Andrea Rita Dworkin, född 26 september 1946 i Camden, New Jersey, död 9 april 2005 i Washington, D.C., var en amerikansk författare och radikalfeminist. Hon blev framförallt känd för sin agitation mot pornografi, som hon sammankopplade med våldtäkt och andra former av våld mot kvinnor.
Dworkin var fredsaktivist och anarkist i slutet av 1960-talet, varefter hon blev radikalfeminist och gav ut tio böcker om radikalfeministisk teori och praktik. Under slutet av 1970-talet och 1980-talet blev Dworkin känd som taleskvinna för den feministiska rörelsen mot pornografi och för sina skrifter om pornografi och sexualitet, Pornography: Men Possessing Women och Intercourse, vilka fortfarande är hennes två mest kända böcker.
Biografi Uppväxt Dworkin föddes i Camden, New Jersey, som dotter till Harry Dworkin och Sylvia Spiegel. Hon hade en yngre bror, Mark. Hennes far var skollärare och hängiven socialist. Hon tillskrev honom sin passion för social rättvisa. Hennes förhållande till moderrn var ansträngt, men Dworkin skrev senare om hur hennes mors tro på lagliga preventivmedel och legal abort, "långt innan dessa var respektabla åsikter," inspirerade hennes senare aktivism.Dworkin, Heartbreak, 23.
Fastän hon beskrev sitt judiska hem som på många sätt dominerat av minnet av Förintelsen gav det ändå en lycklig barndom fram tills hon var nio år då en okänd man förgrep sig på henne i en biograf. När Dworkin var 10 år flyttade hennes familj från staden till förorterna i Cherry Hill Township, New Jersey, som hon senare skrev att hon "upplevde som att bli kidnappad av utomjordingar och tagen till en fångkoloni".Dworkin, Life and Death, 3. I sjätte klass blev hon bestraffad av administrationen vid hennes nya skola för att hon vägrade sjunga "Stilla natt"; som jude motsatte hon sig att tvingas sjunga kristna religiösa sånger i skolan.Dworkin, Heartbreak, ss. 21-22.
Dworkin började skriva poesi och prosa i sjätte klass. Genom hela high school läste hon mycket, uppmuntrad av sina föräldrar. Hon var influerad av Arthur Rimbaud, Charles Baudelaire, Henry Miller, Fjodor Dostojevskij, Che Guevara och beatpoeterna, särskilt Allen Ginsberg.Dworkin, Life and Death 23-24, 28; Heartbreak 37-40.
Högskolestudier och tidig aktivism År 1965 blev Dworkin, då student vid Bennington College, arresterad under en protest mot Vietnamkriget vid USA:s beskickning till FN. Hon skickades till kvinnofängelset New York Women's House of Detention. Dworkin vittnade om att läkarna i fängelset gjorde en inre undersökning på henne som var så hårdhänt att hon blödde i flera dagar efteråt. Hon talade offentligt och vittnade inför en grand jury om sin erfarenhet, och mediebevakningen av hennes vittnesmål blev en stor nyhet nationellt och internationellt.Dworkin, Heartbreak, 77-81. Juryn avböjde att väcka åtal i fallet,Dworkin, Heartbreak, 80. men Dworkins vittnesmål bidrog till att väcka allmänhetens upprördhet mot hur fångarna behandlades. Fängelset stängdes sju år senare.
Strax efter att hon hade vittnat inför juryn lämnade Dworkin Bennington och flyttade till Grekland för att ägna sig åt sitt författarskap.Dworkin, Heartbreak 80, 83. Hon reste från Paris till Aten på Orientexpressen, och åkte till Kreta för att bo och skriva där.Dworkin, Heartbreak, 83-85, 87. När hon var på Kreta skrev hon en serie dikter betitlade (Vietnam) Variations, en samling dikter och prosadikter som hon publicerade på Kreta i en bok med titeln Child och en roman i en stil som liknade magisk realism som hette Notes on Burning Boyfriend, vilket var en referens till pacifisten Norman Morrison, som hade bränt sig själv till döds i protest mot Vietnamkriget. Hon skrev också flera dikter och dialoger som hon tryckte för hand efter att hon återvänt till USA i en bok med titeln Morning Hair.Dworkin, Heartbreak, 98.
Efter att hon hade bott på Kreta återvände Dworkin till Bennington i två år, där hon fortsatte att studera litteraturvetenskap och deltog i kampanjer mot universitetets uppförandekod för studenter, för preventivmedel på högskolans område, för legalisering av abort och mot Vietnamkriget.Dworkin, Heartbreak, 107-112.
Liv i Nederländerna Dworkin gick ut Bennington College med en examen i litteraturvetenskap 1969 och flyttade till Amsterdam för att intervjua nederländska anarkister i den motkulturella Provorörelsen.Dworkin, Life and Death, 24–25; Heartbreak, 117. När hon var i Amsterdam blev hon involverad med och gifte sig sedan med en av de anarkister som hon mötte. Snart efter att de hade gift sig, sade hon, började han misshandla henne svårt. Han slog och sparkade henne, brände henne med cigaretter, slog henne på benen med en träpåle och dunkade hennes huvud mot golvet tills hon blev medvetslös.Dworkin, Heartbreak, 119; Letters from a War Zone, 103, 332. Efter att hon hade lämnat sin make i slutet av 1971 tillbringade Dworkin ungefär ett år fångad i Nederländerna, där hon säger att hennes exmake "attackerade, förföljde, följde [och] trakasserade" henne, och slog henne och hotade henne närhelst han fick reda på var hon gömde sig. Hon fann sig desperat efter pengar, ofta hemlös, tusentals kilometer från hem och familj. Hon anmärkte senare att "jag levde ofta livet som rymling, förutom att det var det mer desperata livet som slagen kvinna som hade rymt för sista gången, oavsett vad följderna skulle bli."Dworkin, Life and Death, 17. Ett tag var hon prostituerad. Ricki Abrams, en feminist och exilamerikan, erbjöd henne hjälp, inkvarterade Dworkin i sitt hem och hjälpte henne att hitta platser att bo på husbåtar, en kooperativ bondgård och övergivna byggnader,Dworkin, Life and Death, 18–19 medan Dworkin gömde sig från sin förra make och försökte arbeta ihop pengar till att återvända till USA.
Abrams introducerade Dworkin till tidig radikalfeministisk litteratur från USA, och Dworkin blev särskilt inspirerad av Kate Milletts Sexual Politics, Shulamith Firestones The Dialectic of Sex och Robin Morgans Sisterhood is Powerful.Dworkin, Life and Death, 19; Heartbreak, 118. Hon och Abrams började arbeta tillsammans på "tidiga bitar och fragment" av en radikalfeministisk text om hatet mot kvinnor i kulturen och historien,Dworkin, Woman Hating, Acknowledgement, 7. inklusive ett färdigställt manus till ett kapitel om den pornografiska motkulturtidningen Suck, som gavs ut av en grupp andra exilamerikaner i Nederländerna.Dworkin, Life and Death, 21; Heartbreak, 122.
Dworkin skrev senare att hon slutligen gick med på att hjälpa till att smuggla en portfölj med heroin genom tullen i utbyte mot 1000 dollar och flygbiljett, då hon trodde att om hon lyckades kunde hon återvända hem med biljetten och pengarna, och om hon togs till fånga skulle hon fly sin exmake genom att hamna i fängelse. Uppgörelsen om portföljen gick om intet, men mannen som hade lovat Dworkin pengarna gav henne flygbiljetten ändå och hon återvände till USA 1972.Dworkin, Letters from a War Zone, 332-333; Life and Death, 22.
Innan hon lämnade Amsterdam talade Dworkin med Abrams om sina erfarenheter i Nederländerna, den framväxande feministrörelsen och boken som de hade börjat skriva tillsammans. Dworkin samtyckte till att färdigställa boken som hon slutligen kallade Woman Hating—och ge ut den när hon kom till USA.Dworkin, Life and Death, 22. I sina memoarer berättar Dworkin att hon under det samtalet svor att ägna sitt liv åt den feministiska rörelsen:
Återkomst till New York och kontakt med feministrörelsen När hon återvände till New York tog Dworkin med sig de "tidiga bitarna och fragmenten" av Woman Hating och tog småjobb för att försörja sig medan hon utökade och avslutade boken. Woman Hating blev Dworkins första publicerade bok 1974. Den gav radikalfeministiska analyser av sagor och litterär pornografi, som Dworkin hävdade framställde kvinnor som passiva, beroende och definierade av en manlig sexualitet som erotiserade kvinnors förödmjukelse och underordning. Den diskuterade sedan "gynocidala" uttryck för den synen på kvinnlighet i form av europeisk häxjakt och kinesisk fotbindning. Dworkin hävdade att binära könsroller var en myt, uttryckt i berättelserna och förstärkt av våldet, som kunde och borde övervinnas, till förmån ett "androgynt samhälle," för kvinnors frihets skull och för mänsklig blomstrings skull.
I New York arbetade Dworkin åter som fredsaktivist och deltog i demonstrationer för lesbiskas rättigheter och mot apartheid i Sydafrika.Dworkin, Heartbreak, 123. Den feministiska poeten Muriel Rukeyser anställde henne som assistent (Dworkin sade senare "Jag var den sämsta assistenten i världshistorien. Men Muriel behöll mig eftersom hon trodde på mig som författare."Dworkin, Letters from a War Zone, 3.) Dworkin gick också med i en feministisk medvetandehöjande grupp,Dworkin, Heartbreak 124. och blev snart involverad i radikalfeministisk organisering med fokusering på kampanjer mot våld mot kvinnor. Förutom hennes skrivande och aktivism blev Dworkin känd som talare, mestadels för evenemang som organiserades av lokala feministgrupper.Dworkin, Heartbreak, 139–143. Hon blev välkänd för passionerade, kompromisslösa tal som väckte starka känslor hos både anhängare och kritiker och inspirerade hennes åhörare till handling, såsom hennes tal vid den första Ta natten tillbaka-marschen i november 1978 och hennes tal 1983 vid den regionala konferensen i Mellanvästern för National Organization for Changing Men (numera National Organization for Men Against Sexism) med titeln "I Want a Twenty-Four Hour Truce During Which There Is No Rape."I Want a Twenty-Four Hour Truce During Which There Is No Rape 1983 nostatusquo.com Gloria Steinem jämförde flera gånger hennes högröstade stil med Gamla testamentets profeter. Susan Brownmiller minns hennes tal vid Ta natten tillbaka 1978:
Många av Dworkins tidiga tal är omtryckta i hennes andra bok Our Blood (1976).Our Blood: Prophecies and Discourses on Sexual Politics nostatusquo.com Senare urval av tal omtrycktes då och tjugo år senare, i Letters from a War ZoneLetters from a War Zone nostatusquo.com (1988) och Life and Death (1997).
Relation med John Stoltenberg År 1974 mötte hon den feministiske författaren och aktivisten John Stoltenberg när de båda gick ut från en poesiuppläsning i Greenwich Village på grund av misogynt material. De blev nära vänner och kom slutligen att leva tillsammans. Stoltenberg skrev en serie radikalfeministiska böcker och artiklar om manlighet. Fastän Dworkin skrev offentligt "Jag älskar John med mitt hjärta och min själ" och Stoltenberg beskrev Dworkin som "mitt livs kärlek", fortsatte hon att offentligt identifiera sig som lesbisk, och han som bög. Stoltenberg berättade om det bryderi som deras förhållande verkade orsaka människor i pressen, och summerade förhållandet genom att säga "Så jag säger bara enklaste fakta offentligt: ja, Andrea och jag lever tillsammans och älskar varandra och vi är varandras livskamrater, och ja vi är båda öppet homosexuella."
Dworkin och Stoltenberg gifte sig 1998. Efter hennes död sade Stoltenberg "Det är därför vi egentligen aldrig talade om för någon att vi gifte oss, eftersom folk blir förvirrade av det. De tänker Å, hon är din. Och vi ville bara inte ha det tramset."
Senare liv År 1997 gav Dworkin ut en samling av sina tal och artiklar från 1990-talet i Life and Death: Unapologetic Writings on the Continuing War on Women, däribland en lång självbiografisk essä om sitt liv som författare, och artiklar om våld mot kvinnor, pornografi, prostitution, Nicole Brown Simpson, användningen av våldtäkt under Bosnienkriget, massakern på École Polytechnique i Montréal, Israel och genuspolitiken i United States Holocaust Memorial Museum.
Samma år publicerade New York Times Book Review ett långt brev av Dworkin där hon beskriver ursprunget till sitt djupt kända hat mot prostitution och pornografi ("massproducerad, teknologiserad prostitution") som sin historia av att bli våldsamt undersökt av fängelseläkare och slagen av sin första make och många andra män.