ledning kom det Norra skånska kavalleriregementet att bli ett mönsterregemente i det svenska kavalleriet. När Karl XI dog 1697 övertog hans son Karl XII den svenska tronen. Kungen upphöjde Rehnskiöld i friherrligt stånd, utsåg honom till guvernör i Skåne och befordrade honom till generallöjtnant i kavalleriet.
Rehnskiöld kom även bistå i utvecklingen av den offensiva karolinska stridstaktiken, baserat på den "nationella skolan" byggt på Gustav II Adolfs, Johan Banérs och Karl X Gustavs rörliga krigskonst. Den nationella skolan stod Karl XI nära, och hade utformats av Rutger von Ascheberg och Erik Dahlbergh. Deras lärjungar Rehnskiöld och fortifikationsofficeren Carl Magnus Stuart kom att utbilda Karl XII i denna krigskonst, och när Stuart 1701 utsågs till guvernör över Kurland blev Rehnskiöld kungens militära rådgivare och mentor. Rehnskiöld förespråkade att infanteriet skulle uppdelas i bataljoner om 600 man, bestående till en tredjedel av pikenerare och till två tredjedelar av musketerare. De skulle genomföra snabba inmarscher med pikar och dragna värjor efter att en muskötsalva först avlossats. Kavalleriet skulle vara uppdelat i kompanier om 125 ryttare, och i fyrsprång skulle de anfalla med blanka vapen i täta kilformade formeringar. Denna taktik stod i skarp kontrast mot det kontinentala mönstret, som förespråkade kontramarscherande under eldgivning och karakollering. De svenska förbanden skulle komma från samma region och därmed kunna skapa en stark gemenskap soldaterna och officerarna emellan. Sträng disciplin och hög moral skulle upprätthållas genom den kristna religionen och troheten mot kungen och fälttecknet.