Slaget vid Fraustadt var ett fältslag som ägde rum den 3 februari 1706 (enligt den svenska kalendern; 2 februari enligt den julianska och 13 februari enligt den gregorianska) vid staden Fraustadt i Polsk-litauiska samväldet (dagens Wschowa i Polen), i samband med den svenske kungen Karl XII:s fälttåg i Polen mellan 1701 och 1706 under stora nordiska kriget. Det stod mellan en svensk armékår under befäl av general Carl Gustaf Rehnskiöld och en sachsisk-rysk armé under befäl av general Johann Matthias von der Schulenburg.
Efter ett fem år långt fälttåg i Polen hade Karl XII intagit flera polska städer och tvingat den polske kungen August II att abdikera från sin tron i Polen till förmån för adelsmannen Stanisław Leszczyński. August II hade fortfarande makt från sitt kurfurstendöme Sachsen, och med hjälptrupper från sin bundsförvant Peter I och Ryssland gjorde August II upp en krigsplan i syfte att omringa och förinta Karl XII:s huvudarmé. Efter att Karl XII fick underrättelser om de sachsisk-ryska planerna gjorde han en ilmarsch för att isolera den ryska armén vid staden Grodno, och avdelade en armékår under general Rehnskiölds befäl till att bevaka Polens västra gräns.
August II ville ändå fullfölja krigsplanen, och i februari 1706 skickade han från Sachsen en armé på 20 000 soldater under Schulenburgs befäl mot Rehnskiölds armékår på 9 400 man, i syfte att besegra den och senare förena sig med de ryska trupperna vid Grodno. Rehnskiöld genomförde en krigslist i syfte att lura Schulenburg till en mer fördelaktig terräng för sitt kavalleri. Den 13 februari möttes arméerna utanför Fraustadt, där det svenska kavalleriet jagade bort det sachsiska kavalleriet och Rehnskiöld i samarbete med de svenska fotsoldaterna lyckades omringa och fullständigt krossa det sachsisk-ryska infanteriet. Tre fjärdedelar av armén stupade eller tillfångatogs efter slaget, medan de svenska förlusterna uppskattades till runt 1 400 soldater. Med hotet från August II avvärjt kunde Karl XII jaga bort de ryska trupperna vid Grodno, och i september tågade han in i Sachsen och tvingade August att sluta fred med Sverige.
Slaget vid Fraustadt blev en av Sveriges största segrar under stora nordiska kriget. Rehnskiölds taktik under slaget har jämförts med taktiken "dubbel omfattning", som fältherren Hannibal använde under slaget vid Cannae. I eftervärlden har slaget blivit ökänt för en massaker som ska ha drabbat de ryska krigsfångarna efter slaget, något som historiker har haft delade meningar om.
Bakgrund
Den 12 februari 1700 inleddes stora nordiska kriget i och med att Polens kung och Sachsens kurfurste August (II) den starke och hans sachsiska trupper korsade floden Düna och belägrade staden Riga i den svenska provinsen Livland. Samtidigt med August II:s angrepp beordrade kung Fredrik IV av Danmark sina danska trupper att invadera hertigdömet Holstein-Gottorp, Sveriges bundsförvant sedan flera år tillbaka. Ryssland bröt freden först i augusti samma år. I september invaderade ryska trupper under tsar Peter I den svenska provinsen Ingermanland och inledde en belägring av Narva i Estland. Dessa tre länder hade i hemlighet enats om en gemensam pakt som gick ut på att anfalla Sverige från tre fronter, och vart och ett hade som syfte att vinna tillbaka de landområden som förlorats till Sverige under tidigare krig.
Den svenska armén under kung Karl XII:s befäl avvärjde först det danska hotet genom en framgångsrik landstigning vid Humlebæk på Själland den 25 juli 1700, vilket tvingade Fredrik IV att dra sig ur kriget den 8 augusti samma år under freden i Traventhal. Därefter tvingades ryssarna utrymma Ingermanland efter deras förkrossande nederlag mot Karl XII:s huvudarmé i slaget vid Narva den 20 november. Året efter den 9 juli slog Karl XII en allierad sachsisk-polsk-rysk armé i slaget vid Düna, varefter han beslutade att invadera Polen för att avsätta kung August II som polsk kung. Under åren 1702 och 1704 mötte August II flera militära motgångar mot Karl XII, vilket ledde till att svenskarna kunde erövra både Warszawa och Kraków. Invasionen av Polen skedde samtidigt som det spanska tronföljdskriget bröt ut, vilket engagerade nästan hela Västeuropa och översteg det stora nordiska kriget i betydelse. Europas makter, som var upptagna av sina egna konflikter, kunde inte stödja Sverige, och Karl XII klargjorde att invasionen enbart berodde på svenska intressen. Invasionen försvagade dock de antifranska styrkorna, i synnerhet den tysk-romerske kejsarens makt, eftersom Sachsen behövde sina trupper i Polen. Frankrike gynnades av den svenska närvaron nära de kejserliga arvländerna, vilket skapade osäkerhet bland de tyska furstehusen. Flera rykten cirkulerade också om att Karl XII hade planer på ett nytt religionskrig i Europa.
Efter flera sachsiska nederlag i slagen vid Kliszów, Pułtusk och Thorn, lyckades August II med hjälp av Peter I ingå ett nytt alliansfördrag som säkrade ryskt stöd i form av hjälptrupper och ekonomiska bidrag. Denna allians, förmedlad av den landsflyktige livländske adelsmannen Johann Patkul, syftade till att slå tillbaka mot svenskarna i Polen och rädda Livland från svensk kontroll. Samtidigt, i ett försök att få bort August från makten, stöttade Karl XII och hans allierade den polska konfederationen i deras krav på Augusts avsättning. Karl XII nominerade prins Jakob Sobieski som ny kung, vilket ledde till förhandlingar om en ny kung för Polen. Dessa förhandlingar, ledda av general Arvid Horn, var dock fyllda med komplikationer på grund av inblandning av den mäktige kardinalprimas Michał Stefan Radziejowski, som motsatte sig svensk inblandning och ville bevara polsk självständighet i valet av kung. Efter månader av förhandlingar och politisk manövrering lyckades Karl XII och Horn genomföra valet av vojvoden Stanisław Leszczyński som Polens nya kung i juli 1704. Valet, som övervakades av svenska trupper, betraktades som en svensk framgång men skapade en regering som helt och hållet var beroende av den svenska arméns stöd. Stanisław Leszczyński hade dock varken militära eller ekonomiska resurser och erkändes endast av Sverige som Polens kung.
Samtidigt hade August genomfört en oväntad militär operation. Genom att mobilisera en armé på 25 000 sachsiska, polska, litauiska och ryska soldater marscherade han mot Warszawa och återerövrade staden med relativt lite motstånd i augusti 1704. Denna seger, kombinerad med stöd från den ryske tsaren, stärkte tillfälligt Augusts position och underminerade den nyvalda regimens legitimitet under Stanisław Leszczyński. Många polska adelsmän övergav snabbt den svenska sidan och återvände till Augusts läger. Karl XII, som var upptagen med ekonomiska och militära operationer i södra Polen, blev överraskad av Augusts framgångar och insåg sent att hans egna planer för att konsolidera makten i Polen hotades. Situationen visade på svårigheterna i att upprätthålla kontroll över Polen och vikten av att snabbt avsluta konflikten för att kunna vända uppmärksamheten mot det ryska hotet i de svenska Östersjöprovinserna. Händelserna visade också de skarpa kontraster som präglade kriget: medan Karl XII och hans generaler fokuserade på långsiktiga strategiska mål, utnyttjade August möjligheterna till snabba och överraskande framsteg, vilket ledde till ett tillfälligt återupplivande av hans makt i Polen.
Svenskt tvåfrontskrig miniatyr|Truppförhållandena under slutet av 1705. De sachsisk-ryska trupperna representeras med röd färg och de svenska trupperna med blå färg. Den svenska huvudarmén under Karl XII:s ledning hade under 1704 och 1705 genomgått en intensiv period av omstrukturering och förberedelser inför fortsatta strider, särskilt efter de långa marscherna och hårda fälttågen i Polen. Många svenska förband, inklusive Närke-Värmlands och Västerbottens regementen, hade genomfört långa och utmattande marscher genom Polen, vilket ledde till behovet av vila och återhämtning. När huvudarmén under sommaren 1705 slog vinterkvarter vid Rawicz i Storpolen hade trupperna förstärkts med nyrekryteringar, nya vapen och uniformer, medan kavalleriet tränades enligt ett nytt excersisreglemente. Trots detta var de svenska resurserna begränsade och leveranserna från Sverige försenade, vilket förlängde uppehållet vid Rawicz. Det politiska och militära läget var samtidigt mycket komplicerat. Sverige stod inför ett tvåfrontskrig mot både Ryssland och Sachsen. Medan Karl XII och hans armé stred i Polen, fortsatte de ryska angreppen på Östersjöprovinserna, vilket resulterade i förluster som Ingermanland och Narva. I Polen hade Sverige dock lyckats med flera viktiga mål, inklusive avsättningen av August II och installationen av Stanislaw Leszczynski som en svensk marionettkung. Trots dessa framgångar förblev situationen instabil, då många polska stormän var opålitliga och deras lojalitet skiftade beroende på krigslyckan.
Den svenska strategin under 1705 stod inför svåra val: att antingen fortsätta att stödja Stanislaw i Polen eller att vända sig mot Ryssland för att försvara Östersjöprovinserna. Ett annat alternativ som övervägdes var en svensk invasion av Sachsen för att neutralisera Augusts hot från väster. Men detta skulle innebära att lämna Polen sårbart för ryska invasioner. Samtidigt ökade trycket från andra europeiska makter, särskilt efter den antifranska alliansens seger i slaget vid Blenheim 1704, vilket fick Danmark och Preussen att överväga att ingripa mot Sverige. De svenska förhandlingarna med Preussen för att säkra en allians gick trögt, eftersom Preussen hade egna territoriella ambitioner i Polen och Sverige inte kunde erbjuda tillräckliga garantier för att tillfredsställa dessa krav. Detta ledde till att Preussen förblev en potentiell fiende, och Sverige fortsatte att stå isolerat. Den svenska positionen försvårades ytterligare av yttre hot, särskilt från Danmark, som länge hade väntat på en chans att återinträda i det stora nordiska kriget, och från Preussen, vars diplomatiska förhandlingar med Ryssland och Sachsen förvärrade situationen.
Under tiden smiddes planer mellan Ryssland och Sachsen för att gemensamt besegra Karl XII:s styrkor i Polen, där deras mål var att locka den svenska armén i en fälla genom att kombinera sina styrkor i ett avgörande slag. Den svenska armén tillbringade första halvan av 1705 nära Rawicz för att säkra kröningen av Stanisław Leszczyński. De allierade ryska, sachsiska och polska trupperna kraftsamlades i Litauen för en gemensam offensiv mot svenskarna. De allierade bestod av fyra kontingenter: den ryska huvudarmén på 50 000 man under fältmarskalk Georg Benedikt von Ogilvy nära Polotsk, 8 000 ryssar och 10 000 litauer lojala mot August II nära Vilnius, omkring 6 000 polacker och 3 500 sachsare under general Otto Arnold Paijkull i Brest-Litovsk, samt 20 000 kosacker under hetman Ivan Mazepa i Volynien. I Sachsen mobiliserades den sachsiska huvudarmén på 20 000 man under general Johann Matthias von der Schulenburg. De allierade hade därmed en massiv fördel med nästan 120 000 man mot de 35 000 svenskar och 10 000 polacker och litauer som fanns i Polen under Karl XII, samt ytterligare 6 000 svenskar under generallöjtnant Adam Ludwig Lewenhaupt i Kurland. I mars 1705 höll den ryske fältmarskalken Boris Sjeremetev ett möte med Paijkull för att enas om en gemensam strategi för kampanjen. Strategin grundade sig på en plan utvecklad av Johann Patkul redan 1703, som syftade till att neutralisera den svenska armén. Planen var att locka Karl XII och den svenska huvudarmén österut mot Brest-Litovsk, där de skulle mötas av de kombinerade ryska och sachsiska trupperna, medan den sachsiska huvudarmén skulle anfalla svenskarna bakifrån. Ett kompromissbeslut togs om att Sjeremetev skulle engagera Lewenhaupt samtidigt som Ogilvy marscherade mot den befästa staden Grodno.